Jimmy Hogg läser Karin Barbalanders "Paragrafryttarna"

Den internationella framgångsvågen för skandinaviska kriminalromaner visar inga tecken på att avta – tvärtom har Stieg Larsson-effekten skapat ett så mäktigt sug att till och med en medelmåtta som Camilla Läckberg kan surfa ut i världen på bara eftersvallet och håva in en års­inkomst på 21 miljoner.

Samtidigt är det väl högst tveksamt om Karin Barbalander någonsin kommer att bli mångmiljonär. Att hon är en av ytterst få som förtjänar det inflationsdrabbade epitetet "deckardrottning" torde ändå stå klart. Med den ytterst märkliga sviten om Konrad Werup har hon kvalificerat sig som en av de främsta svenska prosaiserna, alla kategorier. Som deckarförfattare har hon visat att genren kan lyftas nivåer som en Läckberg, en Larsson eller en Kepler aldrig haft en aning om.

Men litterär framgång motsvaras som bekant inte av pekuniär dito. Barbalanders romaner är dessutom lika mycket idéromaner som deckare och med sin uttalat radikalkonservativa och libertinska hållning torde hon vara dömd till utanförskap - åtminstone i Sverige. Ty samtidigt som Barbalander uppmärksammas alltmer i den anglosaxiska världen har hon förblivit något av en "doldis" i Sverige. Det är priset man får betala för att gå emot strömmen i den politiskt korrekta ankdammen. Att Barbalander skulle dagtinga med sin konstnärliga integritet är naturligtvis omöjligt att tänka sig. Hon är helt enkelt för stor för det här landet.
I sin senaste roman, Paragrafryttarna återvänder Barbalander till den universitetsmiljö som hon tidigare skildrade så övertygande i Dödligt habitus och Mord med akribi. När den nya berättelsen tar sin bloddrypande början har det har gått ett par år och atmosfären är, om möjligt, ännu mörkare. Akademin framstår här som ett slagfält och en värld utan nåd.

Claës Valerius är 32-årig doktorand i civilrätt på Stockholms universitets Juridicum, en ambitiös man med ett dunkelt förflutet. Han blir förföljd av en yrkesmördare genom hela romanen. Lydia Roslin är en 25-årig kommisarie på Säpos enhet för kontraterrorism, ättling i rakt nedstigande led till Alexander Roslin vars modell, "Damen med slöjan", hon är en levande kopia av. Hon är en också en jävel på japanskt bågskytte och kinbaku.
I henne har svensk kriminallitteratur fått en hjätinna som inte backar för vare sig polisreglemente eller erotiska eskapader och dessutom gör typecastingen för en kommande filmversion till en ren skönhetstävling. Att hitta motsvarigheter i den samtida kriminallitteraturen låter sig egentligen inte göras men av Arne Dahl – snarare än av Dan Brown – har författaren kanske ”lånat” greppet med ett kultur­historiskt element i intrigflätningen, av Roslund & Hellström den etiska problemställningen, förutom det traumatiska sår som plågar kommissarien i huvudrollen, låt vara att hennes Roslin är en långt mer sammansatt och intressant gestalt än någon annan i det svenska deckarträsket.

Som romanförfattare har man rätt att göra det lätt för sig. Virtuosen gör det dock aldrig. Barbalander tar sålunda på ett spektakulärt sätt livet av flera medlemmar av Juridicums institutionsstyrelse, som här framstår som en maktfaktor i samma klass som Serafimerorden. Just detta egendomliga sällskap tycks för övrigt ha åtskilligt med morden att skaffa, liksom föreningen Nationalmusei vänner. Lydia Roslins efterforskningar uppdagar också kopplingar till den svenska konspirationsrörelsen kring sajten vaken.se vars spekulationer om 11 september, klimatförändringar och internationella sammansvärjningar här tjänar som en dimridå för att dölja ett annat, och mycket mer sinistert spel. Ett spel som når sin dramatiska höjdpunkt i kulvertarna ute på Frescati efter en andlös jakt genom maktens korridorer.

Jag köper konstruktionen – intrigen är trots allt kriminalromanens nervcentrum. Och Barbalanders utnämning av en konstvetare till prefekt på Juridiska institutionen ger henne möjlighet att knyta in både sina konsthistoriska kunskaper och sin förtrogenhet med det forskningspolitiska intrignätet. Vackert så. I romanen förekommer också en luguber radioamatör vid namn Paganini. Det är vad läsaren får betala. Det är ändå ett ganska lindrigt pris för att låta sig sugas in i Karin Barbalanders oändligt fascinerande universum.
 
Karin Barbalander
Paragrafryttarna
Omfång: 398 sidor
Bandtyp: Linneklotband
Pris: 275:-