Kurt Wered: Brännoffer på yttrandefrihetens altare

Man önskar ibland, att den svenska "kultureliten" (denna inavlade, incestuösa ormgrop, dessa halvbildade kvartsfigurer) hade blott en nacke. Hur mycket enklare hade vår uppgift då inte varit. Årets vårflod består av träck och urin.

Tag till exempel denna notis i den vedervärdiga Expressen. Här lyckas "kulturredaktör" Johan Hilton med konststycket att samtidigt demonstrera sin bristande respekt för bildning och tradition genom att jämföra Tankesmedjan Wereds vådligheter med - ett seriemagasin samt sin egen, uppenbarligen gränslösa, godtrogenhet. Redaktör Hilton tycks nämligen att med hull och hår ha svalt de lika illivilliga som befängda uppgifter om att denna hemsida skulle vara något slags skämt.

Det här ryktet, som tagit formen av en infam förtalskampanj, härrör från den pseudokonservativa, gerontofila sajten Tradition och Fason - något som naturligtvis borda vara tillräckligt för att vem som helst med ett uns omdömesförmåga skulle avfärda det som trams, nätmobbing och trollande.

Sådana människor är nu blott alltför sällsynta och i stället sprids nu dessa infamiteter över det elektroniska nätet med en hastighet som närmar sig ljusets.

Kära läsare, betänk detta: Med en hastighet av närmare 299 792 458 meter per sekund, sprids lögnaktiga, vanhedrande och vedervärdiga uppgifter.

Och se här vilka puerila pajaskonster de överåriga gymnasister som kallar sig "retrogardet" ägnar sig åt. I vad som förefaller vara en personlig vendetta riktad mot den framstående lundapoeten Kristian Lundberg samt redaktörerna Crister Enander och Erik Löfvendahl, drar man sig inte för att beljuga också mig och lägga ord i min mun. Den slyngelaktiga fräckheten vet sannerligen inga gränser. En sådan skamlöshet, en sådan tarvlighet.

Man tar sig för pannan.

Vad är det för tid vi lever i, undrar man, när några av landets få genuina kulturpersonligheter bärs fram som brännoffer på yttrandefrihetens altare.

Nej, denna samtid är sannerligen inte min. Jag gitter inte längre polemisera med grobianer och träskmän av detta slag. Det enda värdiga sättet att bemöta nätmobbarna och cyberklottrarnas uppmärksamhetstörstande sabotage mot det fria ordet är - tystnad.

Jag tänker inte låta min själsfrid störas av sådant här larv. Att bli skändligen beljugen bekommer mig inte det ringaste.  Denna morgon ser jag solen gå upp över Roxen. Jag vandrar barfota över den rika östgötska myllan och absorberar så något av den förfädernas anda som ligger nedsänkt i landskapet. Vad är väl enklare än att slå av modemet och vända ryggen åt den larmande pöbelhopen, vampyrerna och de ylande hundarna?