Hur mycket dumheter kan en människa höra innan öronen ramlar av? Hur mycket stolligheter, infamiteter, käringaktigt pladder och rent nonsens strömmar genom den virtuella etern? Vad har hänt med den naturliga skamkänsla som borde få "människorna" att hålla sina banala små tankar för sig själva?
Jag har inget svar på dessa pressande frågor som håller mig vaken dag och natt. Men en sak vet jag med visshet: en gräns för det uthärdliga har snart nåtts.
Nu drar jag därför mig tillbaka än en gång, till en allt djupare stillhet. Tillsammans med mina valfrändskaper fördjupar jag den inre exilen. Vi stänger av modemet och barrikaderar dörren. I en tid som denna önskar man att man vore blind och döv.
Jag sluter mina ögon för det förrädiska vårljuset och stänger mina öron för det obarmhärtiga surret från våra "sociala medier".
söndag 11 april 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar