Vem är rädd för der steppenwolf?

Erica Sagn läser en avhoppares historia om Wereds vådligheter.

I sista kapitlet, på sidan 396, skriver Bengt Fram det till slut rakt ut:

"Varje urval är censur".

Att han har högst idiosynkratiska, och ibland megalomana, åsikter om journalistik och information har man fattat långt tidigare. På sin sajt Östra Götalands fria vidder görs inte heller något urval bland de infall och hugskott som rinner upp i den argsinte, pensionerade gymnasieadjunktens hjärna. Han publicerar allt.

Och i sin nya bok, Wereds vådligheter, sajten som förändrade Sverige, hävdar Fram att den tidigare vännen och vapendragaren Kurt Wered började svika sina ideal redan när Wered, som relativt välbeställd avtalspensionär, valde att skriva om radikalkonservatism och traditionalism, ishockey och homoerotik istället för att utnyttja sin position till att debattera frågor om östgötsk identitet och den nuvarande regeringens "krig mot de äldre". Då började Tankesmedjan Wereds vådligheter, med Frams ord, handla om att "få uppmärksamhet i media".

Bengt Frams bok om vänskapen med Kurt Wered och arbetet med att etablera en plattform för den så kallade Östgötaskolans mer grumliga, identitära spekulationer är skriven som vore han en före detta sektmedlem. Fram till helt nyligen var han en av Kurt Wereds närmaste medarbetare. Sedan stängdes, eller hoppade, han av – beroende på vem man frågar.

Fram till det bittra slutet skildrar boken en fantastisk succéhistoria.

Från att ha bestått av av två till synes förvirrade pensionärer, en åldrad PC och en server som ständigt hotade att kollapsa blev Wereds vådligheter på bara två år ett begrepp som förändrade journalistiken, idédebatten och synen på radikalkonservatism i Sverige. Bokförlaget Anark är ett uppsträckt långfinger i röven på den bokbransch som ständigt ojar sig om det ena och det andra. Med detta initiativ har man visat att det går alldeles utmärkt att ge ut smal, krävande och inopportun litteratur också i ett land vars kulturdebatt för det mesta håller sig på rena sandlådenivån.
Och liknelsen börjar bli sliten, men Fram och Wered påminner verkligen om ett rockband som turnerar runt i Europa, provocerar åhörare, kallar folk för "kretiner", säljer merchandise och visar att potensen inte nödvändigtvis upphör efter pensioneringen.

De är arroganta, oorganiserade och varandras totala motsatser.

Wered skildras som en svårt autistisk slusk som lever på Solita och cigariller, klär sig i uniformspesedlar från Överskottsbolaget och försörjs av hänförda fans. Fram framstår å sin sida som ett kontrollfreak utan andra politiska åsikter än de som direkt berör den förhatliga pensionsbromsen. Han retar sig på kollegans bristande hygien och är noga med att påpeka att han själv alltid äter ekologisk mat.

I takt med att Wereds status som stjärnintellektuell ökar, förvandlas Fram till den sure basisten som tycker att bandet inte skulle vara någonting utan honom, och till slut lanserar sina soloprojekt: den östgötska identitarianismen och kravet på regeringen Reinfeldts omedelbara avgång. (Det bör tilläggas att båda fått åtskillig uppmärksamhet av Tankesmedjan Wereds vådligheter, men Fram vägrar svartsjukt att medge att andra projekt skulle vara av det minsta intresse.)

Båda anklagar varandra för personlighetsstörningar och sabotage. Till slut hävdar Bengt Fram att Wereds vådligheter och Anark förlag blivit en kult. Han hatar Wered till den grad att han är beredd att misshandla honom.

Bodelningen blir riktigt smutsig.

En av teknikerna förstör den programvara han skapat. Bengt Fram tar med sig en stor mängd manuskript och ser dessutom till att Kurt Wered blir avstängd från Facebook.

Om det stämmer är oklart. Boken är en inlaga i en pågående skilsmässa och Bengt Frams version väcker ungefär 40 000 miljarder frågor.

Men hur han än anstränger sig för att utmåla Kurt Wered som en paranoid kultledare blir det tydligt att han själv inte riktigt fattat grejen med Wereds vådligheter. Varje urval är inte censur. Tvärtom. Varje urval är försök att skapa ett meningsfullt sammanhang, att kommunicera och ge publiken verktyg att förstå.

En av Kurt Wereds stora bedrifter är att han är en aggressiv medieentreprenör. Han har redigerat, publicerat, samarbetat och gjort pr för sin form av radikalkonservatism, den idealiska misogynin och anarkiska jihadismen. Sajten Wereds vådligheter och bokförlaget Anark har skaffat sig oerhörd trovärdighet på kort tid och har samtidigt återskapat förtroendet för den kraftfulla, ultraistiska högerns revolt. Wereds mål var länge att driva ”världens mest aggressiva tankesmedja”. Det har lyckats. Han har dessutom förstått att utnyttja fascinationen kring sin märkliga person för att få ut sin kritik av liberalismen och feminismen, krämarsamhället och samtidens nivellering av alla värden.

Ironiskt nog agerar Bengt Fram nu som en skoningslös konkurrent till Wereds vådligheter. Han stjäl idéer, smutskastar motståndaren och marknadsför sig själv som det bättre alternativet.

Men oavsett om man hejar på Fram eller Wered  väcker boken allvarliga frågor om vilka som är samtidens mest avgörande ödesfrågor och formerna för att hantera dem. Och naturligtvis är det något tragiskt över denna splittring mitt i hjärtat av den svenska radikalkonservatismen. För aldrig har det väl varit mer angeläget än nu att sluta leden och hålla fanorna högt.

Vi är många som hoppas att de ärrade kämparna skall finna något slags försoning, trots Bengt Frams rasande partsinlaga.