Pietro Calvinol

Mina kritiska kommentarer om den nuvarande påvens syn på preventivmedel har tydligen givit upphov till en föreställning om att jag skulle vara avogt inställd till katolska kyrkan i dess helhet. Jag kan garantera att så inte är fallet. Åtminstone sedan slutet av sextiotalet, då jag först kom i närmare kontakt med katolsk spiritualitet, har jag hyst den djupaste respekt för den romersk-katolska kyrkan. Även om jag aldrig på allvar övervägt att konvertera, måste jag säga att jag där funnit en näringsrikare andlig föda än någon annanstans. Inom parentes är detta något som ofta förvånat såväl partikamrater som klubbkamraterna i White Lions. och jag har slagits av hur likartade de anti-katolska sentiment är som frodas inom såväl SAP som hockeyvärlden.

Det var under en semesterresa till Lugano på vintern 1969 som jag första gången kom i kontakt med moderkyrkan. Jag hade rest ned tillsammans med Conny Sagn, en vaktmästare på SAAB som jag lärt känna genom vår gemensamma passion för ishockey. Det var fråga om ett slags profan pilgrimsfärd; tanken var nämligen att vi skulle få se HC Lugano spela på sin hemmaplan, den sedermera legendariska Pista La Resega. Det var förvisso en upplevelse att se Lugano in action, men mitt möte med en italiensk jesuit vid namn Pietro Calvinol kom att visa sig ha en långt djupare inverkan på min framtid.

Några år tidigare, på hösten 1965, hade jag som nyutexaminerad diplomingenjör återvänt till Sverige från Åbo. Min examensuppsats hade behandlat några problem inom produktionen av jetmotorer. Den rönte viss uppmärksamhet och ett centralt avsnitt publicerades snart i den västtyska Zeitschrift für Flugwissenschaft. Efter att ha tillbringat flera år i en ganska tillbakadragen studenttillvaro fann jag mig plötsligt vara ett ”namn” och jag erbjöds en plats vid SAAB i Linköping, där jag kom att ingå i det team som arbetade med att utveckla ett helt nytt slags efterbränningskammare till JA 37 Viggen. För en nybakad diplomingenjör var det naturligtvis ytterst smickrande att bli en del av vad som vid den tiden brukade kallas ”det svenska manhattanprojektet”. Och arbetet visade sig också vara just så krävande och stimulerande som man kunde vänta sig. Ofta tillbringade jag 12 timmar per dag vid ritbordet.

På senare tid hade det emellertid blivit allt tydligare att detta arbete, hur viktigt och fascinerande det än var, framförallt tjänade som en flykt undan de dämoner som jagat mig alltsedan hemkomsten. En serie händelser i Åbo hade raserat min världsbild och skakat mig själv i grunden. Fem år senare hade jag ännu inte återfunnit fotfästet, och det var endast vid ritbordet och på ståplatsläktaren som jag ännu förmådde uppleva något som liknade sammanhang och mening.

Sådant var mitt tillstånd när slumpen, eller försynen, en sen vinterkväll 1969 ledde mig till det krogbord i Merano där Monsignor Pietro Calvinol S.J. på sitt karakteristiskt eftertänksamma sätt smuttade på ett glas strega.

Jag ska inte gå in närmare på de omständigheter som föregick detta möte eller detaljerna i det långa samtal som inleddes den där kvällen och som fortsatt i snart fyrtio år. Låt mig bara säga att kontakten med Calvinol återgav mig den livslust som tyckts hopplöst förlorad. När jag vid mitten av sjuttiotalet var intensivt sysselsatt med Lappalainens Phänomenologische Nihilismus (Eget förlag, Haapajärvi 1974) hade jag svårt att värja mig från den djupa pessimism som genomsyrar detta verk. Några av Calvinols djupsinniga, men med underbar lätthet skrivna böcker fungerade då som ett balsam, och läsningen av dessa skrifter hjälpte mig att hålla balansen på de Lappalainska marmorklipporna.

För den som önskar stifta bekantskap med Calvinols författarskap vill jag särskilt rekommendera den nyligen utgivna The Monastery of Good and Evil (San Francisco, HarperCollins 2007). Det är en samling tidigare tryckta essäer och prosastycken som på ett förtjänstfullt sätt introducerar ett av de märkligaste, samtida författarskapen från den romersk-katolska kultursfären.