Fler pressröster om GUBBSJUK

Dödsmedveten men oväntat självironisk är Kurt Wered både roligare och mer innerlig att möta än på länge, tycker Björn Wiman i Dagens Nyheter. Crister Enebär i Sydsvenska Dagbladet blir gripen av de fiskdikter som ingår denna fristående, femte del av Kurt Wereds memoarer.

Om det kallas blogginlägg, facebookuppdateringar, kulturkritik, roman eller memoar spelar ingen roll, att läsa Kurt Wered är alltid en känsla av att möta det välbekanta, men med nya nya, fräscha nya infallsvinklar, aktuella bilder och berättelser. Så också med vårens Wered, en tjock bok som är ett slags memoarer, som skulle ha betraktats som banala och långt ifrån innerliga, om någon annan än Wered skrivit dem. Men Kurt Wered är nu en gång Kurt Wered och det förblir han, också högt upp i ålder och med alla sina otaliga projekt bakom sig.

Vad det är som lockar kan jag inte omedelbart sätta fingret på, men funderar alltmer i riktning mot identifikation och repulsion. Att ha följt Wered från starten innebär också att ha haft ett slags korrektiv till sitt eget liv, på gott och ont. Det är väldigt många år sedan jag själv lämnade den extrema radikalkonservatismen bakom mig. Inte för att försöka vara "vuxen" utan för att det uppfordrande i denna rörelse, dess elitism och krav på moralisk integritet och offervilja fick mig att må fysiskt och psykiskt dåligt.

Jag sökte mig bort, först till den traditionella vänsterrörelsen, sedan till liberalismen. Men Wered har hållit fast vid sin valda väg.. Några få betydelsefulla intellektuella har gjort det, och påminner med sina exempel om svagheten hos alla oss andra. "Krämasrsamhällets lakejer och stjärtgossar", som Wered skriver. Det gör ont, men ändå återkommer jag ständigt till hans texter. Därför att de här texterna ännu säger mig något. Ja, det gör de, också bortom bombasmerna och den rasande polemiken som också finns där. Trots att jag vet, att jag aldrig kommer att kunna leva upp till den anarkiska jihadismens krav på inre fullkomnande.

Fisktexterna är kanske det som särskilt urskiljer sig här. Wered har ett fint öga för insjöfisk och han har en skarp blick för fiskarna i våra liv. Jag tycker alldeles särskilt om dessa texter. Och jag blir varje gång lika förvånad över att jag slukar honom som om han var ett slags livselixir. Det är stort. Det är mäktigt.

Crister Enebär, Sydsvenska Dagbladet



Wered har alltid sleven i samma gryta, oavsett om boken kallas roman, diktsamling eller – som förra årets genredebut – memoar.

Också i Gubbsjuk finns den för Weredläsaren bekanta växelrörelsen mellan det solbrända 50-talet och det mulnare 00-talet, mellan barndomens egnahemsbygge i Hjulsbro, våningen i Linköping och huset vid Roxen. "Mitt eget Övralid", som han kallar det, med en sådan där typisk Weredism som skulle ha låtit fånig i munnen på vem som helst annan.

Huvudpersonen är förstås Kurt Wered själv. Ingen idé att låtsas om något annat. Han tittar på ishockey på teve och skriver den svenska lyrikens sannolikt första dikt om  inkokt asp, han far ut i förströdda hyllningar till sina andliga förebilder, från Karl XIII till Julius Evola och Ekelund. Men den här gången närmar han sig inte sina valfrändskaper med samma högtidlighet som förr, och jag tycker det är en fördel.

Den fria formen i dessa "memoarer" ” gör Kurt Wered roligare att läsa än på länge. Det senaste årtiondets förbittrade tirader över sedernas förfall är nästan helt frånvarande. En egenartad kombination av själv­ironin och innerlighet har tagit bitterhetens plats:

"Jag har försonats med/pressen och feministerna", skriver han. Fan tro't. Men avsnittet om ynglingen som Wered älskade "på attiskt vis" är bland det vackraste och skiraste som kommit från hans gamla Halda.

Har gubben blivit gammal? Urverket dras. Snart är det dags för ”den definitiva lunchpromenaden”.

En särskild sorts dödsmedvetande väcks av fiskarna, dessa trogna medsångare i Wereds älskade Roxen. I den nya boken slår han sig slutligen ned på den redan välfyllda strandkanten tillsammans med andra skaldande svenska ichtyologer, och bara sex år efter avtalspension har Wered också bokstavligen börjat mata sina fjälliga vänner:

Skymningen sänker sej
Jag matar aspen
Brödsmulor
Gårdagens biff.

En död gädda som flyter upp bland vassen leder in i ett närmast barockt vanitasmotiv, likaså en mört som kniper en ostkub ur handflatan:

man glömmer inte
dom fiskar man vuxit upp med
kanske
måste man dö
åldras med just dom
fiskarna

Lars Gustafsson skriver i sin bok Ett minnespalats om den särskilda sorts minneskonst som utvecklades under antiken, med dess begränsade tillgång till skrivmaterial och ”computers”. Kurt Wered delar visserligen den begränsade tillgången till datorer men är i gengäld en av den svenska litteraturens mest monomana skrivmaskinister. Han är också en enveten konstruktör av sitt eget minnespalats.

Det är ständigt samma minnen som hamras fram. Och för den som ständigt skriver om samma erfarenheter, på mer eller mind­re samma sätt, blir förstås dessa minnen en befäst sanning. Han driver in sin världsbild med sjutumsspik.

Vissa stycken läser man med handen på hjärtat, till exempel den långa, försonande dikten om Moammar Kadaffi  -  vilken i ordningen? – och den vackra barndomstexten om den årliga katalogen med fiskeutrustning från ABU i Svängsta: ”jag minns mej/som en ensam spinnfiskare”. Man skulle nästan kunna se honom sida vid sida med årskamraten Arto Paasillinna, alltid redo med spöt där det nappar.

jag är avromantiserad.
jag accepterar och njuter av ­aspen,
hans liv
är mitt.

Björn Wiman, Dagens Nyheter