GÄSTBLOGG: Conny Sagn

Linköpings HC ska spara 15 miljoner kronor. Samtidigt kommer Magnus Johansson, Tony Mårtensson och Mattias Weinhandl hem från Ryssland – med väl tilltagna löner och en total kostnad för klubben mellan tio och elva miljoner.

Det får naturligtvis konsekvenser för övriga spelartruppen.

Jag tror inte att Jan Hlavac, Tomas Surovy, Eric Beaudoin och Ivan Majesky blir kvar. Jaroslav Hlinka har kontrakt, men jag gissar att det är tveksamt om han finns på isen i Cloetta center nästa säsong. Dels för att klubben måste spara pengar, dels för att det finns en uppenbar risk för överflödets förbannelse. Hierarki och balans är viktigt i alla lag. Samtidigt kan det gå fort i hockeyvärlden och spelare kan försvinna när man minst anar det.

Med Mårtensson och Weinhandl tillbaka måste klubben behålla Mikael Håkanson, även om det uppenbarligen kärvar i förhandlingarna. Så lätt är det inte att hitta en kedja som garanterat fungerar. Håkanson gör inte fel som står på sig. Även spelare som tillhör kärnan ska ha bra betalt.


LHC var inte bäst när det gällde. Det är sanningen om det stora misslyckandet. Det har saknats ett tydligt grundspel. Tidigare har man haft tillräckligt med trygghet, harmoni och stabilitet för att vinna på halvfart. Nu har svackorna varit lika djupa som en dikt av Bruno K Öijer och det mesta har handlat om inställning (bra eller dålig) och egna prestationer.

Tränaren Slavomir Leners jobb är att få ut det bästa av laget och det var han inte i närheten av. Det är hans förbannade skyldighet att se till att spelarna gör det de ska och om det betyder att stjärnor måste bänkas – så gör det då.

Viktigast av allt till nästa säsong:

Att välja sportsliga ambitioner före ekonomiska och inte backa angående den utlånade rysstrion – och att hitta en högklassig målvakt med potential att vinna matcher.

Då kan misslyckandet snart vara glömt.