Mats Fram
Litteraturkritikerna
Omfång: 228 sidor
Bandtyp: Trådbunden
Pris: 249:-
Mordbränder och litteraturkritiker
Det har skrivits åtskilliga avhandlingar och utredningar om pyromaner och deras motiv och hel del också om litteraturkritiker.och deras verksamhet Men litterära bearbetningar med grund i pyromandåd söker jag förgäves efter, när jag läst och begrundat Norrköpingsförfattarens Mats Frams nya roman Litteraturkritikerna. Det är en spännande och mångfacetterad framställning av ett fängslande ämne, med stark förankring i ett verkligt skeende. Något så sällsynt som en dokumentärroman som samtidigt är en allegorisk dystopi av närmast apokalyptiskt slag.
Författaren Mats Fram ansluter sig här som en av de senaste men förvisso inte sista i rörelsen The new journalism, ”Den nya journalistiken”, som vann stor uppmärksamhet i USA på 80-talet med framför allt Tom Wolfe och Truman Capote. Termen myntades år 1965 bland annat på Capotes då utkomna dokumentärroman Med kallt blod. Den grundar sig på ett dubbelt dubbelmord i Kansas sex år tidigare och en kort notis i New York Times om en veteodlare, hans hustru och deras två barn som sköts till döds av två rånare i sitt hem. Sex års forskning och besök hos olika inblandade låg bakom det lysande resultatet, som långt efter Capotes död 1984 förvandlades till en skakande film med titeln ”Capote”, Oscarsbelönad och visad på många svenska biografer i fjol.
Tidningsartikel
På samma sätt inspirerades Mats Fram av en tidningsartikel år 2001 om det så kallade Kuddby-fallet. Mordkommissionens förre chef uttalade då i en intervju, att detta var det märkligaste brottsfall han hade haft att utreda under sin långa karriär. I den lilla Östgötska häraden Björkekind inträffade med början omkring 1980 och närmare 20 år framåt ett 30-tal bränder. Att en pyroman var i farten var klart. Och snart utpekades en litteraturkritiker, inflyttad från Sydsverige. Indicierna var förödande. Mannen dömdes snart mot sitt nekande till några års fängelse, bränderna upphörde när han satt inne, men satte fart igen då han frigavs;han föll till föga och erkände, då han också gjort sig skyldig till mordbrand, där ett äldre par dödades och brändes inne. Mordbrännaren dömdes till livstids fängelse.
Motiven till morden var till stor del svartsjuka, därav undertiteln ”Svartsjukans dämoner” på Frams roman.
Fram gjorde på samma sätt som sin förebild Capote: han uppsökte den dömde, hans hustru och andra inblandade och satte igång att skriva om fallet, från början med mordbrännarens hustru som huvudperson. Eftersom livstidsfången fortfarande avtjänar sitt straff, börjar Fram sin berättelse, när denne får komma hem på permission. Skall mordbränderna börja igen? – det är frågan som både ortsbefolkningen och Frams alter ego författaren i romanen ställer.
Utvecklingen tar en helt annan vändning än det verkliga dramat. Just i detta skede av handlingen lämnar Fram nämligen verkligheten och låter sin fantasi skapa ett helt nytt scenarium. Jag kan garantera att det är mycket spännande. Det dokumentära tillhör det förgångna, som skildras i återblickar, i de flesta fall med återgivande av autentiska förhör, artiklar och domstolsprotokoll, som ger en stark verklighetskänsla.
Romanens plats är alltså Kuddby, men ändå inte. Fiktionskaraktären understryks av att byn nu heter Suddby och de agerande har förstås inte sina riktiga namn. Nya pusselbitar kommer till, också dessa med incitament i verkliga personer eller händelser, men de utvecklas enligt romanens helt nya handlingsschema. Som jag ser det, ter sig detta som en mycket klyftig och för själva romanen viktig utveckling. Det blir mer roman än dokumentärskildring. I centrum står nu först och främst berättarjaget Bengt, som icke är att helt identifiera med författaren, även om framställningen bygger på Frams egen research. Bengt G Fram är nyetablerad författare, och han inleder en relation till pyromanens hustru, som heter Clarissa (kanske precis som förebilden) medan brottslingen givetvis har ett fingerat namn. De metalitterära och intertextuella blinkningarna blir här kanske en aning för preciösa. Mats Frams far är nämligen den inte helt okände bloggaren och debattören Bengt Fram och många känner också till att den morddömde litteraturkritikern disputerade på en avhandling om kvinnogestalter hos Robert Musil.
Nästan helt fiktiv är också den andre brottslingen i romanen, eller så tror åtminstone en aningslös läsare, och hans väsentliga roll i intrigen skall jag inte avslöja, ty den utgör krönet på den alltmer stigande spänningen i denna spänstiga kriminalhistoria. Låt mig bara, helt antydningsvis, nämna att denne rysliga gestalt uppvisar en slående likhet med en viss kritiker på Svenska Dagbladet.
Jag vill sluta med några ord Mats Fram formulerat om sin tacksamhetsskuld till föregångaren Capote och dennes roman Med kallt blod. ”När han så småningom började skriva, jobbade han med prosakonstens frihet och poesins precision. Problemet var att få fakta och fiktion att smälta ihop till en trovärdig enhet. Men han lyckades.”
Väcker nyfikenhet
Samma omdöme kan uttalas om Fram och hans arbete med Kuddby-fallet. Men medan Capotes skaparkraft nådde sin höjdpunkt med denna roman, som inte fick någon annan fortsättning än att förövarna till slut avrättades. (och givetvis den uppföljande filmen Capote) frågar jag mig i fallet Litteraturkritikerna: hur gick det sen? Berättarjaget Bengt inleder en relation med den i romanen mördade pyromanens hustru, men den andre kritikern lever kvar, i fängelse. Kommer han ut på permission? Hur går det med Clarissas barn och med hennes och Berts relation? Kan man kanske vänta sig en uppföljare?
Många frågor finns kvar att lösa i samspelet mellan Bengt och Clarissa.
Framåt, Fram!
- Helmer Bakh, Skånska Dagbladet
.jpg)
.jpg)
.jpg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar