Homo sum, humani nihil a me alienum puto

Jag är människa, intet mänskligt är mig främmande - det är en devis som jag alltid hyllat, även om priset för att efterleva den ibland förefaller väl högt. Det gäller att ständigt vara vaksam så att ens sensibiltet inte avtrubbas. Den bråkande hopens larm avsätter spår, inte olika avlagringarna i ett offentligt avträde, hur rena ens avsikter än är när man börjar nedstigningen i den samtida kulturens kloak.

Men vad är, i ordets rätta betydelse, "mänskligt"?

Det är en fråga som aktualiserats av den senaste tidens besök i den s.k. bloggosfären med dess babyloniska babbel. Sådana dumheter som här läggs fram, ett sådant exhibitionstiskt pladder, sådana mängder av trams, otidigheter, ogenomtänkta åsikter och naken dumhet som möter min blick. Mina dystraste tankar om "mänskligheten" bekräftas om och om igen. Obsceniteter är legio; till synes mogna män bringar i dagen slyngelårens smutsigaste fantasier och tillgången till bloggosfärens anonymitet lockar mödrar och yrkesverksamma kvinnor att pröva gatslinkans vokabulär och åtbörder när hon kråmar sig framför sin dräglande publik.

Finns här alls något "mänskligt"?

Är det måhända en fåfänglig strävan att fortsätta arbetet med "Wereds vådligheter"? Jag vet ännu inte svaret på denna fråga och vore det inte för uppmuntrande kommentarer från mina läsare (som till övervägande del synes bestå av undantagsmänniskor som, likt mig själv, valt att gå sin egen väg, till synes opåverkade av det förskräckliga tumultet runtomkring)hade jag alldeles misströstat.