Om kloakjournalister och provokatörer

Det är ingen överdrift att hävda att Tankesmedjan Wereds vådligheter vitaliserat den svenska radikakonservatismen. Den här bloggen, bokförlaget Anark och tidskriften SUB/VERSIV har mobiliserat några av landets skarpaste pennor och djärvaste visionärer. Skribenter och teoretiker som Erica Sagn, Karin Barbalander och Kurt Wered själv har introducerat rörelser som den anarkiska jihadismen och idealiska misogynien och därmed fört fram den radikala högerns frontlinjer. Författare som Niftor Odontologen och Jimmy Hogg, båda djupt rotade i dessa idétradtitioner och dessutom nära knutna till TWV, har med sina texter vidgat det estetiska rummet och med konsekvent allvar utmanat den politiska korrekthetens terror. Historiker och arkelologer som Bengt Fram och Didrik Ögnelood har också gjort Östgötaskolan till en kraft att räkna med och utgör idag en intellektuell bas för den östgötska identitära rörelsen samtidigt som man för ett guerillakrig mot den akademiska historieforskningen.

Med andra ord: luften har blivit lite lättare att andas i det här landet. Vi har släppt in lite luft i den svenska drängstugan och vädrat ut något av krämarliberalismens och feminismens kvävande utdunstningar.

Att detta slags kulturkamp möts av ett ofta förbittrat motstånd är självklart. I en tid när sådant som argumentens skärpa, rättfärdighetens klang och stilistisk elegans förlorat all betydelse, är det heller inte förvånande att man tar till de allra grövsta medel.

Påfallande ofta använder sig våra meningsmotståndare av rena komintern-metoder. De löjeväckande påståendena att TWV skulle vara något slags skämt, liksom att Kurt Wered själv skulle vara en fiktiv person, är lika vanliga som de är löjeväckande och förtjänar inte att bemötas än en gång.

Likväl noterar vi att den öldrickande fältbiologen och popmusikern Martin Aagård, tillika hemmahörande i det menageri som härjar på Aftonbladets kultursidor, idag sällar sig till den ylande hopen. Vi har haft att göra med provokatörer och träskvarelser av hans slag tidigare och förvånas därför inte, lika lite som att han använder en slasktratt som Aftonbladet som megafon för sina förryckta påståenden.

Aagårds tilltag förtjänar ändå att uppmärksammas eftersom det med all önskvärd tydlighet visar vilka medel dessa krämarliberalismens handgångna är beredda att ta till när de känner marken gunga under fötterna. Vi på Tankesmedjan Wereds vådligheter är beredda på fler tilltag av detta slag, taffliga attentatsförsök mot det fria ordet, och låter oss varken nedlslås, hotas eller tystas.När argumenten tryter tar man till lögnaktigheter och spottloskor och detta slags patetiska fäktande som visar vilken trängd situation våra meningsmotståndare befinner sig i.