Om "Hermann och Carin. Kärlek i hakkorsets skugga"

Sveriges förhållande till Tredje riket utövar alltjämt en stark dragningskraft på såväl akademisk forskning som populärkultur i vårt land. Det finns anledning att förhålla sig skeptisk till denna fascination eftersom den inte sällan är av ett ganska osunt slag. Dessutom finns det givetvis skäl att fråga sig hur mycket mer som egentligen kan sägas om nazismen och Sverige.

Oändligt mycket, tydligen. Ty snart kommer en mastig helaftonsfilm i regi av Richard Hobert med titeln Hermann och Carin. Kärlek i hakkorsets skugga. Det ryktas dessutom att detta endast är första delen i en planerad duodekalogi om Sveriges förhållande till Tyskland under perioden 1924-1945. Bäva månde biopubliken.

Carin Kantzows öde är välkänt sedan tidigare. Hon var societetsdamen i Stockholm som 1920 föll pladask för den tyske, stilige och högt dekorerade stridsflygaren och sedermera nummer två i naziriket, Hermann Göring. För honom lämnade hon man och son (vilket gav pojken livslånga sår i själen) för att leva ett osäkert och äventyrligt liv i Europa under inte sällan svåra ekonomiska förhållanden (vilket tiggarbreven till Carins föräldrar vittnar om).

Hermann Göring var tidvis taxiflygare i Sverige och han och senare fru Göring bosatte sig på Odengatan i Stockholm – givetvis en skandal. Sedan Hermann behandlats för skador under första världskriget var han morfinist, en last som skulle komma att förvärras i Sverige, förändra hans fysik och psyke och få honom intagen på Långbro mentalsjukhus. Han blev inte ren förrän han avgiftats i fångenskap. Efter den misslyckade kuppen i München 1923 och fram till dess att man kunde återvända till Tyskland efter påtvingad exil levde makarna ständigt kringflackande.

Carin hade en medfödd hjärtsjukdom som till Hermanns väldiga förtvivlan 1931 tog hennes liv. Då hade deras ekonomi stabiliserats. Göring var riksdagsman för nazistpartiet och utökade inkomsterna genom mutor från flygbolag och flygindustri. Över Carin reste han ett groteskt monument, Karinhall, en gigantisk herrgård fylld av Carinmemorabilia och stulen konst.

Räcker detta till film på tre och en halv timme? Nja, det gör det förstås inte och Hermann och Carin dras med åtskilliga longörer och transportsträckor. Inte minst är det ett förskräckligt, planlöst flygande hit och dit i den första halvan av filmen.

Riktigt fart får den faktiskt inte förrän Carin dör, Hermann säkrat tillgången på morfin och lever upp i rollen som korrupt statsman och glad gamäng. Henrik Dorsin lyckas faktiskt förmedla något av den rundnätte mutkolvens joie de vivre och är därmed filmes största (och enda) tillgång.

Men det är så dags. I övrigt är nämligen allt ganska förfärligt. Den svenska skådespelareliten har bjudits in, till ingen nytta. Man stånkar, stönar och försöker tala tyska. Det slås i dörrar, smälls med klackar och fälls bomber men resultatet liknar mest ett urartat lajv. Lena Endres tolkning av sin karaktär är hopplöst anakronistisk. Rikard Wolff som kronprins Gustav Adolf är ett lika obegripligt val som Paolo Roberto i rollen som Joseph Goebbels. Bäst bland birollerna är Rolf Lassgård som Ernst Röhm. Och Lasse Åberg fungerar förvånansvärt bra i rollen som den träaktige Gustav V. Det hjälper dock inte för att rädda denna soppa.

Hermann och Carin är ett hopplöst pekoral där den tyska riksörnen flaxar som den värsta kalkon. Kärlekshistorien är obegriplig och gestaltningen av det historiska skeendet försvinner alldeles i den barocka operettrekvisitan. Filmens försök till apokalyptisk avslutning blir en orgie i oavsiktlig komik. Det allra sorgligaste är att det är så tydligt att Richard Hobert försökt åstadkomma ett ödesdrama om makt och korruption men när Hermann Göring till slut går under är det omöjligt att hålla sig för skratt.

Laura Larefalk