Tankar vid Stångåns strand

Som pensionär promenerar jag mer än jag någonsin gjort. Minst fem kilometer varje dag har det blivit den här vintern och nu när säsongen för pimpelfiske tycks vara över, kommer det nog att bli ännu längre turer. Inte sällan strövar jag längs Stångån. Det är så vackert där, kanske särskilt just nu mitt i vårvintern. De dämpade färgerna som långsamt fördjupas i den allt klarare solen. Dofterna som börjar återkomma och fåglarnas sång. Någon gång hör jag också dånet från en JAS 39 Gripen, på väg till eller från hemmabasen på F 7 Såtenäs. Det är ett ljud som inte stör mig det ringaste. Tvärtom får det mig att känna en känsla av kontinuitet med det förflutna. Kondensstrecken från efterbränningskamrarna blir också en del av himlen där de upplöses i cummulusmolnen. Gränserna mellan människa, teknik och natur försvinner för ett ögonblick. I sådana stunder är jag lycklig.

Helt annorlunda är dock det oväsende och tumult som kommer från människorna omkring mig. Hur ofta har inte mina promenader störts av joggare och stavgångare som hänsynslöst forcerar terrängen. Och än värre är det med det högljudda och ohämmade mobiltelefonerandet. Under en timmes promenad tvingas jag lyssna till så mycket dumheter att en bråkdel vore mer än tillräckligt.