Ett svåruthärdligt kvalm har lagt sig över det svenska medielandskapet denna rötmånad. Utdunstningarna från en skamlös och korrupt förläggarvärld blandas med den billiga parfymen från ett par hycklande spelare i litteraturens B-lag som fått en oförtjänt plats i populärkulturens grälla scenbelysning, i den slasktratt som tillhandahålls av de svenska massmedierna. Där har de placerats av de litteraturens sutenörer och krämarandans lakejer som – än en gång – visat sitt rätta ansikte. Stanken påminner om ett striptease-tält på Kiviks marknad eller en moldavisk bordell.
Nej, förresten, det är en orättvis jämförelse: På sådana platser får man nämligen exakt vad man betalar för, varken mer eller mindre. Vad vi nu åser är något betydligt mer beklämmande. Jag talar naturligtvis om uppståndelsen kring pseudonymen Lars Kepler och succéromanen Hypnotisören. I dagens DN framträder de två skribenterna Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril:
Kepler är vårt gemensamma författarnamn som vi inte ville blanda ihop med våra andra böcker… Deckargenren lockade och att tillsammans prova ett helt annat sätt att berätta en historia…
Ja, nog är det fråga om ett ”helt annat sätt att berätta en historia” vi ser här – och ett helt annorlunda sätt att marknadsföra en bok. Vi får veta att Bonniers ”agerade blixtsnabbt” när man tog emot det anonyma manuskriptet till Hypnotisören som nu blivit en kommersiell succé.
Men vari ligger nu det upprörande, frågar sig kanske den godtrogne läsaren av Dagens Nyheter, denna megafon för marknadsavdelningen på Bonniers. För den som har en oförvillad blick och ett uns litterärt omdöme torde det dock vara fullkomligt uppenbart att det är något ruttet i den här historien.
Hypnotisören råkar nämligen vara en fullkomligt lysande roman, fullt jämförbar med det bästa som skrivits i genren. Och ingen kan väl på fullt allvar tro att Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril skulle kunna åstadkomma ett sådant storverk. Den senare har dock, som bekant, inte dragit sig för att profitera på andras ryktbarhet. Det gick bra den gången - men med detta utspel torde Ahndoril ha dragit ett löjets skimmer över både sig själv och Dagens Nyheter.
Men vi ska inte vara alltför hårda i vår dom över det förmenta författarparet. Vi kanske till och med kan förunna dem ett par dagars kråmande i rampljuset innan de lånta fjädrarna faller till marken. Vi vet att fåfänga och desperation kan driva människor till de mest bisarra handlingar. Mänskligt, alltför mänskligt.
Allt detta skulle inte vara värt vår uppmärksamhet om det inte vore för Bonniers skamlösa agerande. Helt fräckt väljer man nämligen att tiga – förmodligen i förhoppning att Ahndorils utspel ytterligare ska bidra till framgångarna med Hypnotisören. Man bekräftar och profiterar därmed på en fräck lögn. Att man inte håller sig för god för sådana fasoner är knappast förvånande men förläggarens förslagenhet drabbar naturligtvis den verkliga författaren till Hypnotisören.
Kepler är vårt gemensamma författarnamn som vi inte ville blanda ihop med våra andra böcker… Deckargenren lockade och att tillsammans prova ett helt annat sätt att berätta en historia…
Ja, nog är det fråga om ett ”helt annat sätt att berätta en historia” vi ser här – och ett helt annorlunda sätt att marknadsföra en bok. Vi får veta att Bonniers ”agerade blixtsnabbt” när man tog emot det anonyma manuskriptet till Hypnotisören som nu blivit en kommersiell succé.
Men vari ligger nu det upprörande, frågar sig kanske den godtrogne läsaren av Dagens Nyheter, denna megafon för marknadsavdelningen på Bonniers. För den som har en oförvillad blick och ett uns litterärt omdöme torde det dock vara fullkomligt uppenbart att det är något ruttet i den här historien.
Hypnotisören råkar nämligen vara en fullkomligt lysande roman, fullt jämförbar med det bästa som skrivits i genren. Och ingen kan väl på fullt allvar tro att Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril skulle kunna åstadkomma ett sådant storverk. Den senare har dock, som bekant, inte dragit sig för att profitera på andras ryktbarhet. Det gick bra den gången - men med detta utspel torde Ahndoril ha dragit ett löjets skimmer över både sig själv och Dagens Nyheter.
Men vi ska inte vara alltför hårda i vår dom över det förmenta författarparet. Vi kanske till och med kan förunna dem ett par dagars kråmande i rampljuset innan de lånta fjädrarna faller till marken. Vi vet att fåfänga och desperation kan driva människor till de mest bisarra handlingar. Mänskligt, alltför mänskligt.
Allt detta skulle inte vara värt vår uppmärksamhet om det inte vore för Bonniers skamlösa agerande. Helt fräckt väljer man nämligen att tiga – förmodligen i förhoppning att Ahndorils utspel ytterligare ska bidra till framgångarna med Hypnotisören. Man bekräftar och profiterar därmed på en fräck lögn. Att man inte håller sig för god för sådana fasoner är knappast förvånande men förläggarens förslagenhet drabbar naturligtvis den verkliga författaren till Hypnotisören.
Denna kränkande behandling är sådan, att jag nu bryter ett förtroende och avslöjar hennes verkliga identitet: Karin Barbalander. Jag hyser den djupaste respekt för hennes val att tiga. Hon visar därmed prov på en värdighet som är ytterst sällsynt i den svenska litteraturens sumpmarker. Som Karins vän och mentor är det dock min plikt att avslöja det verkliga förhållandet. Må detta ursäktas mig.
Kurt Wered
.jpg)
.jpg)
.jpg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar