Mitt eget Övralid (3)

Sedan flera år arbetar jag på en brett upplagd undersökning av minnets fenomenologi med titeln En diplomingenjörs memoarer vars första tre delar redan föreligger i manuskriptform.

Från början anlade jag ett klassiskt-episkt sätt att hantera det rika materialet men har på senare tid börjat tvivla på om detta verkligen är det rätta sättet att fortsätta. I skrivandet tvingas jag ständigt brottas med oerhörda svårigheter och det framskrider endast långsamt. En misstanke att jag skriver mot min konstitution har på senare tid infunnit sig. Måhända svarar ett romantiskt-fragmentiskt skrivsätt bättre mot både mitt kynne och de erfarenheter jag söker gestalta.

Den svala respons som En diplomingenjörs memoarer hittills mött hos våra större förlag skulle kunna tyda på att detta är ett riktigt antagande. I all ödmjukhet måste jag erkänna att en del av mina omdömen om lektörernas omdömesgillhet måhända varit en smula överilade. Att de är smittade av den allmänna krämar-mentalitetens krassa anda är förvisso ett oomkullrunkeligt faktum - men det innebär inte att de nödvändigtvis är alldeles oförmögna att emellanåt slå huvudet på spiken.

En konstnär i vår tid kan naturligtvis alrig vara fullständigt fri. Och om jag för en stund intar synsättet hos dessa andens sutenörer, förefaller det ju också som så, att en fragmentarisk framställningskonst skulle passa bättre in i "tidsandan" (Tänk på en Frostenson och en Jäderlund och den entusiasm dessa poetissors skriverier ständigt belönas med av landets kritiker och stipendienämnder). För mig ser det naturligtvis annorlunda ut - (min är ett annat slags, en marmorhård, i ordets idealiska betydelse manlig, genius) men att nyttja ett kargare, mer asketiskt och hårdare - fragmentariskt - framställningssätt skulle tydliggöra min strävan att återknyta den stora linjen från en Ekelund.

Om nu fragmentet verkligen är den form som passar mig bäst, skulle också svårigheten att finna en förläggare till mina Memoarer kunna kringgås. För lämpar sig inte bloggen alldeles utmärkt för detta slags framställningskonst?

Och skulle inte ett sådant nyttjande av detta rostrum kunna ses som ett adlande av vad som idag är en pöbelns och cyberdräggets tummelplats...

Tanken svindlar ånyo...