Tankar om Axess och den gotiska identiteten

Under morgonens tidiga promenad längs Stångån upp mot Roxen slår det mig, att om det finns en lokal identitet, och kanske en stolthet över Östergötland, är det till stor del från denna kluckande å den stammar.


Detta är det riktiga Östergötland! Så långt ifrån de urbana, liberala och förfäat osunda metropolerna Linköping och Norrköping man kan komma. Har man tur, slipper man under en sådan promenad till och med se och höra någon inflyttad östdansk. Skärper man sina sinnen, kan man en sådan här fridfull morgon rentav förnimma närvaron av något ursprungligt, något gotiskt.


Ur sådana förnimmelser växer långsamt en oböjlig stolthet och djupt rotad identitet. Mänsklig karaktär av högsta lödighet har formats på denna slätt och i dessa sjöar, långt från den urbana dekadensen. Det är på den östgötska landsbygden som dagens goter har sina rötter, det är dit de ovillkorligen måste återvända för att inte alldeles gå förlorad i samtiden med dess 08-hegemoni och östdanska massinvandring.

Krämarliberaler och skånekramare av det slag som huserar på Axessbloggen, skulle säkert kalla mig "reaktionär" och "ointellektuell hembygdsnationalist". Deras identifiering med den urbana, liberala pk-andan förvånar inte längre, men är lika motbjudande som alltid.
Man kunde önska att dessa gossar för ett ögonblick ägnade sig åt några av samtidens ödesfrågor, till exempel den radikalt förändrade demografin i Östergötland, och på vilket sätt vår älskade hembygd kommer att förvandlas till oigenkännlighet med en över hela landskapet spridd, omfattande, skånsk befolkning.
 
Men, ack nej, dessa pseudokonservatismens springpojkar visar vad de går för genom att håna den djupt kända lokalpatriotismen.
 
Man tar sig för pannan, än en gång.