Avslutande kommentar om Leninpriset

Innan jag återvänder till den välsignade tystnaden och friden vid Roxen vill jag passa på att tacka alla som hört av sig med anledning av årets Leninpris och min kommentar. Jag kan konstatera att ytterst få egentligen förstått min inställning till det beklämmande spektaklet och jag ska därför försöka förtydliga mig:


Att jag väljer att ställa mig vid sidan av den stinkande dypöl som det svenska kulturlivet idag utgör, är inte en fråga om besvikelse och än mindre kapitulation. Jag beklagar inte att någon annan tilldelats Leninpriset - att det handlar om en tredjerangens reklamfilmsmakare som Andersson bekräftar bara vad jag länge anat: Det är ett pris för marknadsplatsens gycklare, utdelat av andra pajaser. Att tilldelas ett sådant "pris" kan inte ses som annat än ett hån, ett nederlag, för varje allvarligt syftande människa.

Så, alla ni som engagerat er i "Leninpriset till Kurt Wered": Jag uppskattar och rörs av ert otacksamma arbete samtidigt som jag känner en allt större lättnad över att ha kommit undan den förnedring det hade inneburit att tilldelas denna skammens utmärkelse. Er insats är också värdefull eftersom den påminner om att det finns ett starkt och växande motstånd mot tivolikulturen och tidens nedbrytande krafter. Jag uppmanar er därför till ett starkare engagemang under det kommande året.

Vad kan vara skönare än att uppgå i en rörelse där ens egen vilja sammansmälter med andras, inriktad mot ett högre mål? Är inte en sådan motståndshandling det mest effektiva motstånd mot samtidens hållningslösa nihilism?
 
- Kurt Wered