Tankar om civilkurage

Ibland krävs det mod för att överge ett sjunkande skepp. Jag föreställer mig att några av dem som läser denna blogg kommer att se det som ett utslag av opportunism när jag nu meddelar att jag beslutat att avsluta mitt mångåriga medlemskap i LHC:s supporterklubb. Någon kanske till och med ser mitt utträde som en dolkstöt i ryggen på ett lag som mu befinner sig i en svår stund. Låt mig därför säga följande: Jag förstår er! Jag är också beredd att förlåta de hårda ord som säkert kommer att fällas. Verkligt civilkurage kräver nämligen ödmjukhet.

Men under alla dessa år på läktaren har jag lärt mig en del om hur det egentligen står till i Cluben. Jag medger att jag kanske väntat alltför länge med att acceptera den nödvändiga konsekvensen av vad jag vet. Till mitt försvar vill jag då anföra följande: Jag älskar Clubens spelare och jag älskar Hockeyn. Det har jag alltid gjort och det kommer jag alltid att göra. Inte ens bossarna i ledningen för White Lions kan ändra på den saken. Men med en supporterklubb som åsidosätter yttrandefrihetens mest grundläggande principer, och en coach som inte tar ansvaret för gårdagens katastrofala förlust genom att omedelbart nedlägga sitt ämbete vill jag inte ha något att göra.

Så det är inte som partigängare utan en fri ande som jag än en gång utbrister:

Heja, heja Cluben!
Heja, heja Cluben!
Heja, heja Cluben!
Heja, heja Cluben!
Heja, heja Cluben!