Punschhöger, gerontofiler och anarkisk konservatism

Erica Sagn om debattklimatet på högerkanten

Vi har kunnat följa kriget på högerkanten, så som det förts på Heimdal-högerns punschdoftande Tradition och Fason, på den ängsligt och småborgerligt "kulturkonservativa" Axess-bloggen och här på Tankesmedjan Wereds vådligheter. Man har kastat etiketter på varandra och - om sanningen ska fram - har tonfallet varit hätskt på alla fronter. Det är inte så, att det nödvändigtvis skulle vara fel att karakterisera gossarna på T&F som gerontofiler eller kalla Axess-gänget för impotenta cyberklottrare. (De invektiv som riktats mot den här bloggen är av en så tarvlig - rent plebejisk - natur att jag inte tänker återge dem.) Däremot riskerar det uppskruvade tonläget att dölja de väsentliga kontroverser som den här debatten ytterst gäller.

Det är svårt att tränga igenom pajkastningen, men där bakom finns faktiskt en intressant diskussion om högern ska förbli traditionalistisk i en begränsad mening, om den alldeles håller på att gå ner sig i "högersekteristiskt tugg" och om det rimliga i att problemformuleringsprivilegiet ska tas över av en sexualfientlig, bigott och lantlig punschhöger. Alternativet: En vitaliserad radikalkonservatism med anarkiska och libertinska förtecken diskuteras sällan med det allvar som det förtjänar.

Man kastar etiketter och anklagelser mot varandra. Det blir oerhört ytligt och en i grunden oerhört väsentlig debatt riskerar att förvandlas till något som påminner om Robert Aschbergs gamla debattprogram på TV. Ännu värre är kanske det slags infama censur som vi tidigare nämnt på den här bloggen. Meningsmotståndares debattinlägg har vid flera tillfällen helt sonika raderats från bloggarnas kommentarsfält. Rena Kominternfasonerna alltså, vilket förstås är något som avslöjar inspirationskällorna till samtidens mest namnkunniga "konservativa".

Det leder också alldeles fel när all radikal verksamhet stämplas som illegitim och bara en sida av konservatismen värnas. Jag vill tvärtom värna alla aspekter och nå en så stor samlad frihet som möjligt.

Tiden har flyttat fokus på vilka ämnen som dominerar den konservativa samhällsdebatten i ett internationellt perspektiv. För mig är bruket av våld och terror till exempel en aspekt som är värd att tas på allvar, inte minst i kampen mot den liberalism som infiltrerat gamla fästen för verklig konservatism. Därför håller jag inte med dem som hävdar att sådant alltid är fel. Att det rentav skulle vara antikonservativt att förespråka okonventionella metoder kan jag inte förstå. En grundförutsättning för nödvändiga samhällsförändringar är en upplöst rättsstat, som innebär att det är den starkes rätt som gäller. Att miljöpartistiskt flirtande skribenter på högerkanten tycker annorlunda, får stå för dem. Men att utifrån denna skillnad i uppfattning hävda att man själv är den ende sanne högermannen är bara fånigt. Detsamma gäller det bigotteri som gång efter annan möter den som förespråkar en libertinsk konservatism av det slag som presenterats av Tankesmedjan Wereds vådligheter.

Jag skulle vilja se att idédebattens deltagare talade om och beskrev sin egen syn, i stället för att spotta på sina motståndare - eller i stalinistisk anda förvandla dem till icke-personer. Det är något grundläggande fel när man söker sin egen identitet som en spegelbild av andra. Alltså enligt modellen: eftersom dom är onda, är jag god. Det tenderar att bli en debatt om debatten, istället om grundläggande värderingar och principer.