Gästblogg: Monica Green

kväll släcker jag lyset, stänger av TVn och datornVisst ska det bli mysigt med stearinljus i kväll. Men det är inte för att det ska bli mysigt som vi ska släcka klockan halv nio till halv tio. Det är för miljön och klimatets skull. Släck lampan du med och visa att du stödjer Earth Hour. Att släcka ljuset under Earth Hour sänder en viktig signal till alla styrande i världen: Du visar att de har ditt stöd att fatta kraftfulla beslut i klimatfrågan.Allt går inte att släcka. Det finns viktiga verksamheter som måste pågå i industrin och i vården. Vi är faktiskt helt beroende av elektricitet. Men vi slösar också med det som om det vore gratis, en mänsklig rättighet eller ofarligt.Ström, elektricitet är något nödvändigt för oss alla och borde användas mer försiktigt. Släcka, dra ner på värmen en grad, stänga av TVn och datorn helt.Nu har vi chansen att visa omvärlden att det går att minska, spara och hushålla på elen betydligt. Vi kan alla dra vårt strå till stacken. Tänk dig att en släkt lampa här betyder värme till en annan människa på jorden. Ingen kan göra allt men alla kan göra någotTitta in på http://www.wwf.se/earthhour2009 för att bli uppdaterad på vilka företag, organisationer, kändisar och städer som är med.Earth Hour är också en timmes kvalitetstid. Spela sällskapsspel, ät en klimatsmart middag tillsammans med familj och vänner. Gå ut och njut av stjärnorna eller gå och se på stan när den släcks ned. Earth Hour är också ett engagemang på lång sikt. Om alla gör något kommer vi en bra bit på väg.Visst ska det bli mysigt med stearinljus i kväll. Men det är inte för att det ska bli mysigt som vi ska släcka klockan halv nio till halv tio. Det är för miljön och klimatets skull. Släck lampan du med och visa att du stödjer Earth Hour. Att släcka ljuset under Earth Hour sänder en viktig signal till alla styrande i världen: Du visar att de har ditt stöd att fatta kraftfulla beslut i klimatfrågan.Allt går inte att släcka. Det finns viktiga verksamheter som måste pågå i industrin och i vården. Vi är faktiskt helt beroende av elektricitet. Men vi slösar också med det som om det vore gratis, en mänsklig rättighet eller ofarligt.Ström, elektricitet är något nödvändigt för oss alla och borde användas mer försiktigt. Släcka, dra ner på värmen en grad, stänga av TVn och datorn helt.Nu har vi chansen att visa omvärlden att det går att minska, spara och hushålla på elen betydligt. Vi kan alla dra vårt strå till stacken. Tänk dig att en släkt lampa här betyder värme till en annan människa på jorden. Ingen kan göra allt men alla kan göra någotTitta in på http://www.wwf.se/earthhour2009 för att bli uppdaterad på vilka företag, organisationer, kändisar och städer som är med.Earth Hour är också en timmes kvalitetstid. Spela sällskapsspel, ät en klimatsmart middag tillsammans med familj och vänner. Gå ut och njut av stjärnorna eller gå och se på stan när den släcks ned. Earth Hour är också ett engagemang på lång sikt. Om alla gör något kommer vi en bra bit på väg.

Rödflaggad njutning

I dag drog jag upp en rejäl asp nere i Roxen och i kväll ger vi Fan i alla tjyvsamhällets regler och rekommendationer och bjuder på en verklig delikatess: Inkokt asp med pressad potatis. Till det öppnar vi en dunk från Conny Sagn.

Civil ohörsamhet är den bästa kryddan.

Hockeyns heroer

I dagens Corren läser vi följande:

Mikael "Musse" Håkanson har skrivit ett nytt treårskontrakt med Linköpings
HC.
– Jätteroligt. Efter sju säsonger och den ambition som finns i
klubben
kändes det som om LHC är mitt enda alternativ i Sverige, säger
Musse
Håkanson på
LHC:s hemsida.
Sportchef Johan Hemlin är också
mycket
nöjd.
– En viktig
pusselbit. Musse är för oss mycket viktig
både på och
utanför banan, säger
Hemlin på LHC:s hemsida.
Enligt LHC
har Håkansson
fått erbjudanden från flera
klubbar, bla i utlandet. Nu
stannar han i
Linköping.
På 383 matcher i
LHC-tröjan har Mikael
Håkanson gjort 76 mål
och 123 assist. Den gångna säsongen
blev det 10
mål och 27 assist.

Man undrar om Johan Hemlin verkligen förstår betydelsen av Håkansons exempel. Denne spelare är mer än en "pusselbit". Han är en grundsten på vilken ett nytt lag kan byggas.

Upprättelse för Lappalainen

Här i bloggen har vi nyligen haft anledning att diskutera den i vårt land egendomligt bortglömde filosofen Esa-Pekka Lappalainen. Den truliga provinsialism som är så typisk för både akademisk verksamhet och allmän kulturdiskussion i Sverige framstår i generande hög relief vid en snabb genomgång av vårens amerikanska bokutgivning.

Harper Perennial fortsätter nämligen sin Modern Thought-serie med ett urval texter av Lappalainen, Selected Works, med kommentarer och introduktion av Richard Rorty. Boken har väckt berättigad uppmärksamhet redan innan utgivningen och New York Times beskriver den till exempel som en "literary as well as philosophical sensation".

I Svensk press råder, givetvis, fullkomlig tystnad kring denna sensation. Man är ju fullt upptagen av att rapportera om de internationella framgångarna för sådana som - Stieg Larsson och Henning Mankell.

Bevare oss för deckareländet!

Passionerad pensionär

Det är glädjande att se det genomslag som mitt bloggande haft i det publika samtalet, inte minst bland yngre läsare. "Kurt Wered är en röst att räkna med", sade någon häromsistens. Signaturen "En läsare" hälsade idag att "ingen skriver så passionerat om östgötsk ishockey". Utan att förhäva mig, tror jag också att mina inlägg i olika aktuella frågor på andra fora än detta har bidragit till att lyfta debatten en smula, återföra den till de väsentligheter som alltför ofta drunknar i bloggosfärens babyloniska babblande.

"Weredska är bloggvärldens motsvarighet... till Ranelidska", skrev en annan läsare, och tillade "och såå mycket bättre." Vad ska jag svara på det, annat än att den så kallade weredska inte är annat än ett medium, ett verktyg, ett sätt att kommunicera en weredsk lebenswelt. Så jag vill uppmana mina läsare att inte stirra sig blinda på något slags stilistisk särart. Det är inte belletrism jag ägnar mig åt här.

Tjyvsamhälle, protestantisk etik & kapitalismens anda

Under reformationen lade Gustav Vasa beslag på klosterkyrkan i Vreta och förvandlade den till luthersk församlingskyrka. Knappt 500 år senare illustreras förhållandet mellan protestantism och kapitalismens anda med ett lutherskt äktenskap som ingåtts på just denna plats. Vi läser i Corren:

År 2002 gifte sig Marie Douglas, 36, med företagsledaren George David, 66, i Vreta klosters kyrka. Äktenskapet slutade dock i skilsmässa några år senare.

Marie Douglas kräver nu sin ex-make på 100 miljoner dollar. Enligt äktenskapsförordet var hon berättigad till 36 miljoner dollar. Marie Douglas hävdar dock att hon tvingades skriva under äktenskapsförordet. De extra pengarna behöver hon för att täcka sina omkostnader – som ska uppgå till 53 000 dollar i veckan. Enligt tidningen New York Post, som följer rättegången i Hartford, uppgår till exempel utgifterna för kläder till 4 500 dollar i veckan. Utgifterna för blommor uppgår till i sammanhanget blygsamma 600 dollar (närmare 5 000 kronor) i veckan.

Noblesse oblige?

Stålbad väntar

Ännu ett slag mot Cluben. I Corren läser vi följande:

Linköpings HC går back med 3,5 miljoner. En förklaring: Kronans ras mot euron.

– Jag kan inte ge dig någon exakt siffra, men helt klart handlar det om stora pengar, säger LHC:s klubbdirektör Mike Helber.

Miljonbelopp?

– Ja, utan tvekan.

Lika tveklöst är väl att vad vi nu bevittnar är resultatet av åratals fifflande. Ännu ett bevis på hur krämar-mentaliteten infekterat dagens hockey in i märgen. Om det i LHC finns något friskt kärnvirke som kan överleva det kommande stålbadet lär vi snart få se.

Om icke - vore det väl lika gott. Hockeyns anda kommer att manifestera sig någon annanstans, under andra färger.

Kultur & Samhälle

Häromdagen nåddes jag av den tråkiga men kanske inte helt oväntade nyheten att den förnämliga tidskriften Kultur & Samhälle utkommit med sitt sista nummer. I en tid av tilltagande förflackning och förytligande av det offentliga samtalet vägrade tidskriften att överge sin kompromisslösa linje, och med vad som ibland kunde förefalla rent dåraktig envishet fortsatte man att trycka texter som utmärktes av analytisk skärpa och stilistisk elegans. Redaktionen kompromissade aldrig med de högt ställda kvalitetskraven – men den avsevärda ideologiska bredd som också var så typisk för K&S vittnade också om en avsevärd takhöjd. Här fanns rum för kvalificerad konstkritik och skarp samhällsanalys – ofta från oväntade håll och alltid fri från akademisk jargong och lärdomsprål.

Ett så pass ambitiöst företag som Kultur & Samhälle är naturligtvis dömt att gå under. Med sitt ofta mycket krävande innehåll (vem minns inte temanumret om rumänsk arkitektur med oöversatta texter av Radu Dudescu och Károly Kós?) och en kongenialt kärv grafisk profil framstod K&S också som en alltmer främmande fågel i det svenska tidskriftslandskapet. Det framstår därför som ett smärre mirakel att man ändå lyckades fortsätta utgivningen i nästan 25 år.

Så har det blivit ännu litet tystare i det här karga landet.

Fanflykt och åderlåtning

Det tycks råda fullt kaos i LHC. I dagens Corren läser vi följande:

Eric Beaudoin lämnar Linköpings HC efter bara en säsong.

Den kanadensiske forwarden har på sina 53 matcher den gångna säsongen svarat för 16 mål och 7 assist. I Champions hockey league blev det ett mål och en assist på fyra matcher.

Det är naturligtvis trist att tvingas åse hur råttorna lämnar skeppet (samtidigt som dess förste styrman, Slavomir Lener, tycks sitta kvar vid orubbade köttgrytor). Samtidigt kanske detta kan vara inledningen till en välbehövlig nystart för det sorgligt försvagade laget. Kanske kan detta slags åderlåtning bli en hård men nödvändig therapia för LHC.

Snart återstår kanske bara ruiner av LHC - men hårda sådana. Och detta är inte något att beklaga!

Om de ansvariga bara ser till att ersätta Lener med en (i idealisk mening) manlig anförare finns ju förutsättningarna för att av spillrorna ställa samman ett hungrigt lag. Och då kan vi få se en lustiger dans under nästa säsong. Då kan vi få se en ishockey av ett annat, ett förandligat slag.

Ja, jag tror att detta kan vara LHC:s historiska uppgift. Men hur detta öde kommer att förvaltas är ännu för tidigt att sia om. Säkert är dock, att de närmaste veckorna och månaderna är av avgörande betydelse, inte bara för lagets framtid, utan för - Hockey.

Det krävs mod och beslutsamhet att förvalta en sådan uppgift. Är detta egenskaper som finns i ledningen för LHC?

Pietro Calvinol (2)

Lars F påminner i sin kommentar om Calvinols Memories, Sacred and Profane (London, Routledge & Kegan Paul 1997). Också det är en mycket läsvärd (och ofta hejdlöst rolig) bok som jag förstås borde ha nämnt tidigare. Rekommenderad läsning!

Bibliographica

Sign. HeraklitHelsinki undrar om jag vet var man kan få tag på ett exemplar av Esa-Pekka Lappalainens Metaphysische Poätik. Tyvärr kan jag inte vara till någon hjälp. Efter H-Berg Förlags konkurs i början av 70-talet hamnade det mesta av lagret hos Bo Cavefors som senare realiserade böckerna. Lappalainen själv hade några enstaka volymer liggande i sin lägenhet i Malmö men jag har ingen aning om vart dessa kan ha tagit vägen.

Här är i alla fall en bild av mitt eget, fläckiga och tummade ex. Det är en bok som följt med på åtskilliga resor genom åren...

Pietro Calvinol

Mina kritiska kommentarer om den nuvarande påvens syn på preventivmedel har tydligen givit upphov till en föreställning om att jag skulle vara avogt inställd till katolska kyrkan i dess helhet. Jag kan garantera att så inte är fallet. Åtminstone sedan slutet av sextiotalet, då jag först kom i närmare kontakt med katolsk spiritualitet, har jag hyst den djupaste respekt för den romersk-katolska kyrkan. Även om jag aldrig på allvar övervägt att konvertera, måste jag säga att jag där funnit en näringsrikare andlig föda än någon annanstans. Inom parentes är detta något som ofta förvånat såväl partikamrater som klubbkamraterna i White Lions. och jag har slagits av hur likartade de anti-katolska sentiment är som frodas inom såväl SAP som hockeyvärlden.

Det var under en semesterresa till Lugano på vintern 1969 som jag första gången kom i kontakt med moderkyrkan. Jag hade rest ned tillsammans med Conny Sagn, en vaktmästare på SAAB som jag lärt känna genom vår gemensamma passion för ishockey. Det var fråga om ett slags profan pilgrimsfärd; tanken var nämligen att vi skulle få se HC Lugano spela på sin hemmaplan, den sedermera legendariska Pista La Resega. Det var förvisso en upplevelse att se Lugano in action, men mitt möte med en italiensk jesuit vid namn Pietro Calvinol kom att visa sig ha en långt djupare inverkan på min framtid.

Några år tidigare, på hösten 1965, hade jag som nyutexaminerad diplomingenjör återvänt till Sverige från Åbo. Min examensuppsats hade behandlat några problem inom produktionen av jetmotorer. Den rönte viss uppmärksamhet och ett centralt avsnitt publicerades snart i den västtyska Zeitschrift für Flugwissenschaft. Efter att ha tillbringat flera år i en ganska tillbakadragen studenttillvaro fann jag mig plötsligt vara ett ”namn” och jag erbjöds en plats vid SAAB i Linköping, där jag kom att ingå i det team som arbetade med att utveckla ett helt nytt slags efterbränningskammare till JA 37 Viggen. För en nybakad diplomingenjör var det naturligtvis ytterst smickrande att bli en del av vad som vid den tiden brukade kallas ”det svenska manhattanprojektet”. Och arbetet visade sig också vara just så krävande och stimulerande som man kunde vänta sig. Ofta tillbringade jag 12 timmar per dag vid ritbordet.

På senare tid hade det emellertid blivit allt tydligare att detta arbete, hur viktigt och fascinerande det än var, framförallt tjänade som en flykt undan de dämoner som jagat mig alltsedan hemkomsten. En serie händelser i Åbo hade raserat min världsbild och skakat mig själv i grunden. Fem år senare hade jag ännu inte återfunnit fotfästet, och det var endast vid ritbordet och på ståplatsläktaren som jag ännu förmådde uppleva något som liknade sammanhang och mening.

Sådant var mitt tillstånd när slumpen, eller försynen, en sen vinterkväll 1969 ledde mig till det krogbord i Merano där Monsignor Pietro Calvinol S.J. på sitt karakteristiskt eftertänksamma sätt smuttade på ett glas strega.

Jag ska inte gå in närmare på de omständigheter som föregick detta möte eller detaljerna i det långa samtal som inleddes den där kvällen och som fortsatt i snart fyrtio år. Låt mig bara säga att kontakten med Calvinol återgav mig den livslust som tyckts hopplöst förlorad. När jag vid mitten av sjuttiotalet var intensivt sysselsatt med Lappalainens Phänomenologische Nihilismus (Eget förlag, Haapajärvi 1974) hade jag svårt att värja mig från den djupa pessimism som genomsyrar detta verk. Några av Calvinols djupsinniga, men med underbar lätthet skrivna böcker fungerade då som ett balsam, och läsningen av dessa skrifter hjälpte mig att hålla balansen på de Lappalainska marmorklipporna.

För den som önskar stifta bekantskap med Calvinols författarskap vill jag särskilt rekommendera den nyligen utgivna The Monastery of Good and Evil (San Francisco, HarperCollins 2007). Det är en samling tidigare tryckta essäer och prosastycken som på ett förtjänstfullt sätt introducerar ett av de märkligaste, samtida författarskapen från den romersk-katolska kultursfären.

Fragmentets estetik

Under denna rubrik kommer jag i fortsättningen att publicera kommentarer och noter till En diplomingenjörs memoarer.

...[T]he notebook, fragment, random jotting. Not without purpose, not just anything, but the result of desire & impetus. Out here on the balcony with the dahlias having weathered wind, thunder, lightning, (they didn’t flinch), drinking rain in all night overnight, both pots growing from toddlers to adolescents in half a day. Keeping me company in lieu of any mail today. As they weathered the storm I thought about the thesis, the aesthetics of the fragment. It has a lot to do with our innate refusal to see any object in some way other than inherently whole, at the same time cultivating a fondness for that which is missing, that which is consubstantial to the ruin.

- Robert Gibbons

Mitt eget Övralid (3)

Sedan flera år arbetar jag på en brett upplagd undersökning av minnets fenomenologi med titeln En diplomingenjörs memoarer vars första tre delar redan föreligger i manuskriptform.

Från början anlade jag ett klassiskt-episkt sätt att hantera det rika materialet men har på senare tid börjat tvivla på om detta verkligen är det rätta sättet att fortsätta. I skrivandet tvingas jag ständigt brottas med oerhörda svårigheter och det framskrider endast långsamt. En misstanke att jag skriver mot min konstitution har på senare tid infunnit sig. Måhända svarar ett romantiskt-fragmentiskt skrivsätt bättre mot både mitt kynne och de erfarenheter jag söker gestalta.

Den svala respons som En diplomingenjörs memoarer hittills mött hos våra större förlag skulle kunna tyda på att detta är ett riktigt antagande. I all ödmjukhet måste jag erkänna att en del av mina omdömen om lektörernas omdömesgillhet måhända varit en smula överilade. Att de är smittade av den allmänna krämar-mentalitetens krassa anda är förvisso ett oomkullrunkeligt faktum - men det innebär inte att de nödvändigtvis är alldeles oförmögna att emellanåt slå huvudet på spiken.

En konstnär i vår tid kan naturligtvis alrig vara fullständigt fri. Och om jag för en stund intar synsättet hos dessa andens sutenörer, förefaller det ju också som så, att en fragmentarisk framställningskonst skulle passa bättre in i "tidsandan" (Tänk på en Frostenson och en Jäderlund och den entusiasm dessa poetissors skriverier ständigt belönas med av landets kritiker och stipendienämnder). För mig ser det naturligtvis annorlunda ut - (min är ett annat slags, en marmorhård, i ordets idealiska betydelse manlig, genius) men att nyttja ett kargare, mer asketiskt och hårdare - fragmentariskt - framställningssätt skulle tydliggöra min strävan att återknyta den stora linjen från en Ekelund.

Om nu fragmentet verkligen är den form som passar mig bäst, skulle också svårigheten att finna en förläggare till mina Memoarer kunna kringgås. För lämpar sig inte bloggen alldeles utmärkt för detta slags framställningskonst?

Och skulle inte ett sådant nyttjande av detta rostrum kunna ses som ett adlande av vad som idag är en pöbelns och cyberdräggets tummelplats...

Tanken svindlar ånyo...

Ernman och det sublima

Helgen är här och i morgon bitti avreser jag till huset vid Roxen. Kanske mer än någonsin tidigare känner jag ett starkt behov av tystnaden och avskildheten vid insjön. Långt ifrån grannar, stavgångare och mobiltelefonister kommer jag att kunna ägna mig åt verklig rekreation - återskapande och återställande av de psykiska energierna som en veckas intensivt bloggande dränerat.

En sak tar jag med mig: Malena Ernmans nyss utgivna tolkning av La Voix.

Can you keep a secret, can you keep a secret
I’m in love with you
Can you make a promise, can you make a promise
Stay forever true, ohh-oh-ohh-ho-oh
Then I’m forever yours
Je t’aime, amour, quand j’entends la voix
Je t’aime ami, c’est jamais sans toi
Je vis ma vie pour toi, c’est l’univers pour moi
Je t’aime, amour, quand j’entends la voix
Tell me what your feeling, tell me what your feeling
I just wanna know
Tell me what your dreaming, tell me what your dreaming
Let your feelings show, ohh-oh-ohh-ho-oh
Stay and don’t let go.
Je t’aime, amour, quand j’entends la voix
Je t’aime ami, c’est jamais sans toi
Je vis ma vie pour toi, c’est l’univers pour moi
Je t’aime, amour, quand je…
La voix
Je vis ma vie pour toi, c’est l’univers pour moi
Je t’aime, amour, quand j’entends la voix
J’entends la voix
La voix

Det sublima!

Homo sum, humani nihil a me alienum puto

Jag är människa, intet mänskligt är mig främmande - det är en devis som jag alltid hyllat, även om priset för att efterleva den ibland förefaller väl högt. Det gäller att ständigt vara vaksam så att ens sensibiltet inte avtrubbas. Den bråkande hopens larm avsätter spår, inte olika avlagringarna i ett offentligt avträde, hur rena ens avsikter än är när man börjar nedstigningen i den samtida kulturens kloak.

Men vad är, i ordets rätta betydelse, "mänskligt"?

Det är en fråga som aktualiserats av den senaste tidens besök i den s.k. bloggosfären med dess babyloniska babbel. Sådana dumheter som här läggs fram, ett sådant exhibitionstiskt pladder, sådana mängder av trams, otidigheter, ogenomtänkta åsikter och naken dumhet som möter min blick. Mina dystraste tankar om "mänskligheten" bekräftas om och om igen. Obsceniteter är legio; till synes mogna män bringar i dagen slyngelårens smutsigaste fantasier och tillgången till bloggosfärens anonymitet lockar mödrar och yrkesverksamma kvinnor att pröva gatslinkans vokabulär och åtbörder när hon kråmar sig framför sin dräglande publik.

Finns här alls något "mänskligt"?

Är det måhända en fåfänglig strävan att fortsätta arbetet med "Wereds vådligheter"? Jag vet ännu inte svaret på denna fråga och vore det inte för uppmuntrande kommentarer från mina läsare (som till övervägande del synes bestå av undantagsmänniskor som, likt mig själv, valt att gå sin egen väg, till synes opåverkade av det förskräckliga tumultet runtomkring)hade jag alldeles misströstat.

Mitt eget Övralid (2)

Ur dagboken

30.VI.2002
Så nu är jag ägare till ett eget hemman, det underbarast belägna i detta land. I våras påbörjades en ny fas i mitt liv: avtalspensionärens. Sedan dess tillbringar jag så mycket tid som möjligt här i mitt eremitage.

Stillhet, tystnad, samling – nödvändigheter som med största stränghet kräver – Stillhet, tystnad, samling. Och det kan jag finna på denna plats.

En sådan frid, en sådan lycka…

Jag har skrivit nya aforismer.


7.VII.2002
Lugnet störs endast då och då av människorna. Men vad gör det mig? Jag är fri.


10.VII.2002
Tänker tillbaka på mitt liv. De spännande åren i början av 70-talet. Fackliga uppdrag på SAAB. Den intensifierade kontakten med partiet. Och samarbetet med Birger Elmér. Finns kanske här material till en separat volym av memoarerna?

Preskriptionstid?


24.XII.2002
Äter sill och potatis. Rattar in radions P1. Det är stilla härute men jag vet hur det ser ut inne i Linköping: Den skränande hopen sliter sönder det som kunde vara julfrid med sitt mobila telefonerande och i övrigt tarvliga beteende.

Arbetar vidare med memoarerna. Har kommit fram till den första, spännande perioden på SAAB. Arbetet med Viggens efterbränningskammare. Hur kan man göra detta begripligt för lekmannen?

Stoppa hockey-exporten till Ryssland!

Jag kommenterade nyligen Niklas Perssons avhopp till öst. Men hans fall är inte unikt. Redan tidigare har LHC-spelare flirtat med den ryska björnen. Det rapporteras till exempel att Tony Mårtensson, Mattias Weinhandl och Magnus Johansson lånats ut till klubbar i den ryska ligan. LHC räknar med att de spelar i Linköping till hösten igen.

Frågan är: Kommer den ryska björnen att lämna dem ifrån sig? Hon är ju känd för att äta sina barn.

Kanske viktigare:

Vill vi ha femtekolonnarna tillbaka?

Ett svar från LHC vore välkommet.

Vårdagjämning

I dag infaller vårdagjämningen. Till hugsvalelse i en annars mörk tid bjuder jag därför mina läsare några rader av Verner von Heidenstam. Han är måhända en smula misskänd idag (som om omdömen fällda i denna krämarnas tid vore värda att lyssna till) men nog kan vi låta skaldens ord leda oss tillbaka till den livgivande roten, genom den östgötska mylla där det bubblar och jäser i denna tid.

Vårens tid


Nu är det synd om de döda,
som ej få sitta i vårens tid
och värma sig i solen
på ljus och ljuvlig blomsterlid.
Men kanske viskade de döda
då ord till vivan och violen,
som ingen levande förstår.

De döda veta mer än andra.
Och kanske skulle de, när solen går,
då med en glädje, djupare än vår
bland kvällens skuggor ännu vandra
i tankar på den hemlighet,
som bara graven vet.

Mitt eget Övralid

En del läsare har efterlyst en personligare och mer dagboksaktig ton i "Wereds vådligheter". Trots att det bär mig emot att torgföra intimiteter ur privatlivet, kan jag också förstå detta intresse för privatmannen Kurt Wered. Under rubriken "Mitt eget Övralid" kommer jag därför emellanåt att publicera skisser och dagbloksblad, redogörelser och utredningar som under de senaste åren tillkommit under vistelser i fritidshuset vid Roxen.

27.V.2001
[...] Jag har äntligen hittat en lämplig sommarbostad! När jag nu snart blir avtalspensionär räknar jag också med att kunna tillbringa åtminstone helgerna där. Det här är ett första steg bort från den larmande hopen och marknadsplatsens gyckel... Så länge har jag drömt om en plats att dra mig undan världen, in silvis cum libro, och nu har jag funnit den... Mitt eget eremitage.

Hur skall jag beskriva det? Om du tänker dig ett strängt gammalt biskopshus, som vandrat upp till en säter bland skogar och små stugor, och där i en dröm om en italiensk villa avlat ett barn med ett svenskt egnahemshus, då får du ett enkelt rätlinjigt hus, ett trähus, men ett förnämt... Det anspråkslösa och ändå oväntat stora huset står vid Roxen - jag tänker redan på det som mitt eget Övralid.

Papistisk halsstarrighet hot mot folkhälsan

I Corren kan man idag läsa följande:

Stor ökning av gonorré i Östergötland
Tillsammans med Blekinge och Halland står Östergötland för landets största ökning av gonorréfall.

Detta är naturligtvis mycket allvarligt i sig. Sätter man dessutom dessa nyheter i samband med påve Benedictus XVI:s halsstarriga hållning till bruket av kondomer, framstår spridningen av veneriska sjukdomar i Östergötland i ett än mer ominöst ljus.

450 år efter reformationen faller ännu en skugga av påvens kräkla över vårt land.

Det goda samtalet underlättat

För att stimulera diskussionen här på bloggen har jag nu förenklat kommentarsfunktionen. Alla är välkomna med åsikter och synpunkter men impertinenser och trams kommer att hamna i papperskorgen.

Daniel Henriksson: Natt klockan 12 på dagen

Jag ser i Corren att Daniel Henriksson manipulerats bort från sin plats i kassen:

Daniel Henriksson var säsongens hackkyckling i Linköpings HC. Nu lämnar målvakten LHC.

– Som helhet är jag väl inte jättenöjd med säsongen, men jag känner också att det har letats fel ganska rejält. Och letas det fel så hittas det fel, säger Daniel Henriksson till Corren.

Så kan det gå.

Slavomir Lener sitter däremot kvar vid köttgrytorna.

Som om det förvånade någon.

Jag har tidigare beskrivit White Lions' arbetsmetoder som rena Stasi-fasonerna. Vad ska man då säga om detta?

Om elimineringen av Henrikson har Corren följande att meddela: "Beslutet att gå skilda vägar togs ömsesidigt".

Fan tro't. Undrar vad slags "ömsesidighet" det var fråga om? Och vad Daniel Henriksson fått utstå de senaste dygnen.

Precis som andra totalitära regimer, visar lednigen för LHC ingen misskund ens med trofasta, dekorerade hjältar.

Henriksson vaktade LHC:s mål i 45 av 55 matcher i elitserien och noterade 90,44 i räddningsprocent. I slutspelet var den siffran imponerande 92,62.

Vi kan vara säkra på att politrukerna på HockeyBulletines redaktion just nu är upptagna med att radera alla spår av Henriksson från sina servrar.

Vi vet hur det går till. Vi har sett det förr.

Tankar om kvinnorna i mitt liv (2)

Innan vi går vidare i den här berättelsen måste några ord sägas om den plats i vilken den utspelar sig. Åbo var vid nittonhundrasextiotalets början en mycket annorlunda plats än dagens provinsiella pseudo-metropol. De trivsamma snusbruna ölcaféerna med sina moderliga servitriser hade ännu inte ersatts av kromglänsande snabbmatskedjor. Då fanns ännu tid för det slags lågmälda, förtroliga samtal som brukade föras på sådana platser. Kommunikationen människor emellan hade ännu inte reducerats till dagens innehållslösa, exhibitionistiska tjoande i mobila telefoner. Den svenskspråkiga minoriteten i vårt östra grannland hade ännu inte gettoiserats och förvandlats till en sorglig, av inre stridigheter söndertrasad enklav...

Vid mitten av det förra århundradet utmärktes Åbo av ett blomstrande och helt säreget kulturliv. Detta hade helt visst något att göra med det omgivande samhällets position mellan Sovjetunionen och Atlantpaktens Europa. Vi som levde i denna miljö fann oss klämda mellan två kraftfält och den ångestfyllda väntan på en apokalyptisk urladdning (om vars oundviklighet ingen hyste det ringaste tvivel)utgjorde en egendomlig ekologi, inte olik den i Västberlin. Mälden mellan maktblocken blev till en mylla i vilken de skönaste och mest ömtåliga blomster kunde utveckla en livskraft som varit otänkbar i ett mildare klimat.

För den som haft förmånen att stifta bekantskap med detta Åbo förefaller det inte alls långsökt att se likheterna med det habsburgska Wien innan den stora katastrofen 1914, eller med Weimarperiodens Berlin.

Och hur skall jag beskriva det hus där min vän, filosofen Esa-Pekka Lappalainen, bodde och arbetade? Fastigheten på Yliopistonkapu 13 måste en gång ha varit ett ståtligt patricierhus men ett sekel av kolrök, ryska bomber och ägarnas närmast oblomoviska vanvård hade satt djupa spår. Förfallet hade vid den här tiden gått så långt att fyravåningshuset med sina dasslängor och stall på gården måste ha varit bortom räddning. (Några år senare fick det också ge plats åt ett parkeringshus.)

Att öppna den tunga porten och kliva in, var som att förflytta sig till en mycket annorlunda tid. I husets trapphallar och i dammiga våningar med sina hemlighetsfulla, tillbomade rum och övergivna domestikavdelningar rådde en besynnerlig, adertonhundratalsmässig atmosfär.

Överallt i detta egendomliga hus vilade också en tung, obseskrivlig doft av vått ylle, långkok på kål samt sovjetryskt bonvax. Det var en doft som gärna satte sig fast i ens kläder efter ett besök, inte olikt doften av gammal piprök. I gårdshuset huserade den uråldrige vicevärden, känd som Paavo med Pavan. Vid något tillfälle kikade jag in i hans finkelosande rum som med sina damejeaner och fantasieggande laboratorieutrustning förde tankarna till en alkemists verkstad i det medeltida Prag. Men det var ingen Golem, inga homuculi som framställdes där, däremot en, såvitt jag förstod, inte helt oäven vodka. Den alltför tidigt bortgångne poeten Erik Enckell kunde ofta ses på väg ut från Yliopistonkapu 13 med fickorna i sin slitna poplinrock putande av flaskor från Paavos butik.

Och här arbetade alltså Esa-Pekka med vad som senare skulle bli den väldiga Metaphysische Poätik (Helsingborg, H-bergs förlag 1971). Under de år jag känt honom hade jag sett manusbuntarna runt hans skrivbord växa och även om jag inte alls förstod vad det var för slags arbete som upptog hans dagar och nätter, hade jag vid åtskilliga tillfällen häpnat över min väns benhårda disciplin och till synes obegränsade produktivitet. Men nu var det alltså stopp. Esa-Pekka hade gått i baklås. För varje vecka såg han allt mer tärd och spänd ut och jag började bli allvarligt oroad.

Till slut förstod jag hur det var fatt. Naturligtvis rörde det sig om en kvinna. Som jag nämnde tidigare hade en fru von S*** flyttat in i våningen bredvid och hennes närvaro hade försatt Esa-Pekka i vad som föreföll vara ett fritt fall mot avgrunden.

Redan vid denna tid hade jag själv funnit mig tillrätta i en solitär tillvaro. Det stundatls intensiva umgängeslivet bland mina kurskamrater var något som jag utan saknad avstod ifrån. Ändå hade jag givetvis inte kunnat undgå att höra talas om fru von S*** Hon ansågs allmänt vara en den finlandssvenska societetens motsvarighet till Alma Mahler, en samlare av genier. Hon hade varit hålldam åt den åldrande marskalk Mannerheim. Bland Sibelius' efterlämnade papper fanns ett utkast till en Sinfonietta Sensitiva tillägnad henne. Hennes förbindelser med finska statsråd och sovjetiska diplomater hade så när givit upphov till en regeringskris. Det ryktades till och med att fru von S*** besökt det finländska ishockeylandslagets omklädningsrum under en paus i landskampen mot Sovjetunionen i Leningrad 1957. Ehuru med största sannolikhet osant, hade detta rykte ändå givit upphov till öknamnet "Hockey-Messalina".

Fru von S*** var inte en ung kvinna men ägde ändå en anmärkningsvärd erotisk utstrålning. Med sin under årtionden förfinade smak för det genialiska var det naturligtvis självklart att hon skulle upptäcka Esa-Pekka. Lika oundvikligt var det väl att mötet med henne skulle skaka honom i grunden.

Föga anade jag dock att jag själv skulle dras in i detta erotiska kraftfält...

fortsättning följer

Pärlor för svin?

Landets nöjesskribenter, en grupp som bättre än någon annan exemplifierar den torgkärings-mentalitet som tränger igenom överallt, tar ibland på sig rollen som den verkliga konstens sutenörer. Se bara hur man beskriver Malena Ernmans bidrag till årets melodifestival - den strålande sången La Voix - som "kitsch" (ett uttryck som enlighet med nysvenska språkregler får ses som ett positivt omdöme)och förutspår en hög placering i Melodischlagerfinalen i Moskva.

Det märkligaste med La Voix och Ernmans framförande är kanske den kärlek och överväldigande respons de väckte hos de breda folklagren. Under några magiska minuter i lördags kväll väcktes massan ur sin bedövade slummer. Mobilsamtal och stavgångande upphörde. En strimma ljus bröt in i det andliga mörkret och väckte en mäktig genklang.

Vad kan vi lära av detta?

Vad säger detta om kollektivet och Konstens makt?

Tanken svindlar?
Upplagd av Kurt Wered kl. 12:47 0 kommentarer

Audiovisuell terror

Tramp-tramp, Klick-klack, Tramp-tramp, Klick-klack...

Med vårens ankomst är det också dags för stavgångarnas terror. De klampande bataljonerna passerar åter mitt fönster. Ljudet från deras fötter och stavarnas Klick-klack är omöjligt att undkomma, lika genomträngande som ljudet från blankstötspelet i Stora kopparberg en gång måste ha varit för ortens invånare.

Är detta ett pris vi får betala för "demokratiska fri- och rättigheter"?

Kan det priset bli för högt?

Klick-klack, klick-klack...

Jag vet mig ingen råd.

Välkomna till symposiet

Den som ropar i öknen - kan ibland få ett svar.

Jag vet att jag har läsare där ute. Kloka, oberoende män och kvinnor som inte låter sig förföras av "mediernas" oavbrutna anstormning av trivialiteter och pornografiska retningar, serverade som "nyheter" och "underhållning". Läsare som söker sin hugsvalelse vid det klara tänkandets och den djupa upplevelsens källsprång. Läsare som orädda navigerar genom den ocean av träck och otidigheter som är dagens "cyberrymd". Läsare som inte går under däri, eller låter sig förföras av krämarnas skrän och tarvlighetens lockrop.

I dag kan mina läsare ta del av de intressanta synpunkter som "thoda2" delger oss i sin kommentar till mitt inlägg om Ingvar Carlsson och den trista, förnedrande behandling han utsatts för av Idrottshögskolan, tillsammans med mitt svar.

Vad är (bristande) uppmärksamhet från "medierna" i jämförelse med det goda samtalet valfränder emellan? Trakasserier från gangstermobben som styr White Lions bekommer mig inte när jag påminns om vad verklig mänsklig samvaro kan innebära.

Så välkomna till symposiet. Portarna står öppna, vinet är upphällt. Låt samtalet börja!

Behovet av sublimering

Ur Corren:

I måndags tog LHC:s säsong slut efter förlusten i förlängning mot Skellefteå. Många spelare var ledsna och besvikna direkt efter matchen. Men under tisdagen träffade 24Corren en spelare som fann tröst hemma hos familjen.

Trogna läsare (och det är endast dem jag riktar mig till)känner till mina åsikter om förbindelserna mellan hockey och politik. Ovanstående citat från Corren kan tjäna som en ingång till mitt vidare tänkande om förhållandet mellan hockey och mänsklig resning och karaktärsdaning.

Det jag finner mest problematiskt är den utbredda trivialiseringen och banaliseringen av hockeyn. Se bara hur man beskriver spelarnas reaktioner på det katastrofala nederlaget i måndags: De uppges vara "ledsna och besvikna".

Läs det en gång till:

"Ledsna och besvikna"

Blev kejsar Augustus "ledsen och besviken" när han mottog rapporten om Vari nederlag i Teutoburgerskogen?

Var Napoleons livgardister "ledsna och besvikna" på kvällen den 18 juni 1815?

Kan vi tänka oss att Ingvar Carlsson var "ledsen och besviken" när hans regering avgick 1990?

Om Clubens spelare verkligen har blivit så ljumma i anden, så förflackade och uppmjukade att de i denna stund beskriver sig själva som "ledsna och besvikna" - då finns det inte längre något hopp för LHC. Då förtjänar laget inget annat än vårt förakt.

Men så illa är det kanske inte. Låt oss inte vara alltför snabba med våra fördömanden. I stunder som denna bör vi besinna oss.

Det innebär inte att vi kommer undan behovet av den strängaste självrannsakan. Och om vi läser det inledande stycket en gång till, får vi då inte en ledtråd till en av de mest grundläggande orsakerna till LHC:s nederlag?

"En spelare som fann tröst hemma hos familjen"

Låt mig säga följande:

En spelare har ingen annan familj än sitt lag.

Kan vi tänka oss en tempelriddare som "fann tröst hemma hos familjen"?

Jag kanske är en utopist eller idealistisk visionär, en drömmare - men jag ser framför mig ett LHC som inte är ett "lag" så mycket som en hockeyns riddarorden. En orden bestående av celibatära hockeyriddare. Spelare som är förmögna att fullkomligt ge sig hän det ögonblick de glider ut på isen. Spelare som är obefläckade i kropp och själ. Spelare som i sin trohet till de högsta ideal kan tjäna som förebilder för oräkneliga andra.

Det är en fåfäng dröm i dag, naturligtvis. Jag förväntar mig inte heller att se den förverkligad under min egen livstid. Men (och om detta är jag bergfast övertygad) - det finns ingen annan väg än denna om hockeyn ska överleva in i det 22:a århundradet.

Fler tankar om idrott och politik

Som jag skrev i föregående inlägg: Hockey och politik kan inte skiljas åt. Är detta något att lamentera? Jag tror inte det. Alla minns vi väl den folkkäre landsfadern och "idrottsministern" Ingvar Carlsson?

IC var inte endast statsman av rang och en framstående ping-pong-spelare. Bäst kanske vi minns honom som ett exempel på en verklig SAP-man med resning. En sällsynt kvalitet inom både politik och idrott.

Att han inte tilldelats ett hedersdoktorat vid GIH är en skam utan dess like.

LHC-spelare ansluter sig till Kirunasvenskarna

Ur dagens Corren:

LHC-stjärna på väg till Ryssland
Niklas Persson är på väg till Ryssland. – Inga kommentarer, säger LHC-stjärnan.

Vad säger man?

Är detta ett utslag av "mångkulturalism"?

Eller är det en överlöpare vi har att göra med här?

Är det måhända fråga om ren historielöshet - alltså en direkt följd av den svenska skolans totala nederlag?

Själv lutar jag nog åt det sista alternativet. Niklas Perssons olycksaliga beslut har nog sin grund i okunnighet. Varför skulle han annars vandra i Kirunasvenskarnas fotspår?

Faktum är i alla fall att hockey och politik hör ihop.

GÄSTBLOGG: Conny Sagn

Linköpings HC ska spara 15 miljoner kronor. Samtidigt kommer Magnus Johansson, Tony Mårtensson och Mattias Weinhandl hem från Ryssland – med väl tilltagna löner och en total kostnad för klubben mellan tio och elva miljoner.

Det får naturligtvis konsekvenser för övriga spelartruppen.

Jag tror inte att Jan Hlavac, Tomas Surovy, Eric Beaudoin och Ivan Majesky blir kvar. Jaroslav Hlinka har kontrakt, men jag gissar att det är tveksamt om han finns på isen i Cloetta center nästa säsong. Dels för att klubben måste spara pengar, dels för att det finns en uppenbar risk för överflödets förbannelse. Hierarki och balans är viktigt i alla lag. Samtidigt kan det gå fort i hockeyvärlden och spelare kan försvinna när man minst anar det.

Med Mårtensson och Weinhandl tillbaka måste klubben behålla Mikael Håkanson, även om det uppenbarligen kärvar i förhandlingarna. Så lätt är det inte att hitta en kedja som garanterat fungerar. Håkanson gör inte fel som står på sig. Även spelare som tillhör kärnan ska ha bra betalt.


LHC var inte bäst när det gällde. Det är sanningen om det stora misslyckandet. Det har saknats ett tydligt grundspel. Tidigare har man haft tillräckligt med trygghet, harmoni och stabilitet för att vinna på halvfart. Nu har svackorna varit lika djupa som en dikt av Bruno K Öijer och det mesta har handlat om inställning (bra eller dålig) och egna prestationer.

Tränaren Slavomir Leners jobb är att få ut det bästa av laget och det var han inte i närheten av. Det är hans förbannade skyldighet att se till att spelarna gör det de ska och om det betyder att stjärnor måste bänkas – så gör det då.

Viktigast av allt till nästa säsong:

Att välja sportsliga ambitioner före ekonomiska och inte backa angående den utlånade rysstrion – och att hitta en högklassig målvakt med potential att vinna matcher.

Då kan misslyckandet snart vara glömt.

Nya tankar om politik och hockey

Som jag skrev häromdagen, begreppen "fiffel" och "tjyvsamhälle" lyser med sin frånvaro i den offentliga debatten samtidigt som det är omöjligt att inte se dagens Sverige som själva inkarnationen av allt det som ryms just i det kärnfulla uttrycket "tjyvsamhälle". Och att det fifflas, bland politiker och andra folkvalda, bland näringsidkare och "vanligt folk" - ja, det är ingen hemlighet.

Läsare, vem du nu är: Du vet lika väl som jag hur mycket det fifflas, både med det ena och det andra.

Slavomir Lener sitter kvar, lika orubbligt som en Brejsnev på sin tid. Hur kommer det sig? Kan vi peka ut någon ansvarig?

Och hur är det med politrukerna inom White Lions?

Tankar om misantropiens upphörande

Nej, det här duger inte. Det är dags att vädra ut gammal unken luft och putsa fönstren. Men innan jag sätter igång ska jag dela med mig av en gammal favorit. Bättre än såhär blir det inte. Hur kan man tvivla på Människan när man ser sådant?

Heja, heja Cluben!
Heja, heja Cluben!
Heja, heja Cluben!
Heja, heja Cluben!
Heja, heja Cluben!

Tankar om promenerandet

Nietzsche visste något om vandrandet, likaså Ekelund och efter pensioneringen från SAAB har de blivit mina ständiga följeslagare.

Tillbaka från den dagliga promenaden. Hur härligt är det inte att för en stund lämna tangentbord och bidskärm. Jag promenerar mig till mina tankar och blogginlägg. Det är därför de doftar av tallskog, sjö och vårvinter.

Under promenaden absorberas också något av kulturbygdens ande genom en okänd osmos, uppgår i mig och ger mina tankar en ny inriktning. Mitt väsen rotar sig alltmer i den östgötska myllan, förgrenar sig och suger näring ur denna plats. Och det är tack vare den näringen som jag kan sträcka mig uppåt, utåt.

Om det bara inte vore för den larmande, skränande hopen som ständigt avbryter min kontemplativa vandring längs Stångån. Den obeskrivliga tarvligheten i dessa människors nyttighet. De hånfulla flinen och de tomma blickarna. Mobiltelefonen en livsuppehållande apparat om den inte rentav blivit ett slags förlängning av organismen Det tar minuter att återhämta sig från varje sådant möte och jag anar gycklet bakom min rygg.

statua taciturnius exit,
plerumque et risu populum quatit

Eller, för att citera Ekelund igen:

Det produktiva i en människa har ingen större fiende än girigheten -: liksom äran flyr för ärelystnaden. Intet sällsyntare hos oss, som dock lefva hela lifvet i studier, än - otium! Hvad hjälper det att du har hela dagen till förfogande, när du ej lefver i sak, utan bara i den eländiga s.k. fliten, d.v.s. girigheten. Knodden, strebern, cirkusmänniskan - det är den människotypsom i våra dagar för bildningens talan. Går en förnäm otiosus genom världen, går han - statua taciturnius, beflinad af hela marknaden, där professorn, författaren, konstnären ha sina stolar och stånd precis som torgkäringarna.

Tankar om bloggen, läsarna och Ekelund

Efter en tid i den så kallade bloggosfären kan jag konstatera att mina läsares antal är ringa. Det förvånar mig nu knappast. Vi lever i en genomkommersialiserad tid där brunstvrålen från deltagarna i televisionens "dokusåpor" endast överröstas av skränet från de pöbelhopar som natt och dag drar fram genom staden med sina mobiltelefoner i högsta hugg, där den tarvliga underhållningens evangelium predikas överallt och den andliga lättjan inte överträffas av annat än den primitiva fascinationen för insmorda, hårlösa och animaliskt muskulösa människokroppar, skulpterade under timmar av solipsistisk masochism i kromblänkande gymnastiska irättningar. Med sådant har mina texter inget att göra. De är avsedda att fungera som tröst och glädje för andra som i avsmak vänder sig inåt-bortåt. Det är till den i djupaste mening ensamma individen jag talar - och hon är en sällsynt art. Kanske en, vars tid ännu inte är inne.

Det har funnits andra som verkat i denna anda - och de har mött liknande oförståelse och tystnad. Men det angelägna ordet når alltid fram. Fallet Vilhelm Ekelund är ett gott exempel. Sedan hans böcker blivit allt mer kompromisslösa och följaktligen omöjliga att sälja, ville Bonniers förlag mot slutet av 1920-talet inte längre befatta sig med dem. Från 1939 ombesörjdes utgivningen av hans verk i stället av Vilhelm Ekelundsamfundet. Det har varit ett uppmuntrande exempel men som bloggare är jag ändå oberoende av såväl kommerisella förlag som privata finansiärer och är därför vid gott mod, hur få som än läser dessa ord.

Att jag utsatts för direkt förföljelse och censur av brutalaste slag av LHC (se inlägg 17 mars 2009)skrämmer mig inte heller. Det är i sådana handlingar som den nakna makten visar sitt sanna ansikte men det är också där vi kan bli varse dess maktlöshet gentemot den fria anden.

Tankar om kvinnorna i mitt liv (1)

Du går till kvinnor? Glöm inte piskan. skrev som bekant Nietzsche. Jag har haft åtskilliga tillfällen att fundera över hur mitt liv skulle ha gestaltat sig om jag känt filosofens ord när jag första gången "gick till kvinnan". Men även om jag då sluppit åtskillig plåga och vånda, är det inte utan ett mått av både tacksamhet och ömhet som jag drar mig till minnes hon som var den första.

Jag mötte henne under mitt fjärde år vid Åbo Akademi. Så upptagen hade jag varit av mina studier att jag knappt deltagit i kamraternas, som jag senare förstod ganska vilda, umgänge. De flesta kvällar tillbringade jag ensam med mina böcker och ritningar. På lördagskvällarna brukade jag gå på bio. Ibland drack jag ett litet glas öl på Järnvägsrestaurangen. På söndagarna tog jag långa promenader men då hade jag för det mesta sällskap.

Redan första terminen hade jag lärt känna Esa-Pekka, en kort och lite gnomliknande lärare som inte kan ha varit mer än ett par år äldre än jag själv men som ändå ansågs vara något slags snille. Han hade nyss återvänt från en tid i Cambridge och var väl ungefär lika ensam som jag. På söndagarna brukade vi ta långa promenader i Kuppisparken. Esa-Pekka brukade tala med mig om den sene Wittgensteins filosofi. Ändlösa monologer av vilka jag nu bara minns hans lite knarriga tonfall och den speciella, sura doften av den billiga finska tobak han envisades med att stoppa sin pipa med. Själv brukade jag för det mesta prata om en del tekniska problem som hade att göra med konstruktionen av efterbrännarkammare hos jetmotorer. Vi talade naturligtvis oavlåtligt förbi varandra men här fanns en ovanlig och ömsesidig tolerans, inte olik den som man kan finna hos det slags mycket långsamma, mycket kallblodiga reptiler som försvann någon gång i början av juraperioden.

Jag tror att det här var en mycket lycklig tid.

Esa-Pekka hyrde ett par eländiga rum av en kärring på Yliopistonkapu. De var mycket asketiskt inredda och jag tror inte där fanns mycket mer än ett bord, ett par pinnstolar och en säng(som alltid verkade bäddad med militärisk precision). I ett hörn stod också en gammal emma och såg malplacerad ut. Där brukade jag sitta när jag var på besök hos min vän.

Esa-Pekka hade alltid verkat lite besynnerlig. (Att man lät honom hållas, år ut och år in, betraktar jag idag som ett bevis på att Finland i somliga avseenden är en överlägsen kulturnation. Man kan bara tänka sig den behandling en sådan djupt originell begåvning skulle ha tvingats utstå på ett svenskt universitet.)Jag hade vant mig vid hans excentriska vanor, tics och tvångsmässiga föreställningar samtidigt som jag, lite motvilligt, också börjat misstänka att karln var något slags geni och att det var ett märkvärdigt arbete som utfördes i den här sjaviga, för att inte säga lugubra, dubletten.

Frampå vårkanten nittonhundrasextiotre lade jag märke till att Esa-Pekka blivit allt tystare och mer inbunden, samtidigt som hans arbete alldeles tycktes ha gått i stå. Han var inte alls lik sig själv och så småningom började jag förstå hur det var fatt. En kvinna, fru von S***, hade flyttat in i våningen på Yliopistonkapu på nyåret. De var tydligt att hennes närvaro inte var riktigt bra för Esa-Pekas bräckliga, endast med största möda upprätthållna sinnesfrid.

fortsättning följer

Tankar om ishockey och Västerlandets undergång. Exemplen Goethe och Ekelund

Sedan avtalspensionen befriade mig från mina sysslor vid SAAB för sju år sedan har tankar som tidigare sysselsatte mig mycket sjunkit bakom medvetandets horisont och andra, av ett egendomligare slag, har kommit i deras ställe.

Så roar mig knappt ishockeyn längre. Och tanken på att trängas med okända, skränande människor på ståplatsläktaren, ett "nöje" som jag tidigare kunde se fram emot dagar, ja veckor, i förväg - den inger mig i dag inget annat än avsky och avsmak. Jag föreställer mig att det var just så här den västromerske kejsaren Honorius kände, när han år 399 e.Kr. avskaffade gladiatorspelen.

Låt mig förtydliga: Det är inte vad som försiggår på arenan som äcklar mig, så mycket som de obeskrivliga scener som utspelas runt omkring den. Pöbelfasoner på läktarna och korruption i lagens styrelser. Tränare som inte gör sig förtjänta av sin titel - och än mindre sin grotskt tilltagna lön.

Den som tvivlar på att den västerländska kulturen befinner sig i en nedgångsfas gör alltså klokt i att studera den svenska ishockeyn. Här gestaltas nämligen Europas öde i en skrämmande överskådlighet. Parallellerna till senantiken infinner sig osökt. Historen upprepar sig.

Är då allt hopplöst, förlorat?

Jag tror inte det. "Goethe har levat bäst, då han levat som belägrad", säger Vilhelm Ekelund någonstans. Och är det inte under perioder liknande vår egen som de märkligaste andar brukar framträda?

Kringränd av stavgångare och joggare, tystad av ledningen för White Lions, ständigt avbruten av mobiltelefoners larm, drar jag mig undan. Inte till passiv tystnad eller i bitterhet. Är det inte under ofantligt tryck som diamanter skapas?

Tankar om frihet och fildelning

Hela mitt liv har jag följt lagar och förordningar. Jag lyssnade till vad mina föräldrar sa till mig och skötte mig genom både folkskolan och realskolan. En riktig mönstergosse var jag och nog syntes det allt i betygen. Likadant var det under mitt år som rekryt vid F 3 utanför Linköping. Jag var flitig och, framförallt, plikttrogen. Befälen visste att de kunde lita på mig, men mer än en gång hjälpte jag också mina kamrater när de hamnat "i klistret", som man sa på den tiden. (Jag undrar förresten om någon av dem läser det här. Fimpen, Berra, Långe John och alla ni andra - Hej på er!) Hade jag kanske själv velat hamna "i klistret" någon gång? Ja, vem vet.

Jag fortsatte i alla fall på den inslagna vägen och klarade av min examen som diplomingenjör vid Åbo Akademi på rekordfart. De spännande åren på SAAB under slutet av sextiotalet ska jag inte orda så mycket om i det här sammanhanget. De är nämligen värda en egen utläggning så småningom...

I början av 70-talet började jag på allvar engagera mig i fackligt arbete. Jag tror att man i allmänhet hade tyckt att jag var en lite "tråkig" och färglös ingenjör men som ombudsman kunde jag faktiskt bidra till att kväsa en konfliktunge bland några av de yngre ingenjörerna. "Rödgardisterna", som vi brukade kalla dem. Det blev lite stökigt ett tag men det hela ledde till att man började uppmärksamma mina insatser, både hos företagsledningen och regeringspartiet. Det var en spännande tid det här och jag ska återkomma till den också...

Och så har det fortsatt. Från barnsben har jag avskytt allt vad fiffel heter. Jag har gjort så gott jag kunnat och varit måttlig med det mesta. Men som pensionär och änkeman är det inte utan att jag ibland vill "slå mig lös", som det heter. En del tycker säkert att jag "går över gränsen" ibland. Men, vet ni vad: Det struntar jag i. Den senaste tiden har jag till exempel börjat med "illegal fildelning" - och jag kan inte undanhålla er, mina läsare, mitt senaste fynd. Håll till godo (medan tid är):

http://thepiratebay.org/torrent/4051819/Thore_Ehrling_and_his_Orkestra_1941-1958

Tankar om det förflutna och det närvarande

Allt oftare söker sig mina tankar tillbaka till barndomen. Kanske är detta helt naturligt för en man i min ålder: jag befinner mig ju sedan länge på livets middagshöjd. Men det finns också andra skäl till att jag gärna dröjer vid mina inre smalfilmer. När jag närmar mig sjuttio och ser mig omkring i "00-talet" framstår en barndom i det sena fyrtiotalets Östergötland inte bara som en idyll utan som ett svunnet paradis och ett slags ouppåeligt alternativ till vad jag dagligen ser omkring mig. Minnenas ljuvhet solkas därvid av en obestämd sorg och ibland vrede. Jag märker att jag allt oftare ställer mig frågan: Vad var det som gick fel? Var det något som skedde bakom ryggen på mig under mina år på SAAB?

Ni kan få behålla er schlagerfestival och era läggmatcher! Era korrupta politiker och inkompetenta ishockeytränare. Jag har fått nog av alltsammans. Fifflandet i tjyvsamhället står mig upp i halsen. I kväll ska jag lyssna på Thore Ehrlings orkester och nåde den som ringer mig eller hånar mig som "stofil".

Tankar vid Stångåns strand

Som pensionär promenerar jag mer än jag någonsin gjort. Minst fem kilometer varje dag har det blivit den här vintern och nu när säsongen för pimpelfiske tycks vara över, kommer det nog att bli ännu längre turer. Inte sällan strövar jag längs Stångån. Det är så vackert där, kanske särskilt just nu mitt i vårvintern. De dämpade färgerna som långsamt fördjupas i den allt klarare solen. Dofterna som börjar återkomma och fåglarnas sång. Någon gång hör jag också dånet från en JAS 39 Gripen, på väg till eller från hemmabasen på F 7 Såtenäs. Det är ett ljud som inte stör mig det ringaste. Tvärtom får det mig att känna en känsla av kontinuitet med det förflutna. Kondensstrecken från efterbränningskamrarna blir också en del av himlen där de upplöses i cummulusmolnen. Gränserna mellan människa, teknik och natur försvinner för ett ögonblick. I sådana stunder är jag lycklig.

Helt annorlunda är dock det oväsende och tumult som kommer från människorna omkring mig. Hur ofta har inte mina promenader störts av joggare och stavgångare som hänsynslöst forcerar terrängen. Och än värre är det med det högljudda och ohämmade mobiltelefonerandet. Under en timmes promenad tvingas jag lyssna till så mycket dumheter att en bråkdel vore mer än tillräckligt.

Tankar om politik, hockey och livet som pensionär

Som pensionär har man tid att tänka efter. Antagligen mer än mången riksdagsman och styrelseledamot i LHC. Innebär detta att "de folkvalda" lyssnar på någon som undertecknad?

Jag tror ni vet svaret.

"Det är hemskt", säger ni kanske. "Alla dessa kunskaper och erfarenheter som ingen lyssnar till." Och jag håller med. Det är hemskt. Men man kan inte ge upp och bli bitter. Och det är ju så fantastiskt med internet och bloggar och Facebook och alltsammans. Så nu tänker jag göra mig hörd och meddela mina synpunkter på hockey och politik och annat.

Men vem är då Kurt Wered?

Jag avlade examen som diplomingenjör i början av sextiotalet. Sedan arbetade jag i 37 år på SAAB här i Linköping. Någon "hoppjerka" (ett av min fars favorituttryck) var jag alltså aldrig och inte heller ångrade jag någonsin mitt val av yrkesbana. Med alldeles särskild glädje och stolthet minns jag åren mellan 1965 och 1970, en tid då jag var engagerad i utvecklingen av efterbrännkammaren till SAAB J 37 (Viggen). Det var ett stycke ingenjörskonst som, tror jag man kan säga idag, bidrog till att upprätthålla stabiliteten under det kalla kriget. Efter 1970 var jag huvudsakligen sysselsatt med fackligt arbete. Lite mindre "glamoröst" kanske men också intressant på många sätt.

Jag har alltid röstat på SAP. Det föll sig lika naturligt som mitt engagemang i LHC. Socialdemokratin och Cluben. Ja, ibland var det svårt att skilja dem åt. Men sedan jag blev pensionär har alltsammans blivit annorlunda på något sätt. Jag känner inte igen mig längre. Lerner är ingen Carlsson, eller ens en Persson - snarare då en Sahlin. Och det fifflas nog både här och där.

Missförstå mig inte nu. Det vore lika otänkbart för mig att heja på Skellefteå som att rösta på borgarna. Men nu har jag alltså gått ur både supporterklubben och SAP. "Stasi-fasonerna" inow White Lions blev helt enkelt "för mycket" till slut. Och jag tror inte att Mona Sahlin riktigt har den pondus som behövs för att ta itu med det utbredda fifflandet som jag ser som vårt allra största samhällsproblem idag. Ja, är det inte egendomligt hur sällan man hör ord som "fiffel" och "tjyvsamhälle" i den politiska debatten?

fortsättning följer

Tankar om civilkurage

Ibland krävs det mod för att överge ett sjunkande skepp. Jag föreställer mig att några av dem som läser denna blogg kommer att se det som ett utslag av opportunism när jag nu meddelar att jag beslutat att avsluta mitt mångåriga medlemskap i LHC:s supporterklubb. Någon kanske till och med ser mitt utträde som en dolkstöt i ryggen på ett lag som mu befinner sig i en svår stund. Låt mig därför säga följande: Jag förstår er! Jag är också beredd att förlåta de hårda ord som säkert kommer att fällas. Verkligt civilkurage kräver nämligen ödmjukhet.

Men under alla dessa år på läktaren har jag lärt mig en del om hur det egentligen står till i Cluben. Jag medger att jag kanske väntat alltför länge med att acceptera den nödvändiga konsekvensen av vad jag vet. Till mitt försvar vill jag då anföra följande: Jag älskar Clubens spelare och jag älskar Hockeyn. Det har jag alltid gjort och det kommer jag alltid att göra. Inte ens bossarna i ledningen för White Lions kan ändra på den saken. Men med en supporterklubb som åsidosätter yttrandefrihetens mest grundläggande principer, och en coach som inte tar ansvaret för gårdagens katastrofala förlust genom att omedelbart nedlägga sitt ämbete vill jag inte ha något att göra.

Så det är inte som partigängare utan en fri ande som jag än en gång utbrister:

Heja, heja Cluben!
Heja, heja Cluben!
Heja, heja Cluben!
Heja, heja Cluben!
Heja, heja Cluben!

Tankar om yttrandefriheten

Kan man vara trogen sitt lag utan att för den skull blunda för inkompetens och maktmissbruk? Jag vet att det finns olika åsikter i den frågan men själv svarar jag med ett obetingat "Ja!" Ett verkligt hängivet "fan" måste ibland ta bladet från munnen och påkalla missförhållanden.

När det gäller LHC kunde man till exempel önska att HockeyBulletinen var ett forum med högt i tak, men så är det inte. Så sent som för två år sedan blev ett helt oskyldigt inlägg av undertecknad censurerat och jag blev avstängd från "Hockeybullen":

http://www.whitelions.se/forum/profile.php?mode=viewprofile&u=510&sid=2d3f590725365e32690c34df90895b4f

Det är som i det forna DDR. Men i den här bloggen tänker jag inte skräda orden. Den ska vara ett öppet fönster som släpper in förändringens vind i LHC.

Tankar på tisdagen: Ny coach på kulten?

Nej det är ingen rolig dag det här. Nederlaget i går kväll svider ännu - men livet måste gå vidare, hur hemskt det än kan verka. Under min tid som diplomingenjör på SAAB, där jag arbetade med att utveckla efterbrännkammaren på JA37 Viggen, lärde jag mig också att det alltid går att lära något av sina misstag. Så kom igen LHC! Vi ger oss inte, vi börjar om igen. (Förhoppningsvis med en ny coach på rorkulten.)

Tankar i nederlagets stund

Det finns bara en sak att säga: Avgå Lerner! Det här är verkligen hemskt. En svart dag.

Tankar i sudden death

Det är verkligen hemskt det här...