Tankar om promenerandet

Nietzsche visste något om vandrandet, likaså Ekelund och efter pensioneringen från SAAB har de blivit mina ständiga följeslagare.

Tillbaka från den dagliga promenaden. Hur härligt är det inte att för en stund lämna tangentbord och bidskärm. Jag promenerar mig till mina tankar och blogginlägg. Det är därför de doftar av tallskog, sjö och vårvinter.

Under promenaden absorberas också något av kulturbygdens ande genom en okänd osmos, uppgår i mig och ger mina tankar en ny inriktning. Mitt väsen rotar sig alltmer i den östgötska myllan, förgrenar sig och suger näring ur denna plats. Och det är tack vare den näringen som jag kan sträcka mig uppåt, utåt.

Om det bara inte vore för den larmande, skränande hopen som ständigt avbryter min kontemplativa vandring längs Stångån. Den obeskrivliga tarvligheten i dessa människors nyttighet. De hånfulla flinen och de tomma blickarna. Mobiltelefonen en livsuppehållande apparat om den inte rentav blivit ett slags förlängning av organismen Det tar minuter att återhämta sig från varje sådant möte och jag anar gycklet bakom min rygg.

statua taciturnius exit,
plerumque et risu populum quatit

Eller, för att citera Ekelund igen:

Det produktiva i en människa har ingen större fiende än girigheten -: liksom äran flyr för ärelystnaden. Intet sällsyntare hos oss, som dock lefva hela lifvet i studier, än - otium! Hvad hjälper det att du har hela dagen till förfogande, när du ej lefver i sak, utan bara i den eländiga s.k. fliten, d.v.s. girigheten. Knodden, strebern, cirkusmänniskan - det är den människotypsom i våra dagar för bildningens talan. Går en förnäm otiosus genom världen, går han - statua taciturnius, beflinad af hela marknaden, där professorn, författaren, konstnären ha sina stolar och stånd precis som torgkäringarna.