Sade... Nej, Sade.

Vad var nu detta? På Svenska Dagbladets förfäade, så kallade kultursidor, såg jag i morse rubriken "Sade öppnar sina dagböcker". Som jag påpekat i annat sammanhang, har jag alltid funnit den gamle markisen vara en grovt överskattad gammal masturbist, åtminstone i jämförelse med sin äldre landsman, den oöverträffade pornografen de Grandval. Men ändå: Att få läsa de Sades dagböcker skulle onekligen vara intressant.

Men, ack, naturligtvis handlade artikeln om någonting helt annat. Det rörde sig om en recension av en banal popskiva: Sade's Soldier of Love. För ett ögonblick hade jag glömt att dagspressens "kultursidor" inte längre befattar sig med annat än de  utslätade, kommersiella och massproducerade trivialiteter som förströelseindustrin spottar ur sig.

Andres Lokko är namnet på det förfäade popsnöre som skrivit den ermarmliga texten. Han är en av de kulturjournalistikens dödgrävare som bereds till synes obegränsat utrymme på Svenska Dagbladets så kallade kultursidor och som med sin svada bidrar till det sövande bruset.
 
Denna förfäade, denna förråade tid. Dessa träskvarelser som invaderar det offentliga rummet och fyller det med krämarideologiens evangelium. Denna popmusik. Dessa basgångar.
 
Man önskar att "kulturkonsumenterna" ägde blott en hals. Då, och endast då, skulle en radikal kulturpolitik kunna genomföras.
 
- Kurt Wered