Kurt Wered: Lördagstankar vid Stångån

Roxen är lugn idag. Jag vandrar längs Stångån in mot staden, som jag allt mer sällan besöker. Möter några stavgångare och en ensam man som jäktar förbi med mobiltelefonen i högsta hugg. Jag känner vreden knyta sig som en valkig näve i bröstet och tvingas sätta mig ned vid vägkanten en stund.

Så illa är det alltså. Inte ens en stilla påromenad på lördagseftermiddagen utan en provokation. Jag vet inte hur länge till jag kommer att orka med denna tillvaro. Kanske måste jag söka en annan, en djupare exil. Men var, var kan man komma ifrån stavgångarnas terror och mobiltelefoneländet?

Jag blir sittande där i vägrenen ett bra tag. Blundar och drömmer mig bort. Minnen från Orientens larmande basarer och ändlösa öknar passerar förbi min inre blick. Mörkögda skönheter, doften av haschish och shishkebab. Libanons glädjekvarter... För en stund glömmer jag alldeles var jag befinner mig.

Ett par skränande skåningar rycker mig brutalt tillbaka till verkligheten. Deras diftonger påminner mig om att denna plats, där jag har mina rötter och där jag som yngling spillde min säd, inte längre är min.

Jag vänder om och återvänder till stugan vid stranden. Jag har bestämt fötts i fel tid, på fel klot. Sladdrandet på Facebook bekräftar mina dystraste aningar.