Ur Corren:
I måndags tog LHC:s säsong slut efter förlusten i förlängning mot Skellefteå. Många spelare var ledsna och besvikna direkt efter matchen. Men under tisdagen träffade 24Corren en spelare som fann tröst hemma hos familjen.
Trogna läsare (och det är endast dem jag riktar mig till)känner till mina åsikter om förbindelserna mellan hockey och politik. Ovanstående citat från Corren kan tjäna som en ingång till mitt vidare tänkande om förhållandet mellan hockey och mänsklig resning och karaktärsdaning.
Det jag finner mest problematiskt är den utbredda trivialiseringen och banaliseringen av hockeyn. Se bara hur man beskriver spelarnas reaktioner på det katastrofala nederlaget i måndags: De uppges vara "ledsna och besvikna".
Läs det en gång till:
"Ledsna och besvikna"
Blev kejsar Augustus "ledsen och besviken" när han mottog rapporten om Vari nederlag i Teutoburgerskogen?
Var Napoleons livgardister "ledsna och besvikna" på kvällen den 18 juni 1815?
Kan vi tänka oss att Ingvar Carlsson var "ledsen och besviken" när hans regering avgick 1990?
Om Clubens spelare verkligen har blivit så ljumma i anden, så förflackade och uppmjukade att de i denna stund beskriver sig själva som "ledsna och besvikna" - då finns det inte längre något hopp för LHC. Då förtjänar laget inget annat än vårt förakt.
Men så illa är det kanske inte. Låt oss inte vara alltför snabba med våra fördömanden. I stunder som denna bör vi besinna oss.
Det innebär inte att vi kommer undan behovet av den strängaste självrannsakan. Och om vi läser det inledande stycket en gång till, får vi då inte en ledtråd till en av de mest grundläggande orsakerna till LHC:s nederlag?
"En spelare som fann tröst hemma hos familjen"
Låt mig säga följande:
En spelare har ingen annan familj än sitt lag.
Kan vi tänka oss en tempelriddare som "fann tröst hemma hos familjen"?
Jag kanske är en utopist eller idealistisk visionär, en drömmare - men jag ser framför mig ett LHC som inte är ett "lag" så mycket som en hockeyns riddarorden. En orden bestående av celibatära hockeyriddare. Spelare som är förmögna att fullkomligt ge sig hän det ögonblick de glider ut på isen. Spelare som är obefläckade i kropp och själ. Spelare som i sin trohet till de högsta ideal kan tjäna som förebilder för oräkneliga andra.
Det är en fåfäng dröm i dag, naturligtvis. Jag förväntar mig inte heller att se den förverkligad under min egen livstid. Men (och om detta är jag bergfast övertygad) - det finns ingen annan väg än denna om hockeyn ska överleva in i det 22:a århundradet.
.jpg)
.jpg)
.jpg)
Jag är övertygad om att tempelriddarna inte bara fann tröst hemma hos familjen. De gjorde säkert även sina resor för familjens skull. De drömde sig tillbaka till familjen i svåra tider och de pensionerade sig och vilade upp sig i närhet av familjen.
SvaraRaderaDet är viktigt att kunna fokusera inför en match. Det är viktigt att kunna fokusera under en match. Det är inte viktigt att vara fokuserad efter en match.
Man skulle kunna önska att laget slickade sina sår som en familj innan de återvänder till respektive familj. Det är bra att ta motgångar och framgångar tillsammans.
Jag tycker att det är skönt att de skriver att spelarna var "ledsna och besvikna". Det hade varit jobbigt om det istället stod som så ofta annars att de var kränkta och förnedrade.
Frågan om huruvida man kan tänka sig en tempelriddare som "vilade ut hos familjen" var retorisk. De tillhörde en celibatär orden, som alla vet.
SvaraRaderaAtt säga att det "inte är viktigt att fokusera efter en match" är ett uttryck för just den slappa, ibland rent hedonistiska hållning som genomsyrar dagens hockey och som är den yttersta orsaken till LHC:s katastrofala nederlag häromsistens. Enligt denna upphör en "match" i det ögonblick signalen ljuder efter den sista perioden. Det är en mycket begränsad, att inte säga trivial, förståelse av vad en "match" egentligen är för något - eller åtminstone vad den *skulle* kunna vara.
För att förverkliga en sådan, i dubbel mening ideal Hockey krävs - och om detta är jag fullkomligt övertygad - en självdisciplin och hängivenhet av ett mycket ovanligt slag. En sådan karaktär är inte given alla - för många är den till och med otänkbar. Naturligtvis kommer också somlig att vilja *patologisera* den. Nå, det är *deras* problem.
Den idealiske hockeyspelaren är givetvis en människa, med (alltför?) mänskliga känslor och reaktioner. Dit hör att vara såväl "ledsen och besviken" som att känna sig "kränkt och förnedrad". En spelare med något slags resning väljer dock att inte vältra sig i dem och håller dem för sig själv.
Just denna *sentimentalisering* är ett lika allvarligt hot mot Hockey som den utbredda hedonismen bland dagens spelare.