Kurt Wered om nätets anonymitet och maskspel

Det är inte utan att en viss leda infinner sig när jag efter några dagars absolut stillhet och frid börjar ta itu med veckans arbete. Särskilt ledsamt är det att ta del av de vansinnesdåd  och förtalskampanjer som diverse cyberhuliganer ägnat sig åt. Trogna läsare av denna blogg vet vilka jag syftar på, och det finns ingen anledning att gå in på några detaljer. Jag vill ändå uppmana er alla att följa uppmaningen att inte mata trollen. Om vi ignorerar dessa uppmärksamhetstörstande figurer kanske vi kan svälta ut dem. I vilket fall är det ett förskräckligt slöseri med ens tid att läsa deras smörja.

Thomas Nydahl skriver idag om bloggarna, dessa "nätets förklädda, maskerade opinionsbildare". Liksom Nydahl har jag ofta haft anledning att fråga mig varför så många skribenter och "debattörer" framträder under pseudonym i den elektroniska etern. Med tanke på den gapiga frimodighet som är så utmärkande för dessa yttrandefrihetens fripassagerare, är det knappast blygsamhet eller skamkänsla det handlar om.


Anonymitet och maskpel är naturligtvis ett otyg, som på sikt riskerar att urholka det öppna samtalet och därmed lämna fältet fritt för krämarliberalism, socialism, feminism och andra totalitära läror.

Själv har jag alltid framträtt under eget namn, både i rollen som traditionell skribent och som debattör i den här bloggen och annorstädes. Detsamma gäller alla mina medarbetare här på Tankesmedjan Wereds vådligheter. Den räddhågsna anonymiteten hör inte hemma här. Nakna och stolta möter vi våra läsare ansikte mot ansikte.

En smula ironiskt är det allt, att flera av mina meningsnotståndare (de flesta - givetvis - anonyma cyberklottrare) påstått att "Kurt Wered" skulle vara en pseudonym. En del har till och med gått så långt som att påstå att denna blogg, Anark förlag, Kurt Weredsamfundet, Nätverket hedonistisk höger och alla andra verksamheter som initierats av Tankesmedjan Wereds vådligheter, skulle vara något slags skoj och trolleri.

Man tar sig för pannan.

Sådan är alltså den reaktion som möter allvar och uppriktighet i den så kallade bloggosfären. Det finns alltså goda skäl att tvivlaa på lämpligheten i att uppträda i detta medium för den som har ett angeläget syfte och ett seriöst uppsåt.

Jag är ändå inte redo att ge upp. Inte än. Resignerar man inför pöbelväldet förtjänar man inte bättre än att slitas i stycken av den rasande hopen. Jag kommer att fortsätta lägga fram mina tankar om samtidens mest angelägna frågor, oberörd av ylandet från de träskvarelser som befolkar internet. Om något, så bekräftar väl deras reaktioner det sanna och riktiga i mitt budskap.