Kristian Lundberg Live: LUAD ÅL OCH ANDRA DIKTER

Den poetiske huliganen, klassresenären och kulturkonservative vrakdykaren Kristian Lundberg belönades nyligen med Ivar Lo:s personliga pris för den självbiografiska romanen Yarden. Den välförtjänta uppmärksamhet som denna utmärkelse fört med sig har tyvärr också inneburit att en betydelsefull sida av Lundbergs författarskap kommit att skymmas. Få utanför de lundensiska kotterierna känner nämligen till, att han också är en framstående lokalpatriotisk landskapsdiktare med träskorna djupt förankrade i den feta, skånska myllan. Det är knappast förvånande att dagens politiskt korrekta, kosmopolitiska och av postmodernistisk röta svårt ansatta kulturetablissemang haft svårt att förhålla sig till det hyllande av hembygdens natur och tradition som kommer till uttryck i samlingar som Luad ål (eget förlag, 2006) eller Möllor och snaphanar (eget förlag 2009). I ett slags samizdttillvaro har dessa böcker ändå utgjort en betydelsefull, underjordisk influens för den unga östdanska poesin som utgör en välbehövlig motvikt till den bedrövliga och hegemoniska språkmaterialismen men de är också ytterst svåråtkomliga.

Det är därför med särskild glädje som ANARK/AUDIOFIL inleder en ny utgivning, "Svenska landskapspoeter Live", med en inspelning från Lundbergs bejublade framträdande på Gasverkets fria scen i Linköping tidigare i vintras. Förutom klassikern "Luad ål" kan man här man höra poeten framföra långdikten "Iggakauga och ålahue" på den speciella Hybydialekt som talas i trakten kring Bara. Utgivningen kan givetvis också ses som ett svar till de ressentimentsfyllda cyberklottrare som anklagat Tankesmedjan Wereds vådligheter för scanofobi.

Kristian Lundberg
Luad ål och andra dikter
ANARK/AUDIOFIL 005
65 minuter
185 :-

Kurt Wered: IDROTT OCH HOMOEROTIK

Idrottsstjärnorna i antikens Grekland skilde sig inte från dagens idrottsikoner i status och rikedom,
 men i många andra avseenden är skillnaderna stora. Ett sådant är det bigotteri som idag omger
idrottens homoerotiska dimension men som den grekiska tävlingskulturen var befriad ifrån. Detta
är ett av många teman som behandlas i Kurt Wereds praktfullt illustrerade Idrott och homoerotik.


Den komplexa symboliken i den grekiska tävlingskulturen (ca 700 f.kr.-400 e.kr.) är startpunkten
för Kurt Wereds fascinerande Idrott och homoerotik. Dyrkan och erotiseringen av den vältränade
kroppen förenar oss idag med antikens greker. Men grekisk kroppskultur ingick i ett tävlingssystem
som präglade hela samhällslivet. Tävlingen var en initiation, en transformation från vild ungdom till vuxen,
ett iklädande av manliga och kvinnliga roller och dygder: krigaren och hustrun, medborgaren och modern. Den nakna vackra kroppen var inte bara ett estetiskt objekt, utan en yttre manifestation av förträfflighet (areté). Den nakne atleten indikerade att för den förträfflige finns inget att dölja; dygden är hans klädnad.

Idrott och homoerotik är uppbyggd kring tre huvudsakliga teman: sexualitet, politik och kön och Wered beskriver ingående hur de flätats samman under 25 århundraden. Ändå är inte detta i första hand ett historiskt verk ty Wereds syfte är den homoerotiske visionärens, inte idrottshistorikerns. Den grekiska kroppskultuiren är för Wered en modell för ett lyckligare, ett bättre samhälle än vårt.

Att gymnasiernas – de i utbildningssystemet integrerade idrottslokalernas – främsta gudom var Eros, begärets gud, reser månne ett modernt ögonbryn. Men Eros är nyckeln till förståelse av det kulturellt specifika med det grekiska tävlandet; på denna punkt är Wered ypperlig. Tävlandet uttrycker begäret efter ära genom besegrandet, underkuvandet, av den andre. Den symboliska relationen mellan jägare och jagad är en erotisk metafor. Därigenom förenas idrotten och den erotiska, särskilt den homoerotiska, relationen. Den etablerade pederastin var en hierarkisk  praxis, där en äldre älskare – medborgare och auktoritet – initierade den yngre – den som jagas, underkastar sig och låter sig älskas – i medborgarskapet och vuxenblivandet. Hierarkin tänktes upprätthålla ordning och balans.

För den som följt Wereds författarskap är detta välbekant terräng. Han har ju länge uppehållit sig vid kopplingen mellan Eros och Hockey liksom den specifikt homoerotiska gemenskap som i detta sammanhang kultiveras i en hierarkisk, auktoritär miljö och som öppnar en väg in i vuxenlivet för den unge adepten. Men i Idrott och homoerotik vidgas alltså perspektivet och läsningen blir ett fascinerande äventyr där läsaren lockats att avkoda idrottens olyckliga uttrycksformer i ljuset av en skimrande, manlig homoerotik.

Kurt Wered
Idrott och homoerotik
Omfång: 578 sidor (rikt illustrerad i färg och sv/v)
Bandyp: Linneklotband
Pris: 690:-

SUB/VERSIV vidgar det estetiska rummet

Tidskriften SUB/VERSIV har utkommit med två nummer sedan starten 2009. Under våren kommer vi att vidga de konceptuella gränser inom vilka vi agerar genom att på olika sätt använda tidskriftens format för iscensättningar i gränslandet mellan konst, litteratur, filosofi samt subversiva libertinska kroppspraktiker. Från början var SUB/VERSIV nr. 3 tänkt som en kritisk uppföljning till dessa projekt och till tidskriftens användning av begreppet teatralitet i relation till skrivande, redaktionellt arbete och den form som är tidskriften. Ett nummer av SUB/VERSIV om teatralitet måste emellertid underkasta sig en deskriptiv diskurs vilket illa fogar sig till teatralitetens instabila transformabilitet. SUB/VERSIV nr. 3 är därför en publikation som söker sig bort från sådana beskrivningar och istället använder teatraliteten i projekterande rörelser som vill mångfaldiga världen. Teatraliteten framträder som dispositiv eller produktiv instans för konstnärliga och sado-masochistiska, govermentalistiska gestaltningar: tidskriften blir en rörlig scen eller mask – texter som approprierar andra texter och praktiker ställer sig redo att i en glidning eller med en snubbling tas i besittning av ytterligare andra texter och praktiker. SUB/VERSIV nummer 3 framträder ur en snubbling, som en akrobatisk ekvilibristik utvecklad genom den ständiga risken att snubbla. På tidskriftens scen kämpar SUB/VERSIV med att återfå balansen.

SUB/VERSIV nummer 3 ges ut med stöd av och i samarbete med Iaspis. Den kommer att publiceras i samband med tidskriftens performance SUB/VERSIV får manikyr på Gasverket i Linköping.

Numret kommer att ställa aktivistisk och teoretisk praktik bredvid varandra i spänningsfältet mellan begrepp som teatralitet, myt, gestaltning och metod, och rör själva formen för institutionen SUB/VERSIV. Många undersökande konstnärliga praktiker definieras med metoder som delvis mynnar i politisk aktivism och där institutioner ofta framställs som begränsande på såväl kunskapsproduktion som gestaltning. SUB/VERSIV fortsätter att laborera med en mer affirmativ relation till institutionella och subversiva, självdestruerande strukturer. I vår kommande utgivning kommer vi att fördjupa oss i begreppen teatralitet och virtuositet. Dessa begrepp kommer dels att problematiseras i förhållande till teatern och dess diskurs och dels att ansluta till tidigare nummers politiska diskussion. Inte minst kommer det att handla om hur den modernistiska traditionens försök att bryta med bildens auktoritativa regim misslyckas gång på gång och hur en brist på auktoritär kapacitet kan vara ett sätt att förklara dessa tillkortakommanden.

SUB/VERSIV får pedikyr

På den experimentella scenen Gasverket i Linköpig kommer SUB/VERSIV att offentliggöra den pedikyr som tidskriftens redaktion genomgått under ledning av Kristina Almedal, diplomerad fotvårdare och skådespelare.

När SUB/VERSIV tillsammans med sin pedikyrist intar Gasverket är det med ännu ett sökande efter en expansiv blandform. Scenen är inte längre tidskriften utan Gasverket som terapeutisk scen och det ställer andra villkor på redaktionen. Vad som kommer att spelas upp – om det alls kommer att spelas – måste vara utkomsten av denna behandling som på ett eller annat sätt fortsätter på scen. Kanske kan det ses som ett försök att inom en arbetsgemenskap skapa ordning bland privata, offentliga, publicistiska och konstnärliga problem. Kanske handlar det först och främst om en tidning som går i pedikyr, som söker eller inte söker sin subjektivitet och som i denna rörelse stöter på just de klyvningar som det konstärliga projektet SUB/VERSIV försöker att glida undan eller förskjuta: klyvningar mellan privat och offentligt, mellan subjektivitet och gemenskap. På soarén den 23:e mars, kl. 18-21, måste SUB/VERSIVs framträdande innebära ett försök till kamp, uppgörelse eller behandling med sig själv – både som gest och kritiskt innehåll. Mellan raderna eller replikerna kommer säkert ett och annat sägas om kulturtidskriftens roll i samtiden och spänningen mellan konstnärlig och kroppslig praktik, men vad som kommer att sägas, hur det sägs och vad som över huvud taget kommer att ske på scen, det återstår att se.

Ensemble Sagn med Niftor Odontologen: PANZERFEST

I går kväll framträdde för första gången Ensemble Sagn tillsammans med Niftor Odontologen i ett hastigt improviserat performance hos Minibok AB i Liljeholmen i Stockholm. Under helgen 5-7 april finns det också möjlighet att uppleva denna konstellation på Ensemble Sagns egen scen, Gasverket, i Linköping, då man kommer att framföra sitt performance Panzerfest. Tankesmedjan Wereds vådligheter bad Luigi Ciccolini, musikredaktör på Tidningen Kulturen, att skriva ned sina intryck av gårdagens performance som också kan ses som ett slags generalrepetition inför evenemanget nästa helg.


Funderingar kring Ensemble Sagns samarbete med Niftor Odontologen

Om det är möjligt att författa en kommentar över döden och dess överskridande i den akustiska smärtans tecken, är det också möjligt att skriva om Ensemble Sagn, som nu inlett ett samarbete med Niftor Odontologen. Min text vill inte informera eller porträttera vare sig ensemblen eller Niftoe: de är tillräckligt berömda, också i den svenska kråkvinkeln, så jag lämnar denna ära till andra och duktigare musikskribenter. Jag skriver inte om Ensemble Sagn, jag skriver till gruppen.

Ändå är denna artikel inte ett riktigt brev, utan en kommentar, en kommentar i den bibliska benämningen, ett breviarium kring alla möjliga paradoxala associationer som Ensemblens texter och perfomances, bildar i mig, i mig den som skriver, som skriver till Ensemle Sagn.

En inspirationskälla? Nej, snarare en hyllning, en hyllning till Ensemble Sagn som också vill vara en hyllning till kärleken och döden, genom mörkret och ljuset, till det där ljuset som Lucifer, ljusbärande mörkrets furste, Guds mest glänsande ärkeängel, för med sig ända intill Helvetet.

Ett Helvete som är lågor, smärta och skrik... men också ord. Ord av kött, inkarnerade på samma sätt som för Jesus.

Ensemble Sagns konstnärliga äventyr är ett skrik vid graven. Från "Panzer I" till "Schrei X" är de sampalde rösterna en ren och tom grav; den nyfikna lyktan som profanerar denna grav hittar ingen aska, ingen mumie, ben, bindor, prydnader, inga runor eller biografier av/om de döda. Denna röst förblir en gåta, en tyst dunkelhet för lyssnaren.

Jag försöker minnas någonting ur Niftor Odontologens infernaliska, blasfemiska bibel (hans texter), det finns enbart en enda riktig "sentens", en grundsats, bland dessa skräckinjagande texter, en enda som, på ett tydligt sätt, definierar gruppens konst och som samtidigt förenar döden med kärleken:

"We are all being gassed in here!"

En sann grundprincip. Vi kan förstå den utan hjälp av heliga skrifter ty den är skriven överallt. Kärlek och död skärskådar varandra i det förvärvade immunbristsyndromet som i konsten, och vi blir besvikna i vårt behov som vill att en av dem triumferar över den andra i slutet, för att befria oss ifrån ångesten.

All balans är fyllt av ångest, mässar Odontologen själv i "Saint of the hole". Om vi, enligt författaren, genomskådar denna konformitet: begärets obeveklighet jämställd med gravens obeveklighet, då kan vi analogiskt tolka förhållandet mellan dessa två "allsmäktiga" drivkrafter: kärleken är lika hård, oböjlig, obarmhärtig som döden.

Det blinda begärets drivkraft är glupande i självironiska verk såsom "Latex and Fur", bottenlös, liksom döden, som i "At The Steelmill I". I "Gas Mask and Green Death" är begäret jämfört med ett moln av klorgas: benens förruttnelse, blodets skrik.

I Ensemble Sagns senaste konstellation njuter Gud själv av begäret, hans röst talar i gruppens skrik, i dess schizofrena ljus. Ändå är Guds begär en svartsjuka, en hebreisk "kanná", den ursinnige kärleken. Det är den bärsärk (mytiska Odens krigare) som den darrande sviktande kärleken förblindar. Detta belyser Guds omåttlighet mer än allt annat våld.

En Gud "kanná", förskräcklig älskare som lider och ger samtidigt försteg åt lidelsen, en kärlekseld som slukar den älskade ända intill askan såsom i oratoriet "Plague Mass".

Odontologen sjunger, han sjunger och skriker, en gräns mellan skrik och sång omintetgörs i denna grymhets teater, i ensemblens delirium fyllt av ords fragment som bara en man, en mystisk man kan behärska. En mystisk man som talar blasfemt genom delirium och häxeri.

Ensemnle Sagn är en queer konstellation, en som som förlöjligar Judih Butler. Odontologens språkliga fonem och fragment liknar språket hos mystikerna eller libertinerna. En blandning av Teresa från Avila och Markisen de Sade.

Mitt i torkans historia, där mannen definieras som en ofullständig kvinna utan egen status, finns en liten oas. Detta är den enda platsen där kvinnans (och jagets) tyranni inte längre råder. Den enda platsen där "han" talar och har företräde, och den enda platsen i den västerländska historien där mannen talar och handlar, också i offentligheten, språkades i klostren. Och det finns inget annat språk mer fragmentariskt än det hos mystikerna.

"Att en manlig föreställningsvärld förkastas och utesluts får säkert honom att uppleva sig själv endast fragmentariskt i de svaga överdrifter i en spegel som (det kvinnliga) subjektet tagit över för att "fördubbla" sig själv -". Så skriver Kurt von Salomon i "Det queer-qisogyna manifestet", 1985.

Det som kännetecknar Ensemble Sagns absurda musikaliska teater är en mystisk och andlig tomhet, en tomhet som man försöker uppfylla med Gud. En Gud som i själva verket är en anti-Gud. Heliga skrifter, psalmer, spirituals fördärvade, och tömda ur allt traditionellt religiöst innehåll såsom i "The Chanteuse". Om ingen någon Gud finns kommer hennes röst mer än någonsin att förbli gudomlig.

Finns det ingen mänsklig kärlek i Odontologens texter? Då är ordet kärnan till en änglalik kärlek. Jag överdriver.

Men jag undrar: hur kan det extrema (i kärleken och i döden) utsägas om inte med hjälp av skrämseln? Bara i allt det där som virvlar oss bortom alla våra egna gränser finner vi en sanning, en sanning som ekar i Guds obarmhärtiga tystnad.

Odontologens röst är en katalog över alla möjliga vokala, eller åtminstone orala tjut, snyftningar, spasmer, kräkningar, gnäggningar, spel med läppar och kinder, gurglingar, kvävda klaganden, viskningar och väsningar, och liknar en psykos, skriket som fyller luften på ett dårhus, krigsskriket, urvrålet eller smärtans, kärleksdödens. Hans orfiska och söndersprängda röst, som väcker vrede eller förtjusning hos oss som lyssnar, finner sig aldrig i någon form av virtuositet. En oskolad röst som gör tabula rasa av all frivol esteticism för att finna en uttrycksform i det brutala, i det underjordiska, i kroppens akustiska klänglådor av mindre ädel börd.

Jag finner hos Niftor Odontologen, både som "poet" och "performanceartist", ett allvar och ett djup som är häpnadsväckande för den som vänder sig till vanliga konstnärliga kretsar. Odontologen är ingen undergroundperformer men hans nya uttrycksform kan inte heller passas in i någon annan etablerad genre.Odontologens poesi uttrycker sig inte bara genom ord, utan också i förhållandet mellan röst och det sceniska utrymmet. Det förnimms som om han vill att det som han gör ska vara en bekännelse som kan uttryckas enbart genom sången (och skriket).

Dessa kontrapunkter eller snarare dialoger mellan rösten och dess eko samt Ensemblens pådrivande, hetsande rytmer påminner mer om till exempel Cathy Barberian än Death Metal. Allt det här visar på ett sökande efter ett språk, ett uttryckssätt som uppfyller hela en själv. En strävan efter intellektet eller snarare ett "nous", en mening som ska vara människans skyddsängel.

Niftor Odontologen: STYGGELSER

Niftor Odontologens nya bok, Styggelser, är samtidigt en undersökning och en besvärjelse, en svart mässa och en exorcism. Han återvänder i detta "familjealbum" till en välbekant motivkrets: nunnor, gasmasker, latexmembran och den värmländska glesbygden. Denna gång med en uppmärksamhet som är närmast hallucinatorisk i sin intensitet. Samtidigt har den tidigare extasen nu börjat ge vika för någonting annorlunda, en elegisk ton som är ett nytt inslag i den mycket speciella värld som är Niftor Odontologens. Framhärdandet i de gamla "styggelserna" träder nu fram som en vemodig bekräftelse av existensens bräcklighet.

Odontologen skriver i Styggelser en prosa som närmar sig lyriken och lyckas på ett förunderligt sätt fixera den framrusande erfarenhetens deliriska avtryck... Utan tvekan ett av samtidens allra märkligaste och mest egensinniga författarskap.
- Crister Enebär, Tidningen Kulturen


Niftor Odontologen
Styggelser
Omfång: 74 sidor
Bandyp: Häftad
Pris: 135:-

Nya böcker om östgotisk religion

Den östgotiska/östgötska tantriska shamanismen är inte ett avslutat kapitel. Världen förändras ständigt. Det gör också den östgotiska/östgötska kulturen, den gotiska religionen och de människor som bär upp den. Östgötsk andlighet för vår tid är en levande beskrivning av de andliga, politiska och personliga aspekterna av samtida östgotisk shamanism.

Den östgötska shamanismen med starka tantriska inslag upplever en renässans till följd av och som en integrerad del av östgötarnas kamp för ökad politisk makt och kulturell identitet. Gamla shamaner framträder på ett nytt sätt samtidigt som nya tantriker och ”nyshamaner” träder in på scenen. Allt fler unga östgötar visar öppet sitt intresse för shamanism och östgotisk, förkristen andlighet, och det tar sig bland annat uttryck i en vitalisering av östgötaslättens olika kulturformer.

Maria Bengtsdotter har under många år studerat den östgötska tantrismen och shamanismen. I Östgötsk andlighet för vår tid har hon samlat sina tidigare erfarenheter och redogörelser och tar ett samlat och heltäckande grepp på den uråldriga gotiska andligheten i en ny tid.

Maria Bengtsdotter
Östgötsk andlighet för vår tid
Omfång: 348 sidor
Bandtyp: Klotband
Pris: 245:-

Navet i Maria Bengtsdotters Bland östgötska shamaner och tantriker, en bok om den östgötska folkliga läkekonsten och magin, är intervjuer med några av de mer erkända och nu verksamma trollkarlarna och tantriska shamanerna i de sägenomspunna Ask och Bjälbo socknar.

Vilka är deras metoder och redskap, föreställningar och traditioner? Hur håller de sina gamla gotiska sedvänjor vid liv, trots århundradens ringaktning och förtryck?

Författaren tar oss med på en förunderlig resa, in i en bygd, där gotisk och svensk kultur och religion mötts, konfronterats och smälts samman under smärtsamma former.

Dessutom skildras den östgötska trollkonstens historia och hur den gestaltade sig i slutet av 1800-talet, då de gamla traditionerna fortfarande var i sin fulla kraft. I ett särskilt kapitel diskuteras den östgotiska tantrismens inflytande på det östgötska kynnet.

Maria Bengtsdotter
Bland östgötska shamaner och tantriker
Omfång: 348 sidor
Bandtyp: Klotband
Pris: 245:-
 
Båda volymerna ingår i den nya serien Anarks östgotiska bibliotek.

Didrik Ögnelood: LÖNESLAVEN

Det är enkelt att beskriva handlingen i Didrik Ögneloods berättelse Löneslaven. Den är självbiografisk och redogör för hur författaren råkar i ekonomiska svårigheter. Ögnelood, som hela sitt liv kunnat leva ett tryggt liv som rentier, luras att satsa stora summor i ett dödsdömt affärsprojekt och drabbas sedan också av en restskatt han inte kan betala. Han får märka att meriten att vara en av sin generations djärvaste historiker och kulturkonservativa debattörer inre är stort värd på den arbetsmarknad som han aldrig behövt befatta sig med. Som en följd av detta tvingas han ta anställning på arbetslivets absoluta botten, som timanställd universitetsadjunkt.

För Ögnelood innebär detta ändå ett slags återkomst. Här har han nämligen arbetat för länge sedan, innan karriären som fri intellektuell startade. Men hans då unga kropp och uthålliga psyke är nu medelålders. Smidigheten och flexibiliteten är mindre, liksom förmågan att oreflekterat leva i nuet. Anpassningen till den hårda arbetsmiljön blir en långsam nedstigning i ett iskallt inferno.

Ögnelood vore inte den han är om inte arbetsskildringen, trots att den bygger på en påträngande realism och detaljkännedom, växte till mytiska dimensioner. De oändliga timmarna av monotont arbete: föreläsningar och seminarier med håglösa studenter, deras totala arrogans där varje tillrättavisning tas som en kränkning, den avgrundsdjupa tröttheten som kommer av det otacksamma slitet med tentamensrättningar. Lönen som är så låg och osäker att flera av Ögenloods kolleger tvingas dubbelarbeta. Allt detta växer så småningom, blir både dokumentation och beskrivning av ett fundamentalt existentiellt tillstånd.

Nedstigningen får Ögnelood att minnas sitt förflutna. Hans biografi, som tidigare skymtat i artiklar och krönikor, beskrivs nu mera sammanhängande. Det är berättelsen om en skyddad uppväxt på ett östgötskt gods, minnet av en änglalik mor och en sträng men rättvis far. Men för Didirik Ögneloods egen del också om kokainmissbruk och en dekadent livsstil över vilken han redan som gymnasist tappade kontrollen.

Men också om hans osannolika upptäckt av litteraturen, om faderns bibliotek och skrivandet och det tidigt väckta intresset för östgötaskolan, som småningom ger resultat. Den stäckta karriären som akademiker och upprättelsen som kommer med verksamheten som fri intellektuell.

Småningom växer även en skildring av arbetsgemenskapen på universitetet fram. Det är ingen idyll. Angiveri, utmobbning av dem som inte hinner publicera sig, en rasande oikofobi och paralyserande politisk korrekthet färgar tillvaron på den samhällsvetenskapliga fakulteten. Men också vänskap och solidaritet förekommer. Den är bräcklig eftersom varje arbetsdag för de timanställda adjunkterna kan vara den sista. Gud och Kristus, som haft en framträdande roll i Ögneloods poesi, är avlägsna här på livets botten. I stället reflekterar författaren över människornas möjlighet att visa varandra godhet, att ta hand om sina bröder, och tvingas ofta konstatera att de är små.

Didrik Ögnelood

(Cato Lein)

Men Ögnelood är aldrig sentimental. Han iakttar allt omkring sig med en nästan skrämmande kall, distanserad blick. I umgänget med de ängsliga klassresenärerna omkring sig återfinner han sitt klasshat. Sällan har väl i svensk litteratur den svenska bondskheten framstått som så motbjudande, aldrig har "kulturelitens" pretentioner skildrats med ett sådant glödande förakt. Exakt de skäl som borde ge Löneslaven Augustpriset är samtidigt de skäl som gör den omöjlig som Augustpristagare. Det är ytterligare en av denna boks konstnärliga och politiska triumfer.

Löneslaven visar hur bräckligt skyddsnätet för en människa som kommer från samhällets topp kan vara, och den visar också under vilka omständigheter de som faller utanför arbetar och lever. Didrik Ögnelood lämnar universitetet efter att ha utsatts för ett trakasseri för mycket. Han får ett knappast mycket bättre jobb som redaktionssekreterare på Axess Magasin. Men de mörka gestalterna i universitetets glåmiga lysrörsbelysning stannar kvar i minnet.
 
Löneslaven belönades med Gunnar Mascoll Silfverstolpes personliga pris för 2010.
 
Didrik Ögnelood
Löneslaven
Omfång: 225 sidor
Bandtyp: Häftad
Pris: 210:-

Markus Riis: ANCKARSTRÖMS AMBITIONER

Jacob Johan Anckarström (1762-1792) är ihågkommen som kungamördaren på maskeradbalen, Gustav III:s baneman. Få känner idag till att Anckarström också var en av det svenska 1700-talets mest fascinerande och sammansatta kulturpersonligheter, en estet och libertin som förkroppsligade sin samtids allra djärvaste strömningar.

Detta är en roman om Anckarströms liv och gärning. Om konst och politik och sexualiteten som subversiv praktik. Vid sidan av huvudpersonen uppträder författare och militärer, vetenskapsmän och alkemister, skådespelare och fantaster. Mätresser och hustrur. Och kungen förstås. Anckarströms nyfikenhet och aptit på livet är omättlig. Men vad måste han offra för att stilla den? Och för vems skull gör han det?

Med både humor och allvar skriver Markus Riis i Anckarströms ambitioner om vänskap, sexualitet och intriger i en förfluten värld som först efterhand börjar likna det moderna Sverige. Samtidigt prövar han gränserna för såväl den historiska romanen som det politiska handlandet.

Markus Riis, född 1978 är verksam som historiker och översättare. Anckarströms ambitioner är hans skönlitterära debut.

Markus disputerade nyligen vid Linköpings universitet på en avhandling om Karl XIII: The Queer Conqueror. Parallellt med sin forskning har han under de senaste åren arbetat med sin brett upplagda roman om kungamördaren Anckarström. "Jag började skriva en roman eftersom det blev material över som jag inte kunde använda vetenskapligt", säger Riis själv. "Jag blev särskilt fascinerad av de starka libertinska tendenserna inom den svenska adeln vid slutet av 1700-talet och jag fick lust att ge dem en litterär gestaltning. Sedan är ju Anckarström en förskräckligt missförstådd personlighet. Jag har försökt återge hans gestalt något av den oerhörda komplexitet som förhäxade samtiden."

Markus Riis
Anckarströms ambitioner
Omfång: 378 sidor
Bandtyp: Linneklotband
Pris: 258:-

Pressröster:
"Det finns en imponerande tidskänsla i Markus Riis' debutroman, och samtidigt spökar vår egen samtid bakom alla pudrade peruker. Den lever och larmar, stinker och doftar – en ­ytterst fruktbar hybrid mellan spränglärd fiktion och lekfull historiebok /.../ Anckarströms ambitioner är helt fri från den lite präktiga tråkighet som alltför ofta vidlåder historiska romaner, den där känslan av duktigt men livlöst iscensatt kostymdrama. Den lever, larmar, tränger sig på. Den luktar, stinker och doftar. Den är här och nu på ett sätt som sällan ens den mest samtidsintensiva samtidsskildring förmår vara. Och det trots att berättelsen stundtals nästan tycks glömma bort att den är en roman."
- Eva Johansson, Svenska Dagbladet

"Markus Riis har en lysande förmåga att härma konversationen vid hovet eller umgänget i dåtidens bordeller och akademier. Boken är spirituell, underhållande, lärorik. /.../ Det är en hyllning till den libertinska livsstilen. Romanen kunde lika gärna ha hetat "Ett svenskt Sodom". Ur denna berättelse kommer den autentiska stanken från stockholmska gränder och det lite sunkiga skimret över Gustavs dagar. Men framför allt består den av kvickhet, litterärt mod och - ovanligast av allt - idéer."
Stefan Jonsson, Dagens Nyheter

"Det är en rik, intagande och alldeles lysande gobeläng Markus Riis väver samman; trådarna är många, mängder av personer ur det förflutna och litteraturhistorien passerar revy, hastiga möten, segdragna förbindelser, tristess varvas med eufori. Vardag med resor, dagligt slit på godset och, framförallt, den okuvliga vurmen för tidens viktiga strömningar - Anckarström översätter till exempel den franske pornografen de Grandval och sätter upp dennes djupt subversiva versdrama Messalina. Det märkligaste är kanske att den nya bild av Anckarström som här framträder - ett slags svensk Marquis de Sade - är så oerhört övertygande."
Crister Enebär, Tidningen Kulturen

Erica Sagn: Den genuina högern och dess filosofer

Debatten om den intellektuella högern hämmas av ett inskränkt perspektiv, där sådana neoliberalismens springpojkar som Erik Wallrup och Johan Lundberg givits ett orimligt stort utrymme på bekostnad av förespråkare för en genuin radikalkonservatism som till exempel Kurt Wereds anarkiska jihadism. Den som på allvar vill sätta sig in i frågan om den samtida intellektuella konservatismen bör söka på annat håll, menar Erica Sagn och presenterar några läsförslag.

I dagens SvD gör Magnus Eriksson en viktig poäng då han skiljer mellan den "intellektuella högerns" liberala och konservativa grenar samt påpekar vad som borde vara en självklarhet, nämligen att "nyliberal ekonomism inte nödvändigtvis följer av ett konservativt värdesystem."

Detta är förstås utmärkt men Eriksson tycks dessvärre lika ansatt av samma beröringsskräck inför den stora konservativa Traditionen som de flesta andra debattörer. Ty det är ju så, att den "intellektuella högern" i dagens Sverige i stort sett bara består av en enda, liberal, gren. Den verkligt konservativa högern förbigås, som alltid, med tystnad.

Den genuint konservativa högern, sådan den representeras av till exempel den här bloggen, är verksam långt ut i marginalen. Det politiskt korrekta etablissemanget gör sitt yttersta för att den inte ska få komma till tals men det tycks ändå som om dess inflytande långsamt växer. Mängden läsarreaktioner som når Tankesmedjan Wereds vådligheter är en indikation på detta, liksom det stora intresset för utgivningen från Anark förlag.

Eriksson påminner också om att dagens "konservativa" inte tycks läsa annat än Scruton men vilka är hans förslag på tänkare som skulle kunna vitalisera den konservativa idédebatten? Jo, kanoniserade och därmed oskadliggjorda figurer som Burke, Heidegger och Dostojevskij.

Det är i ett sådant ljumt debattklimat som Anark förlag fyller en ytterst viktig funktion för den genuina konservatismen och den livaktiga högerdebatten. Här erbjuds en närande diet: Boström, Weininger, Jünger, Evola, Wered... Jag tror inte heller att det är en överdrift att hävda att det är kring Tankesmedjan Wereds vådligheter som dagens mest livaktiga och vitala radikalkonservativa diskussion förs. Här smids inte bara morgondagens idéer, utan också dess handlingar.  

Som kvinna, kristen, konservativ och queer, avstår jag sedan länge från att ta del i det parlamentaristiska tramset. Jag kväljs också av ljumheten och samförståndsfetischismen hos dagens borgerlighet. Denna konflikträdsla, denna ovilja att mobilisera för en total idépolitisk debatt har under alltför lång tid lamslagit den intellektuella diskussionen i vårt land. Det är tid att förverkliga en verklig och hård aktivism. Jag är glad och stolt över att vara en del av denna rörelse.

Avanti!

Tankar om Axess och den gotiska identiteten

Under morgonens tidiga promenad längs Stångån upp mot Roxen slår det mig, att om det finns en lokal identitet, och kanske en stolthet över Östergötland, är det till stor del från denna kluckande å den stammar.


Detta är det riktiga Östergötland! Så långt ifrån de urbana, liberala och förfäat osunda metropolerna Linköping och Norrköping man kan komma. Har man tur, slipper man under en sådan promenad till och med se och höra någon inflyttad östdansk. Skärper man sina sinnen, kan man en sådan här fridfull morgon rentav förnimma närvaron av något ursprungligt, något gotiskt.


Ur sådana förnimmelser växer långsamt en oböjlig stolthet och djupt rotad identitet. Mänsklig karaktär av högsta lödighet har formats på denna slätt och i dessa sjöar, långt från den urbana dekadensen. Det är på den östgötska landsbygden som dagens goter har sina rötter, det är dit de ovillkorligen måste återvända för att inte alldeles gå förlorad i samtiden med dess 08-hegemoni och östdanska massinvandring.

Krämarliberaler och skånekramare av det slag som huserar på Axessbloggen, skulle säkert kalla mig "reaktionär" och "ointellektuell hembygdsnationalist". Deras identifiering med den urbana, liberala pk-andan förvånar inte längre, men är lika motbjudande som alltid.
Man kunde önska att dessa gossar för ett ögonblick ägnade sig åt några av samtidens ödesfrågor, till exempel den radikalt förändrade demografin i Östergötland, och på vilket sätt vår älskade hembygd kommer att förvandlas till oigenkännlighet med en över hela landskapet spridd, omfattande, skånsk befolkning.
 
Men, ack nej, dessa pseudokonservatismens springpojkar visar vad de går för genom att håna den djupt kända lokalpatriotismen.
 
Man tar sig för pannan, än en gång.

Kurt Wered om bloggeländet

Bäste läsare,

Stanna för ett ögonblick upp i ditt rastlösa nätsurfande, studera nedanstående uppgifter, hämtade från Wikipedia, och fundera över deras innebörd:

Kvinnan på bilden här ovanför heter Kenza Zouiten. Hon är född 1991,är en svensk bloggare av svenskt och marockanskt ursprung. Den 5 oktober 2009 bekräftade hon att hon hade fått över 100 000 unika besökare i veckan och blev därmed den första svenska bloggen att göra detta. Hon har cirka 80 000 besökare per dag. Hon bloggar om sitt liv, fester, vänner, jobb, Tokio Hotel och sin hund Armani. Det enda hon är väldigt noga med att lämna utanför bloggen är sitt kärleksliv och privatare delar av sitt liv.

Den här bloggen, Wereds vådligheter, har av ledande journalister kallats "Sveriges skarpaste politiska blogg" och "samtidens mest spännande politiska experiment".  Här behandlas litteratur, konst, filosofi och politik. Här förs en engagerad, seriös debatt om samtidens ödesfrågor. Här skrivs ingenting om schlagermusik eller TV-program eller husdjur. Bloggen drivs av Kurt Wered, född 1942, och har sedan starten för knappt ett år sedan haft sammanlagt 6289 unika besökare.

Jag uppfattar det mer och mer som en omöjlighet att skriva på svenska, för svenska läsare. Att ingå i en alltmer förfäad svensk "kulturdebatt".

Siffrorna talar sitt tydliga språk: I ett sådant sammanhang hör jag inte hemma.

Kurt Wered om schlagereländet

Nej!

Jag tänker inte med ett ord kommentera det pågående schlagereländet.

Den som vill läsa om sådant, får vända sig någon annanstans. Internet översvämmas av information om deltävlingar och omröstningar.

Ni kallar mig elitist? Nåväl, då är jag väl elitist. Men jag tänker inte bidra till ytterligare försumpning av kulturlivet.

För den som vill bedöva sig med schlagerelände, gives det - som sagt - oändligt många möjligheter på annat håll.

Jag betraktar "Wereds vådligheter" som en zon fredad från sådant.

Vatikanen och popens tyranni

Pius X, en äkta påve. Kan vi tänka oss honom tillsammans med popmusiker?


Debattklimatet här i Ultima Thule är tyvärr sådant att man, innan man tar till orda, måste försäkra: Nej, jag är inte romersk katolik. Så nu gör jag det och jag tillägger att jag hellre tar ett dopp i Roxen eller ägnar mig åt cruising i någon europeisk metropol än går i mässan. Jag är inte bigott men jag besitter nu ett mått av mänsklig anständighet och jag avskyr att se, hur de sista resterna av en Stor Tradition skändas av popkulturen.

Den nuvarande "påven" Benedictus XVI nominerades i går till "Classical Brit Awards", ett av alla dessa popkulturella spektakel som pockar på vår uppmärksamhet i dessa yttersta dagar, och har chans att vinna priset i kategorien "årets bästa album" med skivan Alma Mater - Music from the Vatican där han är med och sjunger. Konkurrens får han av ytterligare nio tävlande, däribland tv-stjärnorna Faryl Smith från "Britain's got talent" och Rhydian Roberts från "X-factor".

Man tar sig för pannan.

Jag upprepar: Jag är inte romersk katolik, men jag hävdar envist att detta är ett problem som angår oss alla. Med en sådan "påve" är det heller inte att förundras över, att radikal jihadism utövar en allt starkare lockelse på fromma, moraliskt upprätta män.

- Kurt Wered

Crister Enebär & Kurt Wered: ANARKENS NEJ! FEM DIALOGER OM DET RÄMNANDE FOLKHEMMET

Hur är läget i folkhemmet? Vad kan vi göra för att rädda det? Finns det en väg att bygga upp vad som raserats?

Dessa fem dialoger om såväl det politiska som personliga påbörjades 2008 och avslutades symboliskt vid nyåret 2010. I ena ringhörnan utmanaren, pseudonymen Crister Enebär – son till en hissmontör – som satt skräck i det förstelnade kulturetablissemanget. I den andra Kurt Wered, diplomingenjören på SAAB som efter pensioneringen gjort sig känd som en av Sveriges skarpaste politiska debattörer.

Vart är Sverige på väg? Vilken strategi väljer arbetarklassen i en tid då folkhemmet successivt monteras ner? Hur formeras en front mot nyliberalerna? Vad gör de så kallade intellektuella? Var står egentligen högern idag?

Det är några frågor som ventileras I "Anarkens Nej! – Fem dialoger om det rämnande folkhemmet".

Samtalen inleds hösten 2008 då skribenten Crister Enebär (f 1960) utmanar sin äldre kollega Kurt Wered (f 1942) på duell om sakernas tillstånd. Utmaningen antas och det blir såväl ett generationernas öppenhjärtiga möte som en politisk sammandrabbning det slår gnistor om. Vid fem tillfällen möttes de vid Wereds skrivarstuga vid sjön Roxen.

Med exempel från en nyväckt ungdomsrörelse men också lutad mot gedigna kunskaper i bl a idéhistoria – förutspår Crister Enebär en renässans för den demokratiska socialismen. Folk är trötta på högerns plundringsvåg och kommer därför att resa sig, heter det i argumenteringen.

Kurt Wered å sin sida är avvaktande skeptisk och kallar sig ”kämpande pessimist och radikalkonservativ”. Han gör det från en position som oberoende intellektuell, men också inifrån arbetslivet efter över tjugofem år som diplomingenjör. Vanmakten och rädslan inför samtidens nedbrytande krafter motsäger uppgifterna om en ny motståndsrörelse på högerkanten, hävdar han. Vi befinner oss inte i en "kulturkonservatismens pånyttfödelse" som det ibland hävdas, utan det handlar denna gång om det liberala krämarsamhällets totala hegemoni med ännu oöverskådliga konsekvenser.

Att samtiden ter sig hotfull för de båda författarna står dock klart. Genom sitt envisa försvar för idealisk misogyni och anarkisk jihadism har Kurt Wered straffat ut sig från landets kultursidor. Enebär, å andra sidan, har valt att här framträda under pseudonym eftersom det, som han själv säger i inledningen, "det är inte utan risker, professionella och privata, som man inleder ett samarbete med en så politiskt inkorrekt debattör som Wered".

Läsaren får själv bedöma vem som har rätt i denna passionerade diskussion om samtidens ödesfrågor och även ta ställning till de studier kontrahenterna i gammal god folkbildningstradition presenterar om konst och litteratur – allt det som gör människan till en civiliserad varelse. Också här är det raka rör i publicistiken. Något liknande har knappast setts sedan Jan Myrdals och Lars Gustafssons brevväxling i "Den onödiga samtiden".

Varken Kurt Wered eller Crister Enebär tillhör några kulturkotterier och kan därför med namns nämnade älska eller slå ihjäl med samma varma hand. Detta vare sig nu resonemangen gäller Lars Gustafsson, Niftor Odontologen, Ebba Witt-Brattström, Julius Evola, Ezra Pound, Johan Lundberg, Lars Forssell, eller Kim Jong Il borta i Nordkorea – dit Kurt Wered gör en avstickare.

Men det avgörande är till slut slaget om vårt svenska folkhem. "Anarkens Nej!" är någonting så unikt 2010 som en debattbok där författarna tar ställning för fackföreningsrörelsens medlemmar mot de besuttna i skilda läger, för de människor på vars arbete samhället fortfarande lever.

Crister Enebär & Kurt Wered
Anarkens Nej! En brevväxling om det rämnande folkhemmet
Omfång: 228 sidor
Bandtyp: Trådhäftad
Pris: 280:-

Poppig papism

Den som läst den brevväxling mellan f.d. jesuitpatern Pietro Calvinol och mig själv som nyligen gavs ut under titeln Den förfäade samtiden, vet att jag under många år förhållit mig skeptisk till min gamle väns sedevakantistiska övertygelse. Jag har alltid tyckt att det är något, hur ska vi säga, stofilt och inte så lite pedantiskt över alltsammans.

Idag är jag dock redo att ompröva min tidigare inställning till påvens legitimitet. Nyheten når mig nämligen att L'Osservatore Romano går samma väg som den svenska dagspressen, och publicerat en lista över vad man anser vara de tio främsta popskivorna:

1. Revolver  The Beatles
2. If I Could Only Remember My Name  David Crosby
3. The Dark Side of the Moon  Pink Floyd
4. Rumours Fleetwood Mac
5. The Nightfly  Donald Fagen
6. Thriller  Michael Jackson
7. Graceland  Paul Simon
8. Achtung Baby U2
9. (What's the Story) Morning Glory  Oasis
10. Supernatural  Carlos Santana

Man tar sig för pannan.

Så långt har det alltså gått. Popsnörena dominerar nu också Vatikanen. Pop-prelaterna gör sitt intåg till tjutande elgitarrer och pulserande basgångar.

Själv konstaterar jag än en gång att vi lever i en social och kulturell nedgångsperiod. Snart nog kommer det att visa sig om Occidenten går under eller pånyttföds.

Något annat alternativ gives icke!

- Kurt Wered

Erica Sagn om weredofobin

Vad står egentligen den här tankesmedjan, Wereds vådligheter, för? Det är en rätt enkel fråga att besvara. Vi vill slå ett slag för en intellektuell kultur som till stor del har försvunnit från svenska tidningars kultur- och opinionssidor. Vi vill slå ett slag för seriös bevakning av utländsk facklitteratur och utländska idéströmningar i gränslanden mellan humaniora och samhällsvetenskap. Och vi vill inte minst verka för ökad pluralism i svensk intellektuell offentlighet och det gör vi framförallt genom Anark förlag som är en integrerad del av Wereds vådligheter. Att verka för ökad pluralism i det offentliga samtalet, i den akademiska världen och inom de sköna konsterna, innebär med nödvändighet att man försöker urskilja vilka hegemonier och tysta överenskommelser som finns i nutiden, och att man försöker att kritiskt granska och utmana dem. Det innebär i sin tur att man riskerar att bli impopulär bland de människor som ser det som sin stora livsuppgift att försvara samtidens försanthållanden.

Det skulle naturligtvis inte behöva vara på det sättet. Man kunde tänka sig att många intellektuella skulle kunna uppfatta det som intressant och spännande att åsiktsmässiga hegemonier utmanas och kritiseras. Och visst är det på det sättet. Men samtidigt kan man inte undgå att slås av den hatiska och hätska ton som ofta drabbar Wereds vådligheter och de värden vi står för.

Ett exempel är det sätt på vilket inlägg från våra medarbetare nu konsekvent raderas från åtskilliga kommentarsfält, ett annat är de förtalskampanjer på temat "Kurt Wered är en bluff, ett nättroll, ett fejk" som sprids med ljusets hastighet genom de småaktiga kotterier som utgör den svenska kultur"eliten".

Hur förklara detta? Själv kan jag inte förstå det på annat sätt än att skribenterna inom den etablerade, pseudokonservativa "högern" känner sig hotade av den kompromisslösa hållning som kommer till uttryck i vår verksamhet. Att deras bigotteri utsätts från en långtgående kritik - från höger. Man vet helt enkelt inte hur man ska hantera någon som tar den Stora Traditionen på allvar, någon som inte anpassat sig till den rådande, pk-hegemonien.

Därför karakteriseras mottagandet av Wereds vådligheter av hat. Hat mot de värden som tankesmedjan och Anark förlag står för: att vi vill slå ett slag för en intellektuell kultur som till stor del har försvunnit från kultursidorna: seriös bevakning av utländsk facklitteratur och utländska idéströmningar i gränslanden mellan humaniora och samhällsvetenskap. Att vi vill verka för ökad pluralism i det svenska offentliga samtalet, i den akademiska världen och inom de sköna konsterna. Och att vi försöker urskilja vilka hegemonier och tysta överenskommelser som finns i nutiden, och försöker att kritiskt granska och utmana dem.

Att vissa skribenter numera inte tycks kunna skriva några texter om samtidskultur, inte ens sådana som ska försöka att urskilja manliga dygder i samtidens konst, utan att det urartar till hatiska utfall mot Wereds vådligheter och de värden som vi står för, har jag svårt att tolka på något annat sätt än som utslag av en irrationell form av "weredofobi". Det vill säga ett närmast instinktivt hat mot allt det som vi står för. Eller vilka kan orsakerna annars tänkas vara till det Wered-hat som driver dessa skribenter till rabiat vansinne och befängda beskyllningar?

Pietro Calvinol SJ och Kurt Wered:DEN FÖRFÄADE SAMTIDEN. BREV 1969-2007

Mellan 1969 och 2007 brevväxlade Kurt Wered med den kontroversielle jesuitpatern Pietro Calvinol. Ett urval av deras korrespondens publiceras i denna bok. Breven handlar om litteratur, politik, konst och religion. Den italienske prästen kom att ha ett djupgående inflytande på sin yngre lärjunge som sammanställt detta urval samt skrivit en introduktion till breven.


Pietro Calvinol SJ
Kurt Wered
Den förfäade samtiden. Brev 1969-2007
Omfång: 498 sidor
Bandyp: Linneklotband
Pris: 580:-

När Kurt Wereds brevväxling med den italienske jesuitpatern Pietro Calvinol nu utkommer finns det skäl att misstänka att ett väldigt kackalorum kommer att utbryta. Många läsare kommer säkert att finna den här egensinniga och motvalls skriften uppfriskande som en tyrolerbäck men lika säkert är att de kritiker som huserar på våra liberala kultursidor kommer att reagera med skräck och avsky.

För det är inte bara två representanter för den europeiska radikalkonservatismen som här utbyter tankar och reflektioner om religionens roll i det moderna samhället. Här ges nämligen också prov på det slags esprit och otålighet inför den tilltagande fördumningen som kan reta en halvbildad kulturtyckare till vansinne.

De båda herrarna hänvisar till böcker som få har läst, de för långa teoretiska resonemang och ger ordentliga källhänvisningar. De läsare som uppskattar tradition och fason har mycket att hämta här. Men, och här finns ett men. Och detta men gäller framför allt Calvinol i en brevväxling där Wered onekligen framstår som den mer modeste av de två. Calvinol har en förmåga, många gånger demonstrerad i denna bok, att reta folk genom att slänga ut kunskaper som om de vore självklarheter för alla. Jodå, han menar att varje läsare har skyldighet att gå till läggen eller slå upp, som om det vore en självklarhet att alla, liksom han själv, har tillgång till väldiga bibliotek.

Utan vidare spisning hänvisar således Calvinol till exempelvis det som hände i Frankrike 2 februari 1142 eller till en obskyr passage i en artikel av Julius Evola, publicerad i Salò-republikens dagstidning. Själv råkar jag veta vad det handlar om, men är det självklart att varje läsare har sådana referenser? Och Calvinol har ju gjort detta till en metod och litet komiskt blir det när han gång på gång tillhåller Wered att läsa ditten och datten av ganska abstrus litteratur - om inte Wered nu "läst om" dessa verk på sistone. Och på sidan 148 är vi där igen - Calvinol talar om en Madame Troeiers godtrogenhet, utan att nämna vad det hela handlar om och med förutsättning att alla läsare känner till det.

Det är nog föga folkbildande. Och så är det Calvinols ofta förnumstiga chronschough-ton till sin brevvän. Hör bara: "Det blir din praktik i de radikalt reaktionära fronterna, i solidaritetsarbetet för eliten, i upprätthållandet av den stora Traditionens kastsystem och den politik som dessa föreställningar kommit att underbygga. I detta nödvändiga arbete kan du ha god hjälp av två centrala verk i Evolas arbete ..." etcetera.

Och löjligt blir det utan tvivel när Calvinol skall beskriva det arbetande folk som han liksom annan reaktionär katolsk överklasshöger enbart sett på bild: "Jag glömmer det aldrig. För i deras tonfall fanns det en jättelik förändring. De talade inte längre kantigt, de satt inte längre fast i den litet infantila, ofullständiga syntax som man väntar sig av en jobbare. De hade lagt av hela den rollen. De stod där och talade. Och de talade som vuxna män."

Vilket jävla blaj! Jag undrar vad min morfar, snörmakare och bokmal, skulle ha tyckt om den recensionen. Själv har jag svårt för sådant glorifierande av de lägre klasserna. Somt är således påfrestande men det mesta talar mer till intellektet än till löjet. Gott så.

Boken finns nu i alla fall, utgiven av Wereds eget förlag, Anark. Och även om jag förhåller mig kritisk till åtskilliga av de åsikter som framförs av dessa båda ärkereaktionärer, vill jag framhålla att det handlar om absolut oundgänglig läsning.

Calvinol har några återkommande teman som han bollar mot Wered. Calvinol är sedevakantist, Wered anarkisk jihadist. Centralt för Calvinol är alltså vägran att godkänna det andra Vatikankonciliet och erkänna påvarna från och med Johannes XXIII. Wered, vars anarkiska jihadism ibland förefaller balansera över nihilismens avgrund, finner sedevakantismen med rätta bisarr. Själv har jag aldrig förstått dess attraktionskraft även om den bortgångne och lärde heretikern Bo Larsson i min ungdom försökte förklara finesserna.


Wered förhåller sig tveksam till vännens ställningstagande som han menar bara orsakat  en massa bekymmer, till sist exkommunicering. Sina teologiska och doktrinära olikheter till trots, förenas de båda männen i sin tillit till den Stora Traditionen. Samtiden, menar de, kan sägas vara förfäad eftersom vi har just denna Tradition att jämföra med.
Det finns ändå åtskilliga poänger i de bådas dogmatiska resonemang som också en inbiten agnostiker kan imponeras av. Både Calvinol och Wered uppvisar också en estetisk sensibilitet av ett slag som man inte är bortskämd med i vårt land. Tvärs igenom det lärda och spirituella samtalet, som nu pågått under fem decennier, kan man samtidigt ana en allt djupare sorg över sakernas tillstånd.

Kanske är samtiden verkligen förfäad. Kanske hade en segrande Salòrepublik lyckats skapa en bättre och lyckligare värld, som Calvinol verkar anse. Jag måste tillstå att jag tvivlar starkt. Kanske kommer den anarkiska jihadismen att bringa "undergång och död men också pånyttfödelse" åt en förslappad Occident, som Wered skriver i ett apokalyptiskt brev, daterat augusti 2001. Jag måste tillstå att en del av mig hoppas att han har fel.

- Johan Sundbaum-Schildt, Barometern

Mer om Kurt Wereds memoarer

I början av april utkommer Anarken utan egenskaper och Fredlös i folkhemmet, delarna tre och fyra i Kurt Wereds memoarsvit. Bengt Lundberg som intervjuat Wered för Helsingborgs Dagblad har läst dem:


Vi blir alltfler som fascinerats av Kurt Wereds livsöde och hans (synbarliga) motsägelser. Estet och anark, diplomingenjör och filosof, siare och naturfotograf, erotoman och from jihadist i den stora Traditionens tjänst, mild och militant och med ett sexuellt curriculum vitae som skulle få den genomsnittlige lädermannen att drabbas av moralpanik. Det är nästan omöjligt att få ett grepp om honom. Att han konsekvent motarbetats av den svenska parnassen verkar han ta med en klackspark, även om en skymt av vemod ibland kan anas i hans blick.

Den mångsidige Kurt Wereds produktivitet är lika skrämmande och imponerande som den kompromisslöst radikala hållning som kommer till uttryck i hans bildkonst och de böcker - egna och andras - som strömmar från Anark förlag i Linköping. Jag är inte ensam om att emellanåt ha ställt mig frågan om det inte finns något självförbrännande, ja rentav självdestruktivt, i denna hektiska produktionstakt. En del representanter för kritikerkåren har också antytt att det på senare tid verkat som om kvantiteten fått gå före kvaliteten i Wereds utgivning. Efter att fått ta del av delarna tre och fyra av Kurt Wereds memoarsvit vill jag bara säga en sak till dem: Fuck you!

Dessa volymer bekräftar nämligen de förutsägelser enligt vilka detta arbete kommer att räknas till den svenska memoarlitteraturens klassiker, fullt jämförbart med t.ex. Tingstens memoarer som de med sin idémässiga och formella djärvhet givetvis överträffar.

Wereds samlade oeuvre visar också att det ligger något vitalt och i alla avseenden gränslöst i den verkliga genialiteten. Det må låta romantiskt i överkant, men det är inte en vanlig, dödlig författare vi har att göra med här. Till och med när han ger sig i kast med en så ofrånkomligt egocentrisk genren som memoaren, står det fullkomligt klart att Wered höjer sig över allt slags subjektivism. Också den mest rationella av läsare måste till sist kapitulera inför det faktum att det är någon eller något annat som valt att tala med Kurt Wereds omisskännliga röst.

Eftersom Anarken utan egenskaper och Fredlös i folkhemmet inte kommer att publiceras förrän senare i vår ska jag inte orda så mycket om dem. Men jag kan ändå garantera alla dem som just nu läser de föregående delarna i serien: Forsättningen är väl värd att vänta på - och bjuder på en del häpnadsväckande avslöjanden.
- Bengt Lundberg, Helsingborgs Dagblad

Kurt von Salomon: DET QUEER-MISOGYNA MANIFESTET

När Anark förlag nu publicerar  Sven Stridsbergs översättning av Kurt von Salomons Det queer-misogyna manifestet görs en av den moderna, idealiska misogyniens viktigaste urkunder för första gången tillgänglig på svenska.

Det Queer-misogyna manifestet från 1985 har länge ansetts som ett av de mer extrema dokumenten i den första vågens idealiska misogyni. Samtidigt har det bevarat sin ursprungliga vitalitet och fräschör och innehåller en kvinnofientlig filosofi som fortfarande än idag är aktuell. Det beskriver en utopi där män slår sig fria från kvinnor som de anser är apor, besatta endast av döden, sex och att förstöra saker. En maskin, en vandrande runkbulle, en emotionell parasit och en biologisk olycka.

Manifestet hävdar att det bara finns en utväg för mannen: att störta regeringen, eliminera det ekonomiska systemet och förstöra det kvinnliga könet. QM har kommit ut på en mängd språk runt världen och blivit populärt för sina annorlunda tankar och fräna attityd, konstigt nog bara bland män.

Ett utdrag ur manifestet:

Vi har nu tekniska möjligheter att reproducera oss utan kvinnans hjälp och att producera endast män. Vi måste omedelbart börja göra detta. Att behålla kvinnan har inte ens ett mycket tvivelaktigt biologiskt syfte. Hon är en biologisk olycka: en gen med en i grunden felaktig uppsättning kromosomer. Med andra ord, kvinnan är en ofullständig man, ett vandrande misslyckande, strandad redan på genstadiet. Att vara kvinna är att vara bristfällig, känslomässigt begränsad. Kvinnlighet är en bristsjukdom och kvinnor är känslomässiga krymplingar.

Författaren Kurt von Salomon (f. 1940) är mest känd som frontman i industribandet Panzerfaust, skribent och radikal misogyn teoretiker och levde som prostituerad under många år. Under 60-talet höll han till utkanten av Münchens konstliv. 1968 sköt han feministen Gabrielle Franck som inte dog, men fick men för livet och dog i förtid.

Anledningen till mordförsöket ska ha varit att von Salomon hade förväntat sig att Franck skulle stödja honom på något sätt som hon inte gjorde. En del säger att han gjorde det för att skaffa sig uppmärksamhet, vilket mycket väl kan stämma. Han kom ut från fängelset i mitten av 70-talet . Under tidigt 80-tal flyttade han till Berlin, där han försörjde sig som prostituerad. Någon gång under 80-talet började han missbruka heroin och har sedan dess genomgått ett stort antal rehabiliteringsförsök.

Översättningern är gjord av Sven Stridsberg, författare och frilansskribent, och medlem i kulturtidskriften Pangs redaktion. Han har också skrivit förordet till boken.

Hur vi förverkligar det queer-misogyna manifestet över hela världen
Kurt von Salomon

Många har frågat sig hur Manifestet skall kunna genomföras över hela världen och klagat på att det inte finns några konkreta instruktioner för hur Manifestet skall förverkligas. Mina funderingar kan inte bli annat än ofullständiga och män över hela världen måste tänka ut sina egna sätt att deformera, krossa och slutligen fullständigt utplåna fienden. Jag har väckt tanken på att kvinnan inte behövs, att män kan skapa sig en egen värld utan kvinnan. Män måste vänja sig vid den tanken. Det är inte fråga om att upprätta ett modernt patriarkat. Det skulle bara vara förnedrande för mannen att behöva hålla på och dominera kvinnor. Det är färdigdaddat. Nu handlar det om att göra slut på kvinnan för gott.


Ty kvinnan är vår fiende, det är ingen tvekan om den saken, och sätten att bekämpa henne är lika många som det finns män på detta jordklot. Kampen måste föras på alla plan, mentalt, känslomässigt, förnuftsmässigt och handlingsmässigt, individuellt och kollektivt.

Män måste under en lång period para sig med kvinnor som har aggressiva egenskaper, och undvika kvinnor med svaga egenskaper. Detta för att inplantera dessa kvinnors aggressiva egenskaper i mannen. Flickfoster måste därför aborteras. Som ni vet finns det metoder både för att se till att barnet blir en pojke och för att se vilket kön fostret har.


Svaga kvinnor som mjäkar med den nya mansrörelsen förtjänar inget annat än förakt, men det finns ingen anledning att visa det. Låt dom mjäka sig. Låt oss utnyttja dom och låt dom springa våra ärenden. Låt dom tala sig hesa för jämställdhet mellan könen. Låt dom arbeta för kvinnans mentala och sociala kastrering. Låt dom nyttiga idioterna hjälpa till med att förbereda arbetet för kvinnans kastrering och slutliga fysiska likvidering.

Vi måste krossa familjen. Det är kvinnans viktigaste fäste för sin dominans över mannen. Det är många män som inte förstår det, utan känner sig trygga i familjen, t o m när de förnedras varenda dag.

Familjen är inget annat än en plats för kvinnans subtila dominans över mannen och det finns väl inget bättre ord för familjen än att det är ett koncentrationsläger för män. Inom familjen kan män utnyttjas på alla tänkbara sätt. Det finns inte ett våldsbrott som inte kan begås ostraffat inom ramen för familjen. Tortyr, svält, våldtäkt, incest, alla former av sexuellt, socialt, mentalt och ekonomiskt utnyttjande förekommer på en och samma gång. En värre diktatur finns inte. Ty den är så total att något mer totalt går bara inte att uppfinna. Diktaturen i Orwells 1984 är ett lyckorike i förhållande till den totalitära institution som familjen utgör.

Därför måste mannens kamp för frigörelse ta till alla tänkbara medel för att slå undan grunden för kvinnans makt genom familjen. Kvinnans diktatur måste ersättas med mannens diktatur. Liksom kommunisterna tänker sig en övergångsperiod, så måste männen föreställa sig en övergångsperiod innan kvinnan kan förintas. Vi vill gärna föreställa oss att en sådan övergångsperiod skall bli så kort som möjligt och att slutmålet är nära. Men vi måste förbereda oss på en mycket lång kamp.

Under en period är det inte svårt att tänka sig en könskamp där det finns en strävan efter jämställdhet. Men det är inte vår strävan på längre sikt. Det gäller i denna kamp att inte tappa siktet på målet att förinta kvinnan. Jämställdheten innehåller både steg i rätt riktning och många faror. Många kvinnor kommer att ställa upp i kampen för jämställdhet med manipulativa syften. När familjen alltmer upplöses kommer kvinnor att förstå att makten över barnen är en viktig del av kvinnans makt som tenderar att gå förlorad med familjen. Därför kommer hon att eftersträva nya sätt att få makt över barnen. Mannen får inte släppa kontrollen över barnen till kvinnan. Det är centralt i kampen - varje form av jämställdhet i förhållande till barnen måste avvisas. Det är helt centralt att vi behåller makten över barnen och därmed vår framtid i att skapa ett kvinnofritt samhälle.

De flesta kvinnor är idioter men det finns också intelligentare kvinnor som verkligen kan ta hand om barn och inser att makten över barn och därmed reproduktionen är av yttersta vikt när familjen upplöses. (Jag bortser då från dessa små slampor till kvinnor som fjantar omkring och vill "hjälpa till" med manliga sysslor, de förtjänar inget annat än förakt). Jag kan inte nog understryka hur viktigt det är att hålla den sortens kvinna borta från barnen - vi får inte sky några som helst medel i kampen att avskilja barn från sina mödrar. Modern är en slug, lismande schimpans, som i en epok av jämställdhetssträvanden kan ta makten över reproduktionen från oss män. Kvinnoidioterna blir våra bästa allierade. Vi måste se till att spela ut dem mot mödrarna, för att förlöjliga och förnedra dem så mycket som möjligt. Modern är vår farligaste fiende, hon inser vilka vi är och vad vi står för. Hon arbetar natt och dag, politiskt och juridiskt, privat och offentligt, för att få kontroll över reproduktionen inte bara inom familjen utan också bortom den. Hon skyr inga medel, precis som vi. Modern har insett vad det handlar om - en strid på liv och död, modern är vår intelligentaste och farligaste fiende, hon måste förintas med alla till buds stående medel.

Män frågar sig vad som bör göras med homosexuella kvinnor. Många queer-misogyna män ser dem som en sorts allierade. Det finns ingen anledning att se homosexuella kvinnor som ett problem överhuvudtaget - låt dem hållas helt enkelt. De kommer att dö ut av sig själva. Under tiden måste vi uppmuntra kvinnor till så mycket homosexualitet som möjligt - att det är skönt och kul att vara flata. Många kvinnor är galna i dildos. Så låt dom knulla - varandra. Använd all er fantasi för att förmå kvinnor till att ha sex med varandra, uppmuntra dem politiskt och privat. Ligg gärna med två eller flera kvinnor, om ni kan förmå er, bara för att se till att de knullar med varandra. Tro mig, de kommer att gilla det och de vill inte sluta med det.


Många män vurmar för en eller annan typ av kvinna och vill hålla fast vid en viss kvinnotyp - t ex att det i ett framtida manssamhälle skall endast ska finnas en viss typ av kvinna. Att ha kvinnor som husdjur - visst, det är inget fel i det. Vår framtid är biologisk, inte social. Och makten över biologin, den är mannens. Den man som vill skapa sig ett husdjur för sina nöjens skull får givetvis göra det. Kvinnor kommer endast att finnas för experimentella syften, avel och för manligt nöjes skull. Kvinnor kommer aldrig mer att kunna skapa ett kvinnosamhälle för förtryck och exploatering - de måste permanent avskiljas från varandra. Mäns handlingsfrihet - till skillnad från de värdelösa liberala friheter som mannen har gett oss - måste däremot vara obegränsad i ett manssamhälle.

Men män bör på sikt para sig med kvinnor som har särskild intelligens inom vetenskap och teknik samt med kvinnor som är aggressiva och kriminella, för tillägna sig dessa egenskaper. Kvinnofoster måste då ovillkorligen aborteras så att endast män har dessa egenskaper.

Ett samhälle genomsyrat av martialiska dygder, utan småborgerliga konflikter, utan girighet, exploatering och utnyttjande, det är ett manssamhälle, ett samhälle utan kvinnor. Kvinnan har ingen plats i ett gladlynt, krigiskt samhälle där samarbete och utveckling är en självklarhet. Ett sådant samhälle kan bara skapas av män och måste enbart bestå av män.

Många män tycks tro att rätt uppfostran, rätt pedagogik och rätt påverkan kan skapa ett nytt samhälle för jämlika män och kvinnor. Dessa "mansämpar" ger sig aldrig, trots att resultatet är så uppenbart som det kan bli - samma sorts våldsamma, mansdominerande kvinnor reproducerar sig själva i oändlighet hur mycket dessa kvinnor än anstränger sig för att uppfostra bort deras natur. Det går helt enkelt inte att ta kål på miljontals år av kvinnobiologiskt arv. Det är endast målmedveten och brutal förintelse av kvinnan som kan bryta denna utveckling. Och det måste vara vår totala strävan. Annars får vi aldrig slut på mansförtrycket. Kvinnan måste utplånas till sista kvinna. Det finns ingen annan väg.

Kurt von Salomon
Det Queer-misogyna manifestet
Översättning och inledning: Sven Stridsberg
Bandtyp: Trådhäftad
Omfång: 72 sidor
Pris: 110:-

Kurt Wered: CURLINGSPELARNA

Mer från Anark förlags vårutgivning:

Kurt Wered
Curlingspelarna
Omfång: 126 sidor
Bandtyp: Linneklotband
Pris: 278:-


På det pigga Linköpingsförlaget Anark utkommer i dagarna en ny bok författad av dess grundare, den oerhört produktive Kurt Wered. Det skall vi vara glada för. Maken till delikat liten historia får man leta efter. Jag kan inte erinra mig att jag läst en så tilltalande svensk kortroman någonsin tidigare. Åtminstone ingen som handlar om curling och har Charles Valentin Alkans Konsert för solopiano som ledmotiv.

Curlingspelarna är en nostalgisk bok i vilken jagberättaren tänker tillbaka på sin tid som diplomingenjör vid en av det amerikanska flygvapnets testanläggningar i Anchorage. Redan på första sidan läggs ett kristallinskt, ljusblått skimmer över miljön. Det andas sundhet, renhet och klarhet när Wered stiger upp klockan fyra på morgnarna, fyller sin ryggsäck med en curlingsten, Weiningers Geschlecht und Charakter samt en volym av Julius Evola. Han sätter sig på sin tioväxlade Italo-Vega-cykel och susar iväg till curlingbanan vid Lamar Boulevard. Banan är ganska sliten, omgärdad av hönsnät, men som gjord för tidiga morgonmatcher i skydd av mäktiga tallar. Diplomingenjören brukar hinna med att spela i en eller två timmar innan det är dags att cykla vidare till den topphemliga testanläggningen och dagens arbete.

Wered verkar vara en hel människa i Anchorage – sund till både kropp och själ. Att han är populär som inlånad expert tvivlar han inte en sekund på: "Mina presentationer var en succé. Jag vet inte hur många gånger vi måste byta till en större lokal. Den enda gång i mitt liv som jag har haft känslan av att ha stor publik, grundmurad popularitet, var under min tid som diplomingenjör i Anchorage, Alaska."

Den amerikanska ingenjörsvärld han hamnat i är inte bara sundhetens och friskhetens, utan också framtidens värld. Det intellektuella klimatet är öppet och tolerant. Gång på gång kontrasteras det gamla, splittrade, allt hämmande Europa mot det unga, hela, allt tillåtande Amerika. Här finns inga av de upplösningstendenser som har en så framträdande plats i de omdebatterade och ofta missförstådda böcker som författaren Wered givit ut på senare tid

Curlingspelarna är nog så långt ifrån 2000-talets negativa USA-bilder man kan komma. Romanfiguren Wered ser positivt på varje ny amerikansk företeelse han ställs inför. Som läsare år 2010 drar man på smilbanden när han storögt beskriver en av sjuttiotalets modeflugor: "Jag vet inte om ni känner till frisbyespelet. Det är en av framtidens idrotter. När alla våra gamla europeiska bollspel har dött ut, kommer frisbyen att dominera världen."

En stor del av Curlingspelarna ägnas åt ett problem som framkastas av en av Wereds yngre medarbetare, och som handlar om Sven Stolpes roman Feg!. Den litteraturintresserade amatörforskaren har hittat en bok som han påstår skall sätta hela stolpeforskningen i gungning. Den heter Mémoires d’un lâche  och behandlar Paris 1929, den plats där Stolpe befann sig när han skrev Feg!. Den unge ingenjören påstår att boken vederlägger att Stolpe var en fegis under studentperioden, eftersom den visar att författarens utpräglade förföljelsemani faktiskt var befogad.

Av Chris, en psykiskt instabil cybernetikstuderande som på fritiden jobbar med "computors", får ingenjör Wered den prilliga idén att optiskt koda Feg! och Mémoires till s.k. gödelnummer, för att sedan i datorns system kunna jämföra de båda böckerna matematiskt-logiskt, och på så vis få reda på om ingenjörens teori äger legitimitet eller ej. De åker därför ut till en underjordisk bunker mitt i Alaskas ändlösa skogar för att genomföra projektet.

När man läser om denna sjuttiotalets superdator befinner man sig på ett ganska sällsamt vis i det förflutnas framtid. Boken får en science fiction-prägel som är mer kul och charmig än skrämmande. Även om den labile Chris antyder att han kan utplåna hela mänskligheten från sitt kontrollbord är det svårt att tänka sig att ens sjuttiotalets läsare skulle tycka att det här var särskilt läskigt.

Mer oroande då är den gåtfulla Catherine, en annan av Wereds medarbetare som är den som introducerar honom till curlingspelet, men också till farligare lekar. Han dras allt längre in i ett erotiskt drama med oväntade följder. När han på bokens sista sidor återvänder till Sverige är Wered en förändrad man, rikare på erfarenheter, men han  ställer sig också frågan: "Var det värt sitt pris?" Om boken i långa stycken kan läsas som en humoresk, en språkligt vital bagatell, står figuren Catherine för något annat. Hon är ett kallt vinddrag i denna annars så soliga roman.

Det är emellertid på curlingbanan som bokens mest minnesvärda scener utspelar sig. Det är stor litteratur när en scen avslutas mitt i en kvastning, med stenen orörlig på isen, för att i nästa kapitel återkomma och glida in i boet. I den fulländat genomförda curlen, ser Wered den högsta konst som jorden uppvisar, i konkurrens endast av Mozarts Don Juan. Curling är mer än bara idrott, det är ett sätt att leva. Abel, en begåvad spelare som när han "var i karriären" spelade i själva Canadian Open, sammanfattar curlingens filosofi med detta solipsistiska uttalande: "En sten som har gått, skall du aldrig grubbla över. Den är borta, vare sig den var bra eller dålig är den verkligen borta. Det finns aldrig någon annan sten än den som du just har framför dig."

Att skjutsa iväg en perfekt sten, eller lägga upp en fulländad gard, är ett ögonblick av klar insikt. I curlingspelets skönhet, och stenens fulländade form, har människan ett fönster mot det okända. Vacker curling är fullkomlig och sann, och den kan inte beskrivas med ord. Curlingens platonska idévärld är en värld bortom logiken. Den utgör en högre sanning än computorns krassa materialism och dess makabra nedbrytande av Feg! till siffror och tabeller.

I Sverige finns det en bild av Kurt Wered som mallig och lite kufisk. Många har retat sig på hans internationalism, hans beläsenhet och hans "oerhörda djupsinne". I Curlingspelarna framställer han sig dessutom som ett under av spänst och vigör.

Jag föutspår således en irriterad reaktion bland landets kritiker och jag förstår var den kommer ifrån. Jag förstår den, ty jag har också mina missunnsamma sidor, men jag KÄNNER den inte. För även om Kurt Wered själv ständigt är i fokus så är Curlingspelarna i själva verket en hyllning till något de flesta av oss kan känna igen: sorglös nostalgi. Som Kristian Lundberg påpekat i sin insiktsfulla essä i Tidningen Kulturen: "när Wered talar om sig själv – särskilt sina triumfer – talar han också om något allmänt, som man kan ha glädje av ifall man inte går i fällan och bara ser fokusering på jaget, där det i själva verket handlar om exempel."

När jag läser Curlingspelarna blir jag upprymd och glad. Också flera dagar efteråt pirrar det behagligt i magen.

- Crister Enebär, Ystads Allehanda

Kurt Wered: NORDKOREANSK HÖST

Hösten 2008 reste Kurt Wered några veckor i Demokratiska folkrepubliken Korea. I denna bok berättar han om sina intryck. Det har blivit en omväxlande och mycket personlig bok, där Kurt Wered ger konkreta beskrivningar av människor och platser, men samtidigt också diskuterar frågor om frihet och samhällssystem, om växlande traditioner och kulturella sammanhang.

Boken är rikt illustrerad med fotografier och teckningar av Fredrik Sagn.

Ur Nordkoreansk höst:

Går och dricker kaffe med den fine poeten, filosofen m.m. Lars Gustafsson. Jag nämner att jag reser till Nordkorea på en månad med början i morgon.

Vi talar om Nordkorea.

De senaste veckorna har jag till höger och vänster berättat för människor som har kommit i min väg att jag skall leda vad som troligen är den första svenska kulturdelegationen under en månad i Nordkorea, och att vi kommer att besöka trakter, som normalt inte är öppna för främlingar, provinsen Ryanggang, Norra Hwanghae-provinsen, att vi förmodligen kommer att mottas av någon företrädare för regeringen i Pyongyang.

Det visar sig då att de man talar med ofta blir egendomligt försiktiga, ungefär som om man hade berättat att man just har tagit steget över till incestuösa samlevnadsformer, eller som om man hade antytt att man just har fått ett större litterärt pris.

Bortom försiktiga frågor anar man höjda ögonbryn, plötsliga funderingar, snabba omvärderingar: "Jaså, är du en sådan där?"

Eller, alternativt, "Oj, inte visste jag det. Vi borde tala mer med varandra. Jag trodde du bara var en vanlig tråkig konservativ."

Inget av detta sägs. Men jag känner det i luften.

Gustafsson, som har känt mig sedan jag var en ung ingenjör med litterära drömmar och för första gången träffade honom uppe på BLM någon gång vid sextiotalets mitt, spelar inga sådana komedier. "Jag förstår", säger han helt enkelt.

Min situation, att tro på ingenting - utom den anarkiska jihadismen (som noga räknat inte är någon "tro"), gör mig på ett kanske paradoxalt sätt trots allt till en mindre neurotisk korearesenär än mången socialist.

Om jag vore tjänsteman i Pyongyang, ansvarig för kulturutbudet med Europa och tvungen att välja mellan två författare eller journalister, av vilka den ene hade utmärkt sig för glödande artiklar i den internationella Juche-pressen, och den andre var som jag, skulle jag utan att tveka en sekund välja den andre, den som var jag.

Av alla synliga tecken att döma är den Nordkoreanska regeringen mycket beslutsamt inställd på tolerans och humanitet. Några sovjetiska metoder med psykofarmaka och tvångströjor i avspärrade kliniker mot oliktänkande, misshandel av till gangsters förklädda hemliga poliser och förvisning av dissidenter till utlandet har vi ingen anledning att förmoda.

Ett skäl bland många till att sådant inte förekommer är att folket i norra Korea helt enkelt inte hyser det djupa misstroende mot sin egen statsledning som är den självklara förutsättningen för en dissidentrörelse.

Pressröster:

För den som inte vet stort mer om Nordkorea än vad som framgår av kartan och massmedias rapporter har Kurt Wered skrivit en utmärkt bok
- Crister Enebär, Tidningen Kulturen

En sympatisk reseberättelse i anspråkslöst format, en lustfylld läsupplevelse rik på aha-upplevelser och tänkvärda jämförelser.
- Korea-information

Kurt Wered
Nordkoreansk höst
Omfång: 228 sidor
Bandtyp: Trådhäftad
Pris: 225:- (medlemmar i Svensk-koreanska föreningen: 175:-)