Bengt Fram: NYA BEKÄNNELSER

Bengt Fram utkommer inom kort med en ny bok, ett slags fortsättning på den uppmärksammade En sanningssägares bekännelser. Claës Baugh, arkeolog verksam vid Linköpings universitet, har läst den.

Första gången jag stötte på Bengt Frams namn måste ha varit någon gång runt 2009 när jag nyss flyttat till Linköping. Vi hade ingen kontakt men alla kände till "Tankesmedjan Wereds vådligheter", "Anark förlag", "Nätverket Hedonistisk höger" samt en massa andra sammanhang där Bengt Fram hade en framträdande roll, inte minst den uppmärksammade enmansidskriften Östra Götalands fria vidder. Fram skrev mycket och han skrev överallt, med en närmast hypoman frenesi, mångsidighet och produktivitet. Han engagerade sig i den radikalkonservativa saken, han debatterade med ideala misogyner och anarkiska jihadister, och mot dem. Han skrev om vikingar och feminister samt - naturligtvis - om Östergötlands äldsta historia och östgoternas urhem (som han lokaliserat till sin egen bakgård i Hjulsbro). Alltför kontroversiell och stridbar för att passa in i 08-parnassens TV-soffor och radioprogram eller den akademiska världens snöpta diskurser blev han likväl något av den underjordiska, intellektuella scenens maskot.

Avfallet kom med en serie artiklar publicerade på Facebook, där Fram beskrev en resa till norra Korea och sin omvändelse till Juche. Den radikalkonservative kämpen Bengt Fram kom ut som kompromisslös historiematerialist och koreansk suprematist. Alltför ovillig att kompromissa med sina ideal uteslöts Bengt Fram snart från Kommunistiska Partiet och Svensk-koreanska föreningen, där han funnit en tillfällig hemvist. Detta följdes av ursinniniga uppgörelser med "defaitister, krämarliberala stjärtgossar, feminister, entrister,  revisionister och gerontofober" vilka fick till följd att ingen längre ville ha med Fram att göra.

Bengt Fram skildrade sin omvändelse i den uppmärksammade småskrift med titeln En sanningssägares bekännelser som utkom tidigare i år. Ett arbete som han nu kallar "ett intellektuellt självmord". Han beskriver tiden efter utgivningen som "en golgatavandring", "en vandring i dödsskuggans dal" och "en tid i helvetet". Kanske låter det dramatiskt i överkant - men den lilla boken satte i gång ett veritabelt drev mot den pensionerade gymnasieadjunkten, en hatkampanj som saknar sitt motstycke.  Ja, den behandling han tvingades utstå för osökt tankarna till 30-talets Tyskland. Utfryst, förföljd och trakasserad drog han sig tillbaka för att ägna sig åt intensifierad självkritik.

Den bok, Nya bekännelser, som jag haft förmånen att få läsa i manuskript, beskriver frukten av denna introspektion och  skildrar en radikal omvärdering av alla ståndpunkter som Bengt Fram tidigare förfäktat. Fram är lika stridbar som alltid och han skriver med samma medryckande självförtroende - men här finns också en alldeles ny, ödmjuk och innerlig, ton som ger texten en säregen timbre:

När jag läser om mina tidigare böcker, vilket jag har för vana att göra kring varje månadsskifte, finner jag förvisso ett och annat som inte är så dumt. Ja, där finns sidor som också vid den etthundrafemtionde omläsningen får mina ögon att tåras av glädje och stolthet. Men här finns också rader jag idag inte kan stå för. Jag skrev till exempel att jag bestämde mig för att stödja Kim Il Sung och Juche. Vad betyder det? Betyder det att jag ställer mig bakom staten Nordkorea och dess ideologi?  Jag skrev att det är juche som enar och leder det koreanska folket. Men vad ska vi göra med sydkoreanerna? Vad ska vi göra av dem som har en annorlunda trosuppfattning eller inte tror alls? När jag läser essän "Att knäcka ägg i Seoul" rodnar jag av skam. Så mycket dumhet och naivitet! 

Det krävs både mod och integritet för att kunna skriva något sådant idag. Men budskapet i Nya bekännelser handlar om något annat än dekonstruktion och ruelse. Här visar sig nämligen också den obändiga, framåtriktade kraft som kännetecknat allt som Bengt Fram företagit sig under ett långt liv lika stark och passionerad som någonsin tidigare. I bokens sista kapitel beskriver han sitt engagemang i den nystartade Östgötska Korpelarörelse där han nu är verksam som predikant.

Hur många lördagar har jag inte stått utanför Systembolagen i Linköping. Här har jag delat ut pamfletter om våra östgotiska förfäder, om krämarliberalismens faror och den tilltagande gerontofobin. Här har jag sålt  småskrifter och romaner. Vid dessa Helvetets portar, i förgården till Mammons tempel har jag försökt möta mina bröder och systrar öga mot öga. "Pärlor för svin", brukade jag tänka. Hur annorlunda är det inte idag, när jag istället förkunnar den stundande Himmelsfärden, Helvetets verklighet och möjligheten till omvändelse. 

Hur man än ser på Bengt Frams utveckling, torde ingen människa med ögon att se och öron att höra kunna förneka att hans självbiografiska texter hör till det allra märkligaste och mest läsvärda i denna genre. 

Bengt Fram
Nya bekännelser
Omfång: 25 sidor
Bandtyp: Trådhäftad
Pris: 50:-

Bengt Fram: En sanningssägares bekännelser

Bengt Fram, pensionerad gymnasieadjunkt, arkeolog, samhällsdebattör och kulturskribent, var känd som en av Sveriges mest egensinniga och stridbara debattörer. Hans radikalkonservativa, i ordets bästa mening ultrareaktionära, hållning gjorde honom till paria i våra politikst korrekta medier. Genom sin blogg och en serie böcker utgivna på Linköpingsförlaget Anark lyckades han ändå göra sin märgfulla stämma hörd i samtidens skränande och plattitydbemängda debatter. Med åren kom han att, tillsammans med sin vän och vapendragare Kurt Wered, framstå som något av en grå eminens inom den svenska intelligentian. Ja, inom olika högermiljöer kom han närmast att älskas ihjäl och det är mot den bakgrunden man måste förstå hans apostas.

Under våren 2012 publicerade Bengt Fram en serie miniessäer på Facebook, där han uppgav att besök i Demokratiska folkrepubliken Korea gjort honom till anhängare av juche, den marxist-leninistiska riktining som utformats av landets vördade ledare, den evige presidenten Kim Il Sung. Detta blev början på en lång intellektuell snedtändning hos Bengt Frams publik som inom kort förvandlade honom från en radikalhögerns gunstling till en paria i hela det underjordiska kultursverige. Hans motvilja att kompromissa med sina ideal gjorde honom kort därefter till persona non grata också inom den svenska vänstern; efter en intensiv förtalskampanj i s.k. sociala medier uteslöts Bengt Fram ur Kommunistiska Partiet.

I den djupt personliga bekännelseskrift med titeln En sanningssägares bekännelser som nu utkommer gör Bengt Fram definitivt upp med både den radikalkonservativa miljön och den svenska marxism-leninismen samt redogör för de underliggande orsakerna till sitt avfall. Han argumenterar övertygande för att båda dessa rörelser genomsyras av "kryptofeminism, krämarliberal defaitism och gerontofobi". I ett gripande avsnitt berättar också Fram om sin bakgrund och sina övertygelser, om det pris han fått betala i form av ekonomisk skuldsättning, utbrändhet och vägen till socialkontoret.

Det mest värdefulla med boken är ändå skildringen av hur ett konsekvent fasthållande vid några grundläggande idéer: anti-feminsim, östgötsk identitetarianism och gerontokratiska ideal, kan leda till vad som för en utomstående kan förefalla oförenliga ställningstaganden. Efter att ha läst En sanningssägares bekännelser är det omöjligt att avfärda Bengt Frams politiska väg, med dess olika stationer som en opportunists strategiska allianser. Snarare är det en luttrad idealist som här tar till orda.

Bengt Fram
En sanningssägares bekännelser
Omfång: 45 sidor
Bandtyp: Trådhäftad
Pris: 50:-

Bengt Fram om den svenska debatten - i rysk TV

Det svenska politiska debatten har atrofierat och dött sotdöden. Den som ännu tar den på allvar bekräftar därmed sin egen oförmåga till självständigt tänkande. I en situation där de etablerade åttklöverpartierna har liknande åsikter i alla viktiga politiska frågor, framstår bilden av en konflikt mellan ”höger” och ”vänster” som en illusion med ideologisk funktion.


Situationen är likartad i ett flertal europeiska länder, och det är med tanke på en internationell publik som Bengt Fram, välkänd för alla läsare av denna blogg,  dissekerar den svenska debatten. Att intervjun har utförts av Russia Today snarare än av någon västerländsk TV-kanal, bekräftar för övrigt många av Frams påståenden. 


Fram beskriver hur europeisk höger och vänster närmat sig varandra, och anammat det han kallar en dominerande ideologi. Denna ideologi bygger på "krämarliberalism, galopperande feminism och ett demokratikramande som gått i taket". Den bygger också på tron på öppna gränser, minskad nationell suveränitet och det positiva med utplåningen av lokala etniska konklaver, som till exempel den östgötska-gotiska. För att dölja att de etablerade partierna enats om en dominerande ideologi tjänar alltså den påstådda konflikten mellan ”höger” och ”vänster” en ideologisk funktion. Och därmed är vi framme vid Frams vision av en ofrånkomlig och stegrad spänning mellan geronter och yngre pretendenter. En konflikt som, i Bengt Frams historiefilosofi, alltid genomsyrat det västerländska projektet men som först nu blivit den enda och helt avgörande kraft som vrider förändringens hjul, de senaste decennierna i ett alltmer besinningslöst tempo. 


Dagens frontlinje går inte mellan raser, klasser eller nationer - det handlar om ett generationernas krig. 
En viktig iakttagelse Fram gör är att dagens opposition, i form av geronternas motstånd,  existerar helt och hållet utanför systemet. Partier som Östgötska Befrielsefronten (R) hotas av förbud och oliktänkande (till exempel representanter för Östgötaskolan) tillåts idag inte verka inom akademin och media på ett sätt som gårdagens kommunister och fascister kunde, och dagens feminister på ett skickligt sätt utnyttjar. 


Fram noterar också att detta är en subtil form av totalitarism; man erbjuder väljarna två alternativ men i grunden finns det inga skillnader mellan Vänstersossar och Högersossar. Han visar också hur den dominerande ideologin bygger på en negativ inställning till folkets förmåga att avgöra politiken genom folkomröstningar.Liknande manipulering identifierar han i media, där folkligt missnöje i Syrien ges betydligt större utrymme än missnöje på Östgötaslätten, eller de seniorer som dagligen samlas för att manifestera sitt missnöje med pensionsbromsen. 


Sammantaget är det en imponerande intervju, där Fram är lika koncis och retoriskt effektiv som alltid. Den rekommenderas varmt.

Mot tystnad och frihet

Krämarliberaler, feminister av alla de slag, demokratikramare... Nej, jag orkar inte längre tala inför den förfäade, fördummade och förfulade samtiden. Nu drar jag mig tillbaka till tystnaden och friden vid Roxens strand, en gång för alla. I sällskap med Weininger, Spengler och andra otidsenliga valfrändskaper ska jag tillbringa mina sista år. Jag har sagt upp prenumerationerna och abonnemangen. Modemet ska jag låta gå i sjön. Att vända sin samtid ryggen är i sanning den högsta livskonst. Jag har väntat alltför länge med att praktisera den.

Solitära tankar 4: Musikens tröst i en förfäad tid

Schopenhauer visste sannerligen vad han talade om. I denna dystra tid söker jag det nödvändiga livsmodet i musiken. Där, och endast där, finner jag en stunds respit från den förfulade, fördummade och förfäade samtiden.

Solitära tankar 3: En ichtyofils acedia

Nej, detta år började sannerligen inte bra. Omgivningens dumhet och misstänksamhet tycks tillta för varje år. Vad tjänar det till att skriva i en tid som denna? Varför skrika sig hes i krämarliberalismens öken, detta effeminerade ödeland?

Jag gitter inte skriva, inte ägna mig åt pistolskytte eller ens fiske. Jag är sålunda i samklang med denna bedrövliga samtid, ansatt av föruttnelse och upplösning, håglöshet och avsmak.

Ändå noterar jag att antalet hängivna läsare av denna blogg ständigt ökar. För dem bjuder jag idag på ett utdrag ur min bok En morgonpigg ichtyofils betraktelser Denna förskräckliga januari är det obegripligt att det faktiskt var jag som formulerade dessa rader.

Denna besynnerliga vinter har isen ännu inte lagt sig på Roxen. Jag ser det som ett illavarslande järtecken, en påminnelse om vad den stora Traditionen alltid vetat om de dekadenta, undergångsdömda kulturernas sista dagar. Men skam den som ger tappt för defitismens perversa lockelse.

I morse drog jag därför på sjöstövlarna och vadade ut ett stycke. Som jag ser det, är nämligen aspljustring den mest fascinerande syssla man kan tänka sig. Tvärtemot vad mången landkrabba fått för sig, är nämligen aspen en mycket intelligent fisk och ljustrarens kamp med en gammelasp, som kan pågå flera timmar, har inslag av såväl gladiatorspel som schack.

Just detta kombinerade krav på styrka, uthållighet, mod och intelligens gör ljustringen till en verkligt maskulin syssla. I denna effeminerade tid är det därför inte underligt att detta slags fiske lockar så många män som fått nog av av krämarliberalismens parfymerade förströelser och feminismens rasande erinnyer. Lägg därtill den outtalade men omisskänligt homoerotiska atmosfär som vilar över ljustringen och man förstår dess attraktion.

Lögn och förbannad dikt. Crister Enebär läser Stefan Storcks "Verkmästarens son"

Ordet "bokflod" har alltid förefallit mig en smula larvigt när man talar om den svenska bokutgivningen. Om man nu nödvändigtvis måste använda maritima liknelser handlar det väl snarare om en trögflytande rännil i ett avloppsrör eller en knappt märkbar ristning i den i övrigt stillastående dypöl som utgör det svenska "kulturlivet",

Men något har hänt och med en obehaglig regelbundenhet har den läsande allmänheten på senare år drabbats av veritabla tsunami av "uppgörelselitteratur". De direkta offren för denna osmakliga kombination av narcissism, illvilja och skrivklåda är inte sällan kända och etablerade författare som Kerstin Thorvall, Stig Claesson och Anna Wahlgren, för att ta några namn ur högen. Per Wästberg sägs stå på tur och man borde väl därför inte förvånas över att Kurt Wered nu drabbas av en (styv)sons vrede.

Läsningen av Stefan Storcks Verkmästarens son var ändå något av en chock. Sällan eller aldrig har jag läst en bok fylld av ett sådant oresonligt och gränslöst hat mot en förälder. Det är inte fråga om en offentlig avrättning, utan om ett utdraget lustmord med tydliga sadistiska övertoner. Jag finner det därför nästan omöjligt att diskutera boken som ett litterärt specimen och kommer istället att tala klarspråk om dess innehåll och (o)moral.

För så här är det ju: om endast en tiondel av det som sägs i Verkmästarens son var sant, så innebar det att Kurt Wered är slut. Han skulle förlora all trovärdighet på samtliga områden där han gjort sig ett namn. Som romanförfattare och debattör, som tänkare och fotograf, som förläggare och fri intellektuell. De påstådda lögnerna, idéstölderna och plagiaten är alltför grova. Ansvarslösheten och lättsinnet alltför stort. Därtill beskrivs privatpersonen Kurt Wered som en närmast patologisk lögnare, en högfärdig och alkoholiserad autodidakt som på ett närmast mirakulöst sätt lyckas få allting om bakfoten, en patetisk småfifflare som sedan han blev uppsagd från sin blygsamma tjänst på SAAB tillbringade den mesta tiden på LHC:s hemmamatcher eller den lokala pizzerian i Hjulsbro. En gift man som i åratal generar sin familj med påstådda homoerotiska bravader och som, när den obegripligt tålmodiga hustrun till slut får nog, helt tycks försvinna in i en dimmig värld av grandiosa fantasier.

Lyckligtvis är inget av detta sant.

Jag är part i målet, visst. Jag har aldrig gjort någon hemlighet av att jag håller Kurt Wered för en av våra främsta intellektuella, därtill en man med ovanlig personlig resning och andlig integritet. En sådan främmande fågel har naturligtvis fått utstå åtskilligt spott och spe av tuppkycklingarna i ankdammen och jag har aldrig tvekat att stå upp för hans sak. Till mina käraste minnen hör vänligheten och den närmaste försynta framtoningen hos den man som otaliga gånger tagit emot mig i diktarstugan vid Roxen.

Det är inte utan att man undrar vilka dunkla krafter som drivit Stefan Storck till att skriva Verkmästarens son. Dessvärre är det också en bok som i sin närmast patologiska cynism och grymma fingertoppskänslighet spelar på några av samtidens allra snaskigaste och snuskigaste tendenser.

Rent stilistiskt håller boken betydligt högre klass än det mesta av det spekulativa skvaller som i dag prånglas ut av bokmarknadens sutenörer. Den är förvisso fragmentarisk och just så osammanhängande och sårig som ett autentiskt dokument skulle vara. Vore det inte för det lömska anspråket på autenticitet skulle Verkmästarens son till och med kunna läsas som en skickligt skriven roman.

Men vad det handlar om är alltså inget annat än förtal. Grymt och infamt. Lyckligtvis är anklagelserna alltför befängda och nidbilden alltför grotesk för att kunna överyga någon. När den första chocken lagt sig återstår därför bara en mild sorg och en fråga. Vad driver något till att begå ett sådant vansinnesdåd som Verkmästarens son?

Stefan Hammarén tilldelas Kurt Weredsamfundets stora medalj

Spänningen var på topp bland det hundratal medlemmar som samlats till Kurt Weredsamfundets årsmöte på Livgrenadjärmässens festvåning i Linköping denna trettondagsafton. Efter den sedvanligt överdådiga lunchen, serverad av kosacker från Terek, stillnade sorlet och allas blickar vändes mot honnörsbordet. På slaget 15.00 klingade så prisnämndens ordförande, litteraturkritikern Crister Enebär, i sitt monogramprydda glas och tillkännagav helt kort:

"Årets mottagare av Kurt Weredsamfundets stora medalj är Stefan Hammarén."

Efter ett ögonblicks tystnad bröt så det stora jublet ut. Det tog åtskilliga minuter innan Enebär kunde fortsätta med att läsa upp prisnämndens motivering, först på svenska, sedan franska, engelska, tyska och, som en hyllning till årets pristagare, malmfylld finlandssvenska:

"Stefan Hammarén tilldelas Kurt Weredsamfundets stora medalj för år 2012 jämte en prissumma om 25.000 kronor för ett författarskap som på ett föredömligt och kompromisslöst sätt exemplifierar den anarkiska jihadismens och idealiska misogyniens högsta principer genom prosans klarhet och poesiens förtätning. Han är också en uppbrottets, det poetiska äventyrets och den sinnliga extasens författare; en utforskare av mänsklig storhet i en period av kulturellt och samhälleligt förfall, som i talrika och sinnrika förklädnader framställer utanförskapets överrumplande delaktighet. I hans författarskap möts det finlandsvenska och det östgotiska i en sällsam syntes. I sin samtidskritik frilägger han avgrunden under vardagspratet och bryter sig in i förtryckets slutna rum som han med skepsis, hetta och visionär kraft gjort till sitt speciella motiv i en splittrad civilisation."

Det är svårt att tänka sig en värdigare mottagare av detta ganska nyinstiftade men redan ytterst prestigefyllda pris. I hela sitt författarskap har Hammarén givit uttryck för ett slags idealisk misogyni avant la lettre och även på andra sätt verkat i Kurt Wereds anda.

Leninpriset: krämarlakejernas fest vid de nyliberala köttgrytorna

Lenin framstår idag som en av de främsta symbolerna för en kraftfull och, i ordets allra bästa mening, odemokratisk politik. Hans balsamerade gestalt förkroppsligar en hållning som idag förhånas, förlöjligas och förtrycks av pöbelväldets, krämarliberalismens och feminismens snöpta, politiskt korrekta kommisarier.

Och om Lenins namn inte smutskastas och baktalas av den ohöljda nyliberalismens pajaser så missbrukas det istället av krämarsamhällets pseudoradikala hovnarrar. Jag tänker naturligtvis på kotteriet runt Jan Myrdal och det föraktliga "Leninpris" som årligen delas ut till någon pseudoradikal halvfigur ur den svenska intelligentsians B-lag.

Nu senast är det alltså Sven Lindqvist som tilldelas priset för att han "på ett unikt uthålligt och okuvligt självständigt sätt utforskat livet och världen utifrån en solid grund av allvar och vetande".

Man tar sig för pannan!

Ty faktiskt finns det i detta land intellektuella som slående väl motsvarar den omdömeslösa juryns beskrivning. Men dit hör givetvis inte Lindqvist och än en gång har alltså det så kallade Leninpriset visat sig vara en krämarlakejernas fest vid de nyliberala köttgrytorna.

Här på Tankesmedjan Wereds vådligheter har vi tidigare skrivit om Leninpriset (till exempel här, här, här och här). När jag träffade Kurt Wered själv för en tid sedan ville han inte kommentera årets pristagare och förklarade att han också sagt sitt vad gäller Leninpriset. Det är alltså bortom allt tvivel att Kurt Wered skulle acceptera det pris för vilket han borde vara en självskriven kandidat. Samtidigt påpekade han dock att den livaktiga föreningen "Leninpriset till Kurt Wered" fortsätter med sitt principiellt viktiga arbete.

Man kan bara hoppas att fler av dem som tar kulturen och politiken på allvar, som inte nöjer sig med att vara krämarliberalismens knähundar och den repressiva toleransens gisslan, som vägrar att delta i tivolisamhällets kollektiva ringdans runt McDonalds triumfbåge och som förstår värdet av en hård och skoningslös kulturkamp, väljer att sluta upp under den anarkiska jihadismens svart-gröna fanor.

- Niftor Odontologen

Leo Lewenhaupt: FOLKHEMSPSYKONAUTERNA. DEN SANNA BERÄTTELSEN OM HOLKFOLKET

Inom kort utkommer Folkhemspsykonauterna, Leo Lewenhaupts stora monografi om den lika legendariska som långlivade rockensemblen Holkfolket. Crister Enebär har läst den.


"Det här måste vara helvetet", tänker jag och drar ett sista bloss innan jag sätter mig på pågatåget med destination Teckomatorp. Det kunde lika gärna vara Hades. Ty gråare och tristare än denna Skånedag kan världen knappast vara. Utestängd från mänsklig värme stirrar jag ut genom det illa putsade fönstret. Samhället därute är kallt och hårt, prisgivet åt dessa sista dagars gulaschbaroner och knoddiga krämarliberaler. Bredvid mig sitter en ung flicka, kanske femton år. Munnen halvöppen, ögonen tomma som pensionärernas plånböcker. Från hennes hörlurar strömmar något slags intelligensbefriad popmusik. Basgångarna skakar sönder de sista resterna av sinnesfrid. Sedan länge är det förbjudet att röka på tågen. Kaffet i pappersmuggen smakar som en våt yllesocka i en skyttegrav. Jag känner en förlamande sorg.

För att komma undan denna lika onödiga som bedrövliga samtid öppnar jag den gamla portfölj som följt mig på så många resor och tar fram en nyutgiven bok: Leo Lewenhaupts Folkhemspsykonauterna. Redan efter några sidor är jag fullkomligt absorberad och jag kommer inte till sans förrän tåget är framme i Helsingborg. Det spelar ingen roll; jag har redan glömt vad jag skulle i Teckomatorp att göra. Jag kliver av tåget och tänder en cigarrett. Solen tränger fram genom molnbyarna som en triumferande trumpet i en symfoni från revolutionsåret 1848, förkunnande ett annat liv, ett alternativ till Hadestillvaron.

Så skulle denna recension kunna inledas. Men låt oss börja från början. Jag tänder ännu en cigarrett och prövar en annan ingång.

För oss som är födda i skarven mellan femti- och sextital framstår ofta den svenska proggen som något motsägelsefullt. Å ena sidan kan den betraktas som uttryck för en frihetslängtan och ett politiskt engagemang som står i bjärt kontrast till dagens kalla, cyniska likgiltighet. Ett eko från den guldålder vars frukter vi knappt han smaka innan nyliberalismens fimbulvinter satte in. Å andra sidan är proggen också ett mossbelupet monument över verklighetsfrämmande drömmerier, personligt förfall och politisk rigor mortis. Sålunda tål givetvis proggen att skrattas åt - men frågan är om den inte förtjänar att hedras mer ändå, särskilt i en tid som domineras av hänsynslös spekulation och roffarmentalitet, hegemonisk krämarmentalitet, iskall egoism och de mest oförblommerade och skamlösa excesser i naken narcissism.

Men död är proggen i alla fall. Sörjd av ett fåtal och bortglömd av desto fler.Jag tänker på flickan på pågatåget. Hon skulle inte förstått mig om jag berättat om Mecki Mark Men, Hawkey Franzén eller Nebulosa. Uppväxt på en diet av fildelad mp3-musik skulle hon inte ens förstå hur en LP-skiva fungerar. Jag tänder ännu en cigarrett och betraktar de blå rökslingorna som stiger mot taket. För första gången känner jag mig gammal.

En av de många förtjänsterna med Leo Lewenhaupts stora bok om Holkfolket är att den visar att proggen faktiskt inte är död. Ty uppe i det djupaste Östergötland kan man ännu i dag höra mungigor och bordun, elbas och överstyrda gitarrer i vad som kanske är en av det utopiska 60-talets sista motståndsfickor. I jordbrukskollektivet Holken, beläget strax utanför Källstad vid Tåkerns norra strand, ligger haschröken lika tät som en gång korditdoften över Flanderns slagfält. Här har utopin hållts till liv samtidigt som den förvandlats till livskraftig praktik. Där man i resten av samhället lydigt och lyckligt frambär sina offer till Mammon och Hollywood, samlas man här ännu för att hylla Den Stora Modern och Dionysos. I denna exklusiva utopi har tiden stannat och sommaren 1967 förvandlats till ett evigt nu. En refug för oss som som vägrar att finna oss tillrätta i varutempel och TV-soffor.

Lewenhaupts bok om dessa bekymmersfria skogsmän är ett till omfånget imponerande och värdigt monument över Holkfolket, något så sällsynt som en angelägen, engagerande och viktig bok om rockmusik. Jag sträckläser de närmare tusen sidorna med en uppmärksamhet som jag trodde gått förlorad efter alltför många års slavgöra i litteraturkritikens grottekvarn. I vargtimmen lägger jag ifrån mig boken, tänder en cigarrett och letar fram LP:n Sativa Sensitiva från 1989.

I det 25 minuter långa titelspåret finns ett avsnitt som i sig förenar några av Holkfolkets mest karakteristiska egenskaper. Bertel Palmstruchs tvärflöjt och Gustaf Nathorst-Böös' elförstärkta och något överstyrda sitar, intimt sammanslingrade med varandra, utför, mot bakgrunden av slagverk och en här lugnt ackordskapande gitarr, en dialog. Temat består egentligen av två uppåtstigande terser, sammankopplade i två legatobågar (inte olika valven i ett bysantiskt kapell i Anatolien). Det uppåtstigande hindrar inte att de har en vemodig klang: det är som ett landskap efter regn eller ett långsamt uppvaknande på ett pågatåg i onådens tid.

Det finns ett utomordentligt rumsligt, nästan figurativt drag i denna figur, som blir desto mer häpnadsväckande som det samtidigt är elegiskt och utopiskt, uttryck för kontemplation och uppmaning till handling. Jag låter musiken strömma genom min kropp och tänder ännu en cigarrett. Innesluten i denna famn finns det ännu en möjlighet att leva ett värdigt liv, oåtkomlig för den gottköpsmentalitet och avgrundsdjupa cynism som metastaserar genom samhällets fiberoptiska blodomlopp. Leo Lewnhaupt är den bästa tänkbara vägvisaren till denna folkhemska underjord. Folkhemspsykonauterna är en viktig bok. En angelägen bok. Nödvändig. Stark. Läs den!

Leo Lewenhaupt
Folkhemspsykonauterna. Den sanna berättelsen om Holkfolket
Omfång: 978 sidor. Rikt illustrerad i färg och s/v.
Bandtyp: Klotband
Pris: 375:-