Cyberpöbel i etermedier

Världen och samtiden ter sig en smula mer uthärdliga betraktade från den relativa friden vid Roxens strand. Ja, jag skriver "relativa" eftersom den stillhet jag ibland tycker mig ha funnit här i mitt eremitage dagligen krossas av den förbipasserande hopen. Med sina gångstavar och sina mobiltelefoner skändar de allt jag håller för heligt, med sina östdanska diftonger påminner de mig om mångkulturalismens misslyckande. Men att önska något mer än tillfälliga avbrott i tivolikulturens skrammel och mullrande "underhållning" vore mer än lovligt naivt i denna kulturskymning. Jag gläds ändå åt den tystnad som emellanåt lägger sig över det snötäckta landskapet.


Datorn får stå avstängd. För varje dag som jag avstår från det babyloniska babbel som våra "debattörer" ägnar sig åt, från deras plumpa polemiker och rövslickande ryggkliande, känner jag hur min egen styrka återvänder. Styrkan att avstå. Styrkan att säga ett vänligt men bestämt nej! till den samtida okulturens tingeltangel och trams, dess vädjande till det alltför mänskliga.

Det handlar inte bara om bloggelände och dagspressens fall ner i avskrädeshögens djupaste skikt. I helgen gjorde jag misstaget att slå på den radio som är min enda länk till omvärlden. Snart nog kunde jag notera att det gamla förtalet av den här bloggen nu prånglas ut också av etermedierna. Det kom knappast som en överraskning - varifrån skulle Sveriges Radio ha fått kraft och karaktär att stå emot cyberpöbelns skrän?

Att inte inlåta sig med det så kallade kulturlivets inkastare och sutenörer. Att med rak rygg och blicken fästad vid Roten gå sin egen väg, oberörd. I en sådan hållning finns den största själsliga hygien.