Tankar om kvinnorna i mitt liv (1)

Du går till kvinnor? Glöm inte piskan. skrev som bekant Nietzsche. Jag har haft åtskilliga tillfällen att fundera över hur mitt liv skulle ha gestaltat sig om jag känt filosofens ord när jag första gången "gick till kvinnan". Men även om jag då sluppit åtskillig plåga och vånda, är det inte utan ett mått av både tacksamhet och ömhet som jag drar mig till minnes hon som var den första.

Jag mötte henne under mitt fjärde år vid Åbo Akademi. Så upptagen hade jag varit av mina studier att jag knappt deltagit i kamraternas, som jag senare förstod ganska vilda, umgänge. De flesta kvällar tillbringade jag ensam med mina böcker och ritningar. På lördagskvällarna brukade jag gå på bio. Ibland drack jag ett litet glas öl på Järnvägsrestaurangen. På söndagarna tog jag långa promenader men då hade jag för det mesta sällskap.

Redan första terminen hade jag lärt känna Esa-Pekka, en kort och lite gnomliknande lärare som inte kan ha varit mer än ett par år äldre än jag själv men som ändå ansågs vara något slags snille. Han hade nyss återvänt från en tid i Cambridge och var väl ungefär lika ensam som jag. På söndagarna brukade vi ta långa promenader i Kuppisparken. Esa-Pekka brukade tala med mig om den sene Wittgensteins filosofi. Ändlösa monologer av vilka jag nu bara minns hans lite knarriga tonfall och den speciella, sura doften av den billiga finska tobak han envisades med att stoppa sin pipa med. Själv brukade jag för det mesta prata om en del tekniska problem som hade att göra med konstruktionen av efterbrännarkammare hos jetmotorer. Vi talade naturligtvis oavlåtligt förbi varandra men här fanns en ovanlig och ömsesidig tolerans, inte olik den som man kan finna hos det slags mycket långsamma, mycket kallblodiga reptiler som försvann någon gång i början av juraperioden.

Jag tror att det här var en mycket lycklig tid.

Esa-Pekka hyrde ett par eländiga rum av en kärring på Yliopistonkapu. De var mycket asketiskt inredda och jag tror inte där fanns mycket mer än ett bord, ett par pinnstolar och en säng(som alltid verkade bäddad med militärisk precision). I ett hörn stod också en gammal emma och såg malplacerad ut. Där brukade jag sitta när jag var på besök hos min vän.

Esa-Pekka hade alltid verkat lite besynnerlig. (Att man lät honom hållas, år ut och år in, betraktar jag idag som ett bevis på att Finland i somliga avseenden är en överlägsen kulturnation. Man kan bara tänka sig den behandling en sådan djupt originell begåvning skulle ha tvingats utstå på ett svenskt universitet.)Jag hade vant mig vid hans excentriska vanor, tics och tvångsmässiga föreställningar samtidigt som jag, lite motvilligt, också börjat misstänka att karln var något slags geni och att det var ett märkvärdigt arbete som utfördes i den här sjaviga, för att inte säga lugubra, dubletten.

Frampå vårkanten nittonhundrasextiotre lade jag märke till att Esa-Pekka blivit allt tystare och mer inbunden, samtidigt som hans arbete alldeles tycktes ha gått i stå. Han var inte alls lik sig själv och så småningom började jag förstå hur det var fatt. En kvinna, fru von S***, hade flyttat in i våningen på Yliopistonkapu på nyåret. De var tydligt att hennes närvaro inte var riktigt bra för Esa-Pekas bräckliga, endast med största möda upprätthållna sinnesfrid.

fortsättning följer