Tillbaka till Roxens strand

Född under brinnande krig och med tydliga minnesbilder av det sena fyrtiotalets ändlösa flyktingkaravaner har jag alltid betraktat också mig själv som en displaced person. Under de många åren i självvald undandragenhet, då jag arbetade som diplomingenjör vid SAAB i Linköping, förstärktes mitt främlingskap infördet tjugonde århundradets krämarkultur, dess totalitaristiska konsumism och ohämmade populism.

Jag har kallats för elitist och misantrop, och den idealiska misogynien har hånats och bespottats av mina förhönsade ”kritiker”. Deras glåpord rör mig icke i ryggen och jag fortsätter mitt arbete, väl medveten om att mitt är ett tänkande vars tid ännu icke är inne. Att jag är född i fel århundrade, på fel plats men att jag ändå är förpliktigad att, gång på gång, avslöja den torgkäringsmentalitet som kommer till uttryck i massmediernas vulgaritet.

Jag har valt att använda den modärna teknologien och ”bloggen” som mitt rostrum och de har visat sig vara användbara verktyg. Fredrik Sagn, en av ytterst få som haft något väsentligt att säga om mitt arbete med Tankesmedjan Wereds vådligheter, formulerade det såhär:

Somliga känner Wered främst som en omutlig och kompromisslös samhällsdebattör. Andra har attraherats av den närmast gammaltestamentligt förkunnande rösten i de verk där han framstår som den förnämste representanten för philosophia perennis i vår tid. Åter andra har hos Wered funnit en djärv gränsöverskridare som presenterar ett homoerotiskt ethos förenat med en traditionalistisk överygelse som ett sömlöst helt...

Nyttjandet av denna form: Facebookgruppens är helt i linje med Wereds författarskap som kan ses som en kraftfull demonstration av möjligheten att med den senaste teknologins hjälp navigera i den eviga visdomens strömfåra.

Samtidigt är jag plågsamt medveten om att mitt budskap riskerar att trivialiseras och förflackas när det presenteras i detta slags medier. Dess essens må vara hård som stål och varaktigare än koppar, men ett tänkande på gränsen är också en ömtålig organism som kräver en omgivning lämplig för dess natur. Jag har ofta ställt mig frågan om Nietzsche skulle ha publicerat Zur Genealogie der Moral i en blogg eller om Julius Evola skulle ha skickat ut vänförfrågningar på Facebook. Jag tror knappast det - det är något pöbelaktigt över alltsammans. En svag men förnimbar doft av drängstuga vidhäftar det mesta som fiskas upp från nätet.

Jag håller det visserligen inte för osannolikt att en Marinetti kunnat twittra sina poem och manifest. Kanske kunde min ungdoms klart skinande ljus till och med ha utvunnit vackra effekter ur ett sådant medium. Jag håller det i vart fall icke för omöjligt och det är sådana tankeexperiment som får mig att framhärda i den modärna masskommunikationens infernaliska larm och babyloniska babbel.

Likväl är det är dock svårt att föreställa sig en Ulrike Meinhof eller en Andreas Baader kommunicera via Newsmill. Jag har också alltmer kommit att misströsta om möjligheten att alls kunna säga något meningsfullt via internet.

Efter en sommar tillbringad i splendid isolation vid Roxens strand återvände jag nyligen till den tarvlighetens valplats som utgörs av internet, ”bloggosfären” och Facebook. Erfarenheten är förskräckande och jag har beslutat mig för att än en gång dra mig tillbaka till mitt eget Övralid. Jag ska åter överväga frågan om huruvida jag ska fortsätta blogga och upprätthålla kontakten med mina vänner och läsare på Facebook. Medveten om tidens gång och dödens ofrånkomlighet gör det angeläget att hushålla med mina krafter.

Vore det kanske inte bättre att ägna mina sista år åt att redigera Dagboken eller färdigställa En diplomingenjörs memoarer, till exempel? Skall jag kanske överlåta ansvaret för den tankesmedja som bär mitt namn i Erica Sagns och Karin Barbalanders kompetenta händer?