Mitt eget Övralid (6) άσχήσις

Det är endast här, i det eremitage vid Roxens strand som jag kallar mitt eget Övralid, som jag kan överkomma den förskräckande άπορία som hemsöker mig efter några dagars vistelse i det förfäade, förfärande andliga klimatet på internet. Här ute finns en kärvhet och närhet till den ursprungliga källan som förmår återställa mig. Här kan jag, utan distraktioner från den larmande hopen, ostört ägna mig åt honestis studiis. Jag tar långa promenader, äter enkel mat. På kvällen ett glas Solita, inte mer. Jag skriver på mina memoarer. Efter några dagar härute framstår polemiserandet på internet med dess stupida provokationer och gälla tonfall som en halvt glömd mardröm. Se där vad en smula άσχήσις kan uträtta!