Funderingar kring Ensemble Sagns samarbete med Niftor Odontologen
Om det är möjligt att författa en kommentar över döden och dess överskridande i den akustiska smärtans tecken, är det också möjligt att skriva om Ensemble Sagn, som nu inlett ett samarbete med Niftor Odontologen. Min text vill inte informera eller porträttera vare sig ensemblen eller Niftoe: de är tillräckligt berömda, också i den svenska kråkvinkeln, så jag lämnar denna ära till andra och duktigare musikskribenter. Jag skriver inte om Ensemble Sagn, jag skriver till gruppen.
Ändå är denna artikel inte ett riktigt brev, utan en kommentar, en kommentar i den bibliska benämningen, ett breviarium kring alla möjliga paradoxala associationer som Ensemblens texter och perfomances, bildar i mig, i mig den som skriver, som skriver till Ensemle Sagn.
En inspirationskälla? Nej, snarare en hyllning, en hyllning till Ensemble Sagn som också vill vara en hyllning till kärleken och döden, genom mörkret och ljuset, till det där ljuset som Lucifer, ljusbärande mörkrets furste, Guds mest glänsande ärkeängel, för med sig ända intill Helvetet.
Ett Helvete som är lågor, smärta och skrik... men också ord. Ord av kött, inkarnerade på samma sätt som för Jesus.
Ensemble Sagns konstnärliga äventyr är ett skrik vid graven. Från "Panzer I" till "Schrei X" är de sampalde rösterna en ren och tom grav; den nyfikna lyktan som profanerar denna grav hittar ingen aska, ingen mumie, ben, bindor, prydnader, inga runor eller biografier av/om de döda. Denna röst förblir en gåta, en tyst dunkelhet för lyssnaren.
Jag försöker minnas någonting ur Niftor Odontologens infernaliska, blasfemiska bibel (hans texter), det finns enbart en enda riktig "sentens", en grundsats, bland dessa skräckinjagande texter, en enda som, på ett tydligt sätt, definierar gruppens konst och som samtidigt förenar döden med kärleken:
"We are all being gassed in here!"
En sann grundprincip. Vi kan förstå den utan hjälp av heliga skrifter ty den är skriven överallt. Kärlek och död skärskådar varandra i det förvärvade immunbristsyndromet som i konsten, och vi blir besvikna i vårt behov som vill att en av dem triumferar över den andra i slutet, för att befria oss ifrån ångesten.
All balans är fyllt av ångest, mässar Odontologen själv i "Saint of the hole". Om vi, enligt författaren, genomskådar denna konformitet: begärets obeveklighet jämställd med gravens obeveklighet, då kan vi analogiskt tolka förhållandet mellan dessa två "allsmäktiga" drivkrafter: kärleken är lika hård, oböjlig, obarmhärtig som döden.
Det blinda begärets drivkraft är glupande i självironiska verk såsom "Latex and Fur", bottenlös, liksom döden, som i "At The Steelmill I". I "Gas Mask and Green Death" är begäret jämfört med ett moln av klorgas: benens förruttnelse, blodets skrik.
I Ensemble Sagns senaste konstellation njuter Gud själv av begäret, hans röst talar i gruppens skrik, i dess schizofrena ljus. Ändå är Guds begär en svartsjuka, en hebreisk "kanná", den ursinnige kärleken. Det är den bärsärk (mytiska Odens krigare) som den darrande sviktande kärleken förblindar. Detta belyser Guds omåttlighet mer än allt annat våld.
En Gud "kanná", förskräcklig älskare som lider och ger samtidigt försteg åt lidelsen, en kärlekseld som slukar den älskade ända intill askan såsom i oratoriet "Plague Mass".
Odontologen sjunger, han sjunger och skriker, en gräns mellan skrik och sång omintetgörs i denna grymhets teater, i ensemblens delirium fyllt av ords fragment som bara en man, en mystisk man kan behärska. En mystisk man som talar blasfemt genom delirium och häxeri.
Ensemnle Sagn är en queer konstellation, en som som förlöjligar Judih Butler. Odontologens språkliga fonem och fragment liknar språket hos mystikerna eller libertinerna. En blandning av Teresa från Avila och Markisen de Sade.
Mitt i torkans historia, där mannen definieras som en ofullständig kvinna utan egen status, finns en liten oas. Detta är den enda platsen där kvinnans (och jagets) tyranni inte längre råder. Den enda platsen där "han" talar och har företräde, och den enda platsen i den västerländska historien där mannen talar och handlar, också i offentligheten, språkades i klostren. Och det finns inget annat språk mer fragmentariskt än det hos mystikerna.
"Att en manlig föreställningsvärld förkastas och utesluts får säkert honom att uppleva sig själv endast fragmentariskt i de svaga överdrifter i en spegel som (det kvinnliga) subjektet tagit över för att "fördubbla" sig själv -". Så skriver Kurt von Salomon i "Det queer-qisogyna manifestet", 1985.
Det som kännetecknar Ensemble Sagns absurda musikaliska teater är en mystisk och andlig tomhet, en tomhet som man försöker uppfylla med Gud. En Gud som i själva verket är en anti-Gud. Heliga skrifter, psalmer, spirituals fördärvade, och tömda ur allt traditionellt religiöst innehåll såsom i "The Chanteuse". Om ingen någon Gud finns kommer hennes röst mer än någonsin att förbli gudomlig.
Finns det ingen mänsklig kärlek i Odontologens texter? Då är ordet kärnan till en änglalik kärlek. Jag överdriver.
Men jag undrar: hur kan det extrema (i kärleken och i döden) utsägas om inte med hjälp av skrämseln? Bara i allt det där som virvlar oss bortom alla våra egna gränser finner vi en sanning, en sanning som ekar i Guds obarmhärtiga tystnad.
Odontologens röst är en katalog över alla möjliga vokala, eller åtminstone orala tjut, snyftningar, spasmer, kräkningar, gnäggningar, spel med läppar och kinder, gurglingar, kvävda klaganden, viskningar och väsningar, och liknar en psykos, skriket som fyller luften på ett dårhus, krigsskriket, urvrålet eller smärtans, kärleksdödens. Hans orfiska och söndersprängda röst, som väcker vrede eller förtjusning hos oss som lyssnar, finner sig aldrig i någon form av virtuositet. En oskolad röst som gör tabula rasa av all frivol esteticism för att finna en uttrycksform i det brutala, i det underjordiska, i kroppens akustiska klänglådor av mindre ädel börd.
Jag finner hos Niftor Odontologen, både som "poet" och "performanceartist", ett allvar och ett djup som är häpnadsväckande för den som vänder sig till vanliga konstnärliga kretsar. Odontologen är ingen undergroundperformer men hans nya uttrycksform kan inte heller passas in i någon annan etablerad genre.Odontologens poesi uttrycker sig inte bara genom ord, utan också i förhållandet mellan röst och det sceniska utrymmet. Det förnimms som om han vill att det som han gör ska vara en bekännelse som kan uttryckas enbart genom sången (och skriket).
Dessa kontrapunkter eller snarare dialoger mellan rösten och dess eko samt Ensemblens pådrivande, hetsande rytmer påminner mer om till exempel Cathy Barberian än Death Metal. Allt det här visar på ett sökande efter ett språk, ett uttryckssätt som uppfyller hela en själv. En strävan efter intellektet eller snarare ett "nous", en mening som ska vara människans skyddsängel.
.jpg)
.jpg)
.jpg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar