"En flaskpost på tidens ocean". Kurt Wered om idealisk misogyni, anarkisk jihadism och den oförstående samtiden

Medlem av Jyväskylä Leathermen,

fotograferad i Rostock 1992. En utmärkt

representant för den idealiska misogy-

niens estetiska dimension.

Mitt tänkande tar sin utgångspunkt i två oomkullrunkeliga och sammantvinnade källsprång, nämligen den idealiska misogynien och den anarkiska jihadismen. Allt jag skrivit på den här bloggen, i mina böcker och annorstädes relaterar, på ett eller annat sätt, till dessa ursprungliga och outtömliga källor till till tidlös visdom.

Medveten om att detta slags tänkande kan vara svårt att tillgodogöra sig för "människor" vars andliga föda inte bestått av annat än internets pornografi, bloggosfärens verbala inkontinens eller universitetens politiskt korrekta och effeminerade vattvälling, har jag också ägnat åtskillig tid åt ett folkbildande projekt med syfte att sprida större kunskap om och förståelse för idealisk misogyni och anarkisk jihadism.

Till liten nytta, synes det. Tag till exempel de fördomsfulla och med illasinnade kommentarer som nyligen mötte mitt påpekande av behovet av en alternativ, idealiskt misogyn mansrörelse:

Det är ju en miljardindustri med "manslitteratur", "manskurser", "bli man", "återerövra mannen", så jag tror Kurt i själva verket är modern och trendig, fast vad denna "ursprungliga" man är är och förblir en gåta.

Naturligtvis finns det inget "modernt" eller "trendigt" i den idealiska misogynien. Den är ett återvändande till Roten och inget annat. Att förväxla denna rörelse med andra slags "manskurser" och "återövrande av mannen" är så befängt att man tar sig för pannan. Så talar endast en, som inte vet bemödat sig om att skaffa kunskap om den idealiska misogynien.

Du som pratar så varmt om Islam borde känna till det "kreativt feminina" - också inom mannen. Du är långt från den sufiska visdomens andliga flöden.

Den anarkiska jihadismen är en reformrörelse med syfte att återvända till Roten. Vägen dit består av individens oförtröttliga inre kamp mot den inre kvinnan. Något slags sufism, särskilt inte i någon slags urvattnad New Age-form, är det alltså inte fråga om.

Naturligtvis ska idealisk misogyni inte sammanblandas med trivialt kvinnohat. Att så ändå sker, gång efter annan och trots upprepade försök att poängtera denna ytterst viktiga distinktion, ser jag som ytterligare ett tecken på den snabbt försvinnande förmågan att tänka. För ett förskräckligt exempel på detta, se till exempel denna absurda "debatt":
Hur mycket tid och energi skulle inte sparas om den som vill delta i ett samtal satte sig in i vad det handlar om. Men sådan är nu en gång den överskattade "demokratin" och beklagliga "yttrandefriheten". Vemsomhelst tar sig rätten att säga vadsomhelst, närsomhelst.

Själv misströstar jag om möjligheten att vinna någon förståelse för mitt budskap i denna förflackade, förbenade, förfäade och försumpade tid. Det tycks inte finnas något alternativ till en fördjupad tystnad och självvald isolering. I denna tivlikultur är det givetvis omöjligt att vinna gehör för en krävande andlig discipin.

Mitt arbete får väl ses som en flaskpost på tidens ocean. En dag kommer mina ord att möta läsare som förmår tillgodogöra sig den idealiska misogynien och den anarkiska jihadismen. Det är denna övertygelse som får mig att härda ut.