Tankar om bloggen, läsarna och Ekelund

Efter en tid i den så kallade bloggosfären kan jag konstatera att mina läsares antal är ringa. Det förvånar mig nu knappast. Vi lever i en genomkommersialiserad tid där brunstvrålen från deltagarna i televisionens "dokusåpor" endast överröstas av skränet från de pöbelhopar som natt och dag drar fram genom staden med sina mobiltelefoner i högsta hugg, där den tarvliga underhållningens evangelium predikas överallt och den andliga lättjan inte överträffas av annat än den primitiva fascinationen för insmorda, hårlösa och animaliskt muskulösa människokroppar, skulpterade under timmar av solipsistisk masochism i kromblänkande gymnastiska irättningar. Med sådant har mina texter inget att göra. De är avsedda att fungera som tröst och glädje för andra som i avsmak vänder sig inåt-bortåt. Det är till den i djupaste mening ensamma individen jag talar - och hon är en sällsynt art. Kanske en, vars tid ännu inte är inne.

Det har funnits andra som verkat i denna anda - och de har mött liknande oförståelse och tystnad. Men det angelägna ordet når alltid fram. Fallet Vilhelm Ekelund är ett gott exempel. Sedan hans böcker blivit allt mer kompromisslösa och följaktligen omöjliga att sälja, ville Bonniers förlag mot slutet av 1920-talet inte längre befatta sig med dem. Från 1939 ombesörjdes utgivningen av hans verk i stället av Vilhelm Ekelundsamfundet. Det har varit ett uppmuntrande exempel men som bloggare är jag ändå oberoende av såväl kommerisella förlag som privata finansiärer och är därför vid gott mod, hur få som än läser dessa ord.

Att jag utsatts för direkt förföljelse och censur av brutalaste slag av LHC (se inlägg 17 mars 2009)skrämmer mig inte heller. Det är i sådana handlingar som den nakna makten visar sitt sanna ansikte men det är också där vi kan bli varse dess maktlöshet gentemot den fria anden.