Linköping, lördag

En oväntad frid sänker sig över Östgötaslätten på lördagskvällen. Linköpings gator ligger stilla. Strömmen av mer eller mindre dåraktiga bloggkommentarer upphör. Vad är detta? I vanliga fall brukar ju brunstvrålen eka mellan fasaderna redan framåt åttatiden och cyberklottrarna vara i full fart. Så förstår jag: Det är ju melodischlagerfestival. Ett spöklikt blått ljus i alla fönster. Massmänniskorna sitter hypnotiserade framför sina TV-apparater.

Det är skrämmande men jag njuter ändå den relativa tystnaden och försjunker i Spengler. I morgon bitti reser jag tillbaka till mitt eget Övralid, fjärran från allt vad billig, själlös "underhållning" heter.

Det krävs i sanning en övermänsklig ansträngning att inte dras med i den strömvirvel av tarvligheter som överallt omger oss. Att bevara sitt goda lynne under samtidens bedrövliga villkor är ännu svårare. Men för den som är kallad, finns ingen större njutning än att uttala ett eftertryckligt Nej! till alltsammans.

En sådan hållning, en sådan askesis belönas inte med medaljer och överdådiga prissummor. Men för den som förmår förverkliga den gives något som är oändligt mycket värdefullare. Rakryggad kan han möta den stundande undergången i vetskap om att han står värdig, in i det sista.