torsdag 19 mars 2009

Tankar om kvinnorna i mitt liv (2)


Innan vi går vidare i den här berättelsen måste några ord sägas om den plats i vilken den utspelar sig. Åbo var vid nittonhundrasextiotalets början en mycket annorlunda plats än dagens provinsiella pseudo-metropol. De trivsamma snusbruna ölcaféerna med sina moderliga servitriser hade ännu inte ersatts av kromglänsande snabbmatskedjor. Då fanns ännu tid för det slags lågmälda, förtroliga samtal som brukade föras på sådana platser. Kommunikationen människor emellan hade ännu inte reducerats till dagens innehållslösa, exhibitionistiska tjoande i mobila telefoner. Den svenskspråkiga minoriteten i vårt östra grannland hade ännu inte gettoiserats och förvandlats till en sorglig, av inre stridigheter söndertrasad enklav...

Vid mitten av det förra århundradet utmärktes Åbo av ett blomstrande och helt säreget kulturliv. Detta hade helt visst något att göra med det omgivande samhällets position mellan Sovjetunionen och Atlantpaktens Europa. Vi som levde i denna miljö fann oss klämda mellan två kraftfält och den ångestfyllda väntan på en apokalyptisk urladdning (om vars oundviklighet ingen hyste det ringaste tvivel)utgjorde en egendomlig ekologi, inte olik den i Västberlin. Mälden mellan maktblocken blev till en mylla i vilken de skönaste och mest ömtåliga blomster kunde utveckla en livskraft som varit otänkbar i ett mildare klimat.

För den som haft förmånen att stifta bekantskap med detta Åbo förefaller det inte alls långsökt att se likheterna med det habsburgska Wien innan den stora katastrofen 1914, eller med Weimarperiodens Berlin.

Och hur skall jag beskriva det hus där min vän, filosofen Esa-Pekka Lappalainen, bodde och arbetade? Fastigheten på Yliopistonkapu 13 måste en gång ha varit ett ståtligt patricierhus men ett sekel av kolrök, ryska bomber och ägarnas närmast oblomoviska vanvård hade satt djupa spår. Förfallet hade vid den här tiden gått så långt att fyravåningshuset med sina dasslängor och stall på gården måste ha varit bortom räddning. (Några år senare fick det också ge plats åt ett parkeringshus.)

Att öppna den tunga porten och kliva in, var som att förflytta sig till en mycket annorlunda tid. I husets trapphallar och i dammiga våningar med sina hemlighetsfulla, tillbomade rum och övergivna domestikavdelningar rådde en besynnerlig, adertonhundratalsmässig atmosfär.

Överallt i detta egendomliga hus vilade också en tung, obseskrivlig doft av vått ylle, långkok på kål samt sovjetryskt bonvax. Det var en doft som gärna satte sig fast i ens kläder efter ett besök, inte olikt doften av gammal piprök. I gårdshuset huserade den uråldrige vicevärden, känd som Paavo med Pavan. Vid något tillfälle kikade jag in i hans finkelosande rum som med sina damejeaner och fantasieggande laboratorieutrustning förde tankarna till en alkemists verkstad i det medeltida Prag. Men det var ingen Golem, inga homuculi som framställdes där, däremot en, såvitt jag förstod, inte helt oäven vodka. Den alltför tidigt bortgångne poeten Erik Enckell kunde ofta ses på väg ut från Yliopistonkapu 13 med fickorna i sin slitna poplinrock putande av flaskor från Paavos butik.

Och här arbetade alltså Esa-Pekka med vad som senare skulle bli den väldiga Metaphysische Poätik (Helsingborg, H-bergs förlag 1971). Under de år jag känt honom hade jag sett manusbuntarna runt hans skrivbord växa och även om jag inte alls förstod vad det var för slags arbete som upptog hans dagar och nätter, hade jag vid åtskilliga tillfällen häpnat över min väns benhårda disciplin och till synes obegränsade produktivitet. Men nu var det alltså stopp. Esa-Pekka hade gått i baklås. För varje vecka såg han allt mer tärd och spänd ut och jag började bli allvarligt oroad.

Till slut förstod jag hur det var fatt. Naturligtvis rörde det sig om en kvinna. Som jag nämnde tidigare hade en fru von S*** flyttat in i våningen bredvid och hennes närvaro hade försatt Esa-Pekka i vad som föreföll vara ett fritt fall mot avgrunden.

Redan vid denna tid hade jag själv funnit mig tillrätta i en solitär tillvaro. Det stundatls intensiva umgängeslivet bland mina kurskamrater var något som jag utan saknad avstod ifrån. Ändå hade jag givetvis inte kunnat undgå att höra talas om fru von S*** Hon ansågs allmänt vara en den finlandssvenska societetens motsvarighet till Alma Mahler, en samlare av genier. Hon hade varit hålldam åt den åldrande marskalk Mannerheim. Bland Sibelius' efterlämnade papper fanns ett utkast till en Sinfonietta Sensitiva tillägnad henne. Hennes förbindelser med finska statsråd och sovjetiska diplomater hade så när givit upphov till en regeringskris. Det ryktades till och med att fru von S*** besökt det finländska ishockeylandslagets omklädningsrum under en paus i landskampen mot Sovjetunionen i Leningrad 1957. Ehuru med största sannolikhet osant, hade detta rykte ändå givit upphov till öknamnet "Hockey-Messalina".

Fru von S*** var inte en ung kvinna men ägde ändå en anmärkningsvärd erotisk utstrålning. Med sin under årtionden förfinade smak för det genialiska var det naturligtvis självklart att hon skulle upptäcka Esa-Pekka. Lika oundvikligt var det väl att mötet med henne skulle skaka honom i grunden.

Föga anade jag dock att jag själv skulle dras in i detta erotiska kraftfält...

fortsättning följer

2 kommentarer:

  1. Jag väntar på fortsättningen. Snälla, lägg upp den snart!

    SvaraRadera
  2. Vet du var man kan få tag på ett exemplar av Lappalainens Metaphysische Ästetik? Jag har sökt bland antikvariaten i Helsingfors och på nätet i åratal utan att hitta den.

    SvaraRadera