Misskända mästare (5) Åsa Linderborg

Här på Tankesmedjan Wereds vådligheter har vi haft åtskilliga tillfällen att beklaga ett debattklimat vars främsta kännetecken är en defaitistisk, kraftlöst nihilistisk och politiskt korrekt hållning som under krämar-liberalistiska paroller som "demokrati", "frihet" och "mänskliga rättigheter" kväver alla ansatser till ett vitalt uttryck. De förryckta angrepp som riktats mot en motståndsficka som TWV avslöjar malörten i denna vattvälling.

Wereds vådligheter står dock inte ensamma i kampen mot samtidens ryggrads-lösa småaktighet och under rubriken "misskända mästare" lyfter vi fram några av våra inspirationskällor - exempel på storartade män och kvinnor som stått rakryggade i den kulturskymning och andliga fimbulvinter som är vår samtid.

Den resning som kommer till uttryck hos dessa gestalter har intet att göra med politisk hemvist. Den kommer däremot till sitt skönaste uttryck i den politiska gesten, det demonstrativa avståndstagandet från samtidens käringmoral och passiviserande lögnaktigheter.

Det är med glädje som vi idag på detta sätt hyllar Åsa Linderborg, som med sitt kompromisslösa stöd för krämarsamhällets mest föraktade motståndsmän och -kvinnor. Se här en misskänd mästarinna som vars djupa känsla för våldets sublima skönhet överbryggar alla skillnader i politisk åskådning.

Den pånyttfödda målarkonsten

Odd Nerdrums monumentala Gotisk valkyria presenteras effektfullt på Mårten Pers källa.

.

Min avsmak inför den så kallade samtiden växte sig under den gångna veckan så stark, att inte ens några dagars eremitliv ute vid Roxen förmådde jaga den på flykten. Vad är det för omgivningar krämarsamhället tvingar på oss? Linköping – ett den provinsiella småborgerlighetens högsäte. Internet och ”bloggosfären” – vad är det egentligen annat än en populärkulturens lågprisvaruhus där dess sämsta och högljuddaste uttryck ständigt realiseras. Pöbelfasoner vart man går, pöbelkultur, käringkultur. Trams och otidigheter. Odören sitter kvar i kläderna lika envist som albansk piptobak.

Jag insåg att jag behövde ge mig av på en lång resa. Så snart jag fattat beslutet att ge mig av, lättade den känsla av beklämning som så länge plågat mig. I exil från masskulturen och torgkäringsmentaliteten kommer jag åter att kunna andas och arbeta. Jag vet ännu inte till vilka platser denna resa kommer att föra mig eller när jag återvänder. Om jag återvänder, vill säga. Inget binder mig ju längre vid den hemstad där jag inte längre känner igen mig.

.

Hemlöshetens eufori grep mig redan på den landsvägsbuss som förde mig söderut, genom det sensommarfagra Småland. Frampå kvällen kom jag till Skillinge och bestämde mig för att stanna över natten. Dagen därpå besökte jag gallerier på Mårten Pers källa för att se den stora Odd Nerdrum-utställningen.

Det norska figurativa måleriet har alltid lämnat mig fullkomligt oberörd. I sina bästa stunder når det, nätt och jämt, upp till det sena adertonhundratalets salongsmåleri. För det mesta är det dock fråga om rena hötorgskonsten. Inte underligt att sådant skräp blir så uppmärksammat i en tid av yttersta förflackning i den allmänna smaken. Masskonst för massmänniskor. Lappri!

Men nu var jag faktiskt en smula nyfiken. Under våren stod nämligen Erica Sagn modell för det väldigt porträtt av Nerdrum, Gotisk valkyria, som nu ställs ut på Österlensgalleriet. Enligt människor som uppskattar hans måleri sägs porträttet också ha inneburit något av en artistisk pånyttfödelse för norrmannen.

Jag blev inte besviken. Porträttet är exempel på en i dubbel mening lysande målarkonst. Det höjer sig skyhögt över Nerdrums tidigare klärobskyrkludd (att inte tala om epigonernas veckotidningsillustrationer) och jag tvekar inte att utse Gotisk valkyria till det viktigaste enskilda exemplet på den potential till skönhet och andlig storhet som ännu finns, gömd någonstans under decenniers populärkulturella avlagringar.

.

Den som har ögon att se och vars sensibilitet inte blivit fullkomligt avtrubbad bör omedelbart bege sig till Mårten Pers källa. Utställningen pågår till och med 30 augusti.

Mellan Hjulsbro och Ravenna

I antologin Mellan Hjulsbro och Ravenna ges för första gången en bred och allsidig presentation av den så kallade östgötaskolan och dess syn på folkvandringstidens historia. Initierat och uppslagsrikt diskuterar en lång rad svenska och internationella forskare de arkeologiska fynd som bevisar existensen av en östgotisk högkultur på Östgötaslätten och bekräftat senantika källor, som Jordanes’ Getica.

Östgötaskolan representerar en tvärvetenskaplig inriktning inom humaniora och här framförs både arkeologiska och lingvistiska argument för att östgötska kolonisatörer slagit sig ned i såväl Nordamerika som Centralasien. Boken rymmer också religionsvetenskapliga och teologiska perspektiv på östgotisk religion. I en nyskriven artikel beskrivs hur DNA-tester tycks bevisa att dagens östgötar faktiskt är ättlingar till samme anfader som de östgotiska kungarna Valamir och Theoderik.

Den avslutande delen av Mellan Hjulsbro och Ravenna rymmer övergripande resonemang om östgötaskolans relevans. Här beskrivs dess komplicerade förhållande till dagens akademiska forskning på området och de två avslutande essäerna kan läsas som aktuella bidrag till en pågående diskussion om östgötsk identitet.

.

Mellan Hjulsbro och Ravenna

Omfång: 498 sidor

Band: Inbunden med skyddsomslag

Pris: 385:-

.

Innehåll:

Kurt Wered & Bengt Fram
Förord
Didrik Ögnelood
Inledning
Kristina G:son Lind
Östgötaslättens bortglömda högkultur
Arthur C Mead
Jordanes Redux. A close (re)reading of the Getica
Bengt Fram
Kungsgården i Hjulsbro
Tullevi Tammelin
Den spekulativa arkeologins återkoms och konsten att utmana den akademiska hegemonin.
Camilla Johansson-Dorje
Östgötska diftonger i tibetanskan. Ett lingvistiskt bidrag till debatten om östgoternas vandringar.
Carolyn Tweed
Ostrogoth Colonies in Nova Scotia. Archaeologic and linguistic evidence.
Maria Bengtsdotter
Östgotisk andlighet för vår tid
Dwain Obermayer

Pious Heresies. Some Reflections on Ostrogoth Religion

Markus Riis & Stephen Hawk
DNA Analysis and Gothic Identity
Didrik Ögnelood
Östgötar eller östgoter? Politik, semantik och identitet i en pågående debatt

Demaskering

Aldrig har väl Tankesmedjan tagit emot så många läsarreaktioner som efter publiceringen av vårt senaste inlägg. Meddelandena har varit både roade och oroade. De flesta läsare genomskådade naturligtvis nyheten om kravaller mellan "Autonom DiraktAktion" och "Vi som fått nog av vänsterterrorismen" som ett practical joke. Båda grupperna existerar visserligen men någon sammanstötning i Linköping har aldrig ägt rum, åtminstone inte utanför våra lokaler.

Vi har också tagit emot epost från människor som visat sin oro och bestörtning över historien. Flera av dem har också uttryckt sitt stöd för Tankesmedjan; en läsare erbjöd sig till och med att själv bege sig till Linköping för att hjälpa till med att "röja upp i pöbelhopen". Sådana reaktioner värmer naturligtvis, även om vi samtidigt känner oss en smula skamsna över att ha fört en idealist bakom ljuset.

Vad som kan förefalla vara en ganska harmlös lustighet har samtidigt en allvarlig bakgrund. Den demonstration vi rapporterade om i tisdags ägde faktiskt rum. Ett tiotal extremister befann sig några timmar på måndagseftermiddagen utanför Tankesmedjans lokaler och vägrade ge sig av, trots upprepade uppmaningar. Man skanderade kränkande slagord och utsatte byggnaden för äggkastning. Tillkallade poliser förhöll sig passiva och vägrade att ingripa. Hade en annan frikår, i stil med "Vi som fått nog av vänsterterrorismen", dykt upp hade det scenario som målades upp i det förra inlägget utan tvekan kunnat bli verklighet.

Naturligtvis förtjänar sådana här grupper inget annat än ett hånskratt men vi måste också vara medvetna om vilken fara de utgör för det fria ordet. Intellektuella fritänkare och snapphanar, sådana som Kurt Wered och Bengt Fram, utsätts ständigt för kränkande angrepp i pressen och på bloggar. Hatbreven strömmar in och det är endast en tidsfråga innan förryckta aktivister kommer att gå till fysiskt angrepp. Det är nu en gång det pris som får betalas av den som står rakryggad i en tid som vår och det båtar föga att beklaga sig över sakernas tillstånd.

Tankesmedjan Wereds vådligheter låter sig dock inte skrämmas till tystnad av gatans parlament. Inte heller berörs vi av de glåpord och insinuationer som anonyma häcklare slänger efter oss. Vi kommer att fortsätta bedriva vårt folkbildningsarbete med kvalificerad idédebatt och bokutgivning som en handling av trots i denna kulturskymning som allt snabbare går mot natt.

I stormens öga

Så här såg det ut vid platsen tidigt i morse. Vi återkommer med regelbundna bulletiner inifrån den ockuperade tankesmedjan.

Ur dagens Corren:

Våldsamma kravaller inträffade tidigt i morse utanför Tankesmedjan Wereds vådligheter i centrala Linköping där medlemmar av gruppen Autonom DirektAktion demonstrerat sedan tisdagen. Ett femtiotal maskerade motdemonstranter från en organisation som kallar sig ”Vi som fått nog av vänsterterrorismen” gick efter midnatt till våldsamt angrepp, beväpnade med slangbellor och brännbollsträn.

Ännu vid denna upplagas pressläggning rasade strider mellan de två grupperna. Kommisarie Lars Fram från Linköpingspolisen säger att man spärrat av området men i övrigt avvaktar. Ett hundratal tungt beväpnade poliser befann sig då vid platsen.

”Vi anser att vi gör vår medborgerliga plikt i en situation då ansvariga politiker och polismakten inte tar sitt ansvar”, säger kaptenlöjtnant C.G. Carlberg, representant för motdemonstranterna i en kommuniké. ”Om de inte ser till att låsa in slöddret får vi själva markera vad som är acceptabelt.”

En annan representant för ”Vi som fått nog av vänsterterrorismen”, kommendant Fredrik Bjarnefjär, betonar att man inte vill att aktionen ses som ett stöd för Tankesmedjan Wereds vådligheter. ”Tvärtom. Vi ser Wered och hans anhang av sodomiter och provokatörer som nästan lika avskyvärda som vänsterpöbeln. ”

Intervju med Erica Sagn

Erica Sagn, som fick sitt genombrott som journalist och debattör på just denna blogg, tar tills vidare över Tankesmedjan Wereds vådligheter. Hon ersätter Kurt Wered som under hösten kommer att ägna sig åt sitt eget författarskap. Hon är redan trött på alla jämförelser.

"Det är svårt att vinna matchen över en man som kallats "Sveriges tyngsta doldis". Men jag brukar säga att det finns bara en Erica Sagn och en Karin Barbalander."

- Du har sagt att det skulle vara rena självmordsuppdraget att ta över efter Wered. Nu sitter du ändå på hans plats och har därmed ett nästan unikt inflytande på den radikala kultur- och samhällsdebatten i Sverige. Hur ser du på det idag?

ES: Nu vill jag bara rulla upp ärmarna och sätta igång.

- Inga självmordstankar alltså?

ES: Nej. Däremot är jag vansinnigt trött på allt tjat om att jag nu axlar Wereds mantel. Det vilar en tung skugga av Wered över mitt jobb och alla tjatar om vilket omöjligt uppdrag det är. Många av dem som följt "Wereds vådligheter" kommer säkert att sakna hans närvaro men jag tror att minst lika många kommer att tycka att det är skönt med en frisk fläkt.

Jag vill också passa på att säga att Kurt har tagit oerhört illa vid sig av de angrepp som kommit från hans motståndare, särskilt den senaste tiden. Inte för egen del - han är av ett härdigt slag - men jag tror inte han insåg riktigt vilket rått debattklimat som råder idag och vilka grobianer som kan göra sig hörda via bloggar och diskussionsfora på nätet. Kurt behöver också lugn och ro för att kunna koncentrera sig på andra saker än att sköta Tankesmedjan och jag ser det som min plikt att sköta den så länge.

Erica Sagn kan säkert också räkna med påhopp. Redan i början av sin karriär skälldes hon för "extremqueerfeminist" och på senare tid har flera häcklare till och med hävdat att hon inte skulle vara något annat än ett nom de plume för Kurt Wered själv.

ES: Jag har aldrig brytt mig om vad cyberdrägget säger. Skulle man hänga upp sig på all dåligt formulerad, tanklös kritik som riktas mot en blogg som "Wereds vådligheter" ska man nog inte jobba här. Jag vet också att det kommer att bli mer kommentarer från läsarna om hur jag ser ut bara för att jag är kvinna. Nu är jag ju vårdad, smal och snygg ändå, så den sortens uppmärksamhet är heller inte något jag bekymrar mig om.

Det där snacket om att jag inte skulle vara annat än en pseudonym för Kurt, eller att "Wereds vådligheter" helt och hållet drivs av internet-troll är ett idiotiskt rykte som vi tyvärr tycks få dras med. Lyckligtvis är det ingenting som seriösa läsare av den här bloggen tycks bry sig om.

- Blir det skillnad i inriktning under din ledning?

ES: Ja och nej. Vi kommer till exempel inte att skriva så mycket om deckare. Jag delar inte alls Kurt Wereds fascination för deckardrottningar och jag vill fokusera mer på idédebatt. Det är det område som alltid varit styrkan med detta forum. Samtidigt delar jag Tankesmedjans grundläggande värderingar så jag tror att läsarna kommer att känna sig hemma också i framtiden. Och nätverket "hedonistisk höger", som drogs igång av Karin Barbalander ligger mig också varmt om hjärtat.

- Och hur blir det med skriverierna om ishockey? "Wereds vådligheter" blev ju först uppmärksammad som en plats där man tog hockeyn på allvar som fysisk fostran och andlig disciplin.

ES: För att vara fullkomligt uppriktig känner jag mig inte kompetent att ta mig an hockeyn. Men jag har knutit några kontakter med intressanta sportjournalister som tycks dela Kurts passion och jag räknar med att vi ska presentera intressanta inlägg när säsongen startar.

Erica Sagn växte upp utanför Linköping och hemma diskuterades det. Hon tvekar inte om var hon fått sitt heta temperament ifrån.

ES: Det finns två människor som betytt oerhört mycket för mig. Den första är min pappa, Conny Sagn och det är från honom jag fått min energi och stridsvilja. Den andre är Kurt Wered, som fungerade som en mentor under min uppväxt. Det var fantastiskt att återse honom när jag återvände till Sverige och när han erbjöd mig jobb på "Wereds vådligheter" kändes det som att jag fullbordat en cirkel. Jag har förreste börjat skriva på en bok om dessa män och vad de betytt för mig med titeln "Inte utan mina pappor".

- Din pappa var en flitig gästbloggare här. Kan vi hoppas på att få återse Conny Sagn på "Wereds vådligheter" nu?

ES: Man ska aldrig säga aldrig, men jag kan inte lova något. Skulle han vilja skriva för oss igen är han välkommen.

- Vad gör du om två år?

Då leder jag en egen tankesmedja. Kanske kommer jag att anlita Kurt Wered som gästbloggare.

Terrorister i Linköping

En grupp extremister demonstrerade i går eftermiddag utanför Tankesmedjan Wereds vådligheters lokaler i centrala Linköping. Man skanderade paroller som "Stoppa Wered!" och "Wered finns inte!" och kastade ägg på våra fönster.

Vi har nu fått nog av detta slags vänsterterrorism. Vi tycker inte att det är OK att ledande opinionsbildare ska behöva vara rädda för att publicera sig, göra uttalanden eller överhuvudtaget engagera sig.

Tankesmedjan Wereds vådligheter stödjer helhjärtat alla krafter som motverkar vänsterterrorismen och uppmanar sina läsare att göra detsamma.

Till bords med Wered

"Till bords med Wered" innehåller mer än 150 recept som lockar till goda, vackra och nyttiga måltider. Under sina många resor i Främre Orienten, Indien, Kina och Centralamerika har Kurt Wered samlat kulinarisk inspiration och recept på färgstarka och kryddoftande rätter. Men hans kärlek till den östgötska hembygden och djupa förståelse för dess kultur avspeglas också i detta urval recept för vardag och fest.

Den mångsidiga journalisten Erica Sagn har gjort detta urval av Wereds omfångsrika receptsamling. "Till bords med Wered" är hennes debut som kokboksförfattare. Fotografen Mats Fram har illustrerat boken med över 150 underbara färgbilder.

Till bords med Wered

Omfång: 228 sidor

Band: Linnetrådshäftad

Pris: 378:-

Utkommer i oktober

Praktverk om östgoterna

I dagarna utkommer I östgoters fotspår av Bengt Fram. Det är ett rikt illustrerat praktverk där författaren på ett medryckande sätt beskriver sina många resor genom Europa på jakt efter lämningar av det hemlighetsfulla och mytomsjungna folk som en gång i tiden utvandrade från vad som idag är trakten kring Linköping.

Efter mer än 40 års arbete kunde den f.d. gymnasieadjunkten och journalisten Bengt Fram tidigare i år lägga fram resultatet av sin forskning i den omfattande monografin Östgoternas urhem. Den följs nu upp av I östgoters fotspår, den andra delen i en planerad trilogi.

Med anledning av utgivningen arrangerar Föreningen Östgötska Amatörhistoriker ett symposium på Hjulsbro hembygdsgård lördag 29 augusti kl. 15.00. Representanter för den s.k. östgötaskolan kommer att presentera sin syn på Östergötlands äldsta historia och författaren själv kommer att signera I östgoters fotspår.

I östgoters fotspår
Omfång: 522 sidor. Rikt illustrerad i färg.
Band: Linneklotband med skyddsomslag
Pris 998:-

Bibliofilupplaga
Anark förlag har också låtit framställa en bibliofilupplaga av I östgoters fotspår i en upplaga om 50 numrerade exemplar, signerade av författaren. Bibliofilupplagan är i stort folioformat, bunden i oxblodsfärgat marokängband med upphöjda bind, inre denteller och helt guldsnitt. Levereras i en sidenklädd kassett.
Pris 5990:-

Signerat Sagn: Carina Rydberg och Hypnotisören

I dagens DN ger sig Carina Rydberg in i diskussionen om pseudonymen ”Lars Kepler” och romanen Hypnotisören med en kommentar till vårt tidigare avslöjande av Bonniers skurkaktiga metoder. Det är bara alltför typiskt för dagens ”kulturdebatt” att Rydberg helt skamlöst vidgår att hon inte gittat läsa boken för att i nästa andetag karakterisera den som ”ännu en svensk deckare – om än lite bättre skriven”. Rydberg avslöjar sig därmed som fullkomligt renons på litterärt omdöme. Hypnotisören har inget med det svenska deckareländet att göra – romanen är en litterär sensation som väl förtjänar de kommersiella framgångarna. Sådan slapphet förvånar mig inte längre – DN:s kultursida har ju sedan länge framförallt varit en tummelplats för bloggare och nöjesjournalister.

Vad som däremot upprör mig är Rydbergs ohederliga debatteknik. Hon fortsätter:

Men när det avslöjas att det är paret Ahndoril som ligger bakom ”Hypnotisören”, så blir stämningen genast upprörd. Och det hjälper inte att makarna Ahndoril berättar att de lämnat in manuset anonymt – det vill säga under det helt okända namnet Lars Kepler.

De och förlaget i fråga beskylls genast för att vara krämare – Bonniers förlag till och med för att ägna sig åt svindleri, eftersom förlaget påstås ha ägnat sig åt falsk ryktesspridning vad gäller upphovsmannaskapet till ”Hypnotisören”.

Ja, Bonniers är krämare och svindlare. Men det verkligt omoraliska med dess agerande är den exempellösa fräckhet med vilken man utnyttjat Karin Barbalander – den verkliga författaren till Hypnotisören. Rydberg undviker alltså själva kärnfrågan i diskussionen; hennes inlägg är därför platt som en pannkaka - och dessutom djupt missvisande.

Och Karin Barbalander väntar fortfarande på upprättelse i något av våra etablerade medier. Den lär dröja.

Ur Wereds annaler (1)

I Kurt Wereds frånvaro kommer vi att under denna rubrik publicera utdrag ur de anteckningar från senare år som Anark förlag och Kurt Weredsamfundet snart kommer att publicera under titel Wereds Varia i serien Acta Werediana. Många av anteckningarna berör dagsaktuella händelser och kan därför vid en första genomläsning förefalla daterade. Dessa anteckningar ska dock inte förväxlas med bloggarnas och dagstidningskrönikornas dagsländeprosa. För den uppmärksamme läsaren, med förmåga att läsa mellan raderna, finns här förutom den stålblanka prosa som är omisskänneligen weredsk, också ett tankeinnehåll av en för vår tid sällsynt halt.

Jag har sedan länge haft för vana att dra mig undan till de natursköna trakterna kring Roxen i stunder då atmosfären i Linköping, eller den elektroniska etern, blivit mig alltför kväljande. Roxens stränder, och på senare år mitt eget Övralid, har varit ett sant refugium där jag kunnat ägna mig åt rekreation, studier och arbete. En tillflyktsort från den samtida, skränande pöbelkulturen.

Men naturligtvis har krämarkulturens tentakler nått också dit. En fem ton tung och nio meter hög "skulptur", resultatet av en populistisk kampanj, finansierad av östgötska landsting, flera kanalkommuner, Göta Kanalbolaget och Statens konstråd, skymmer sedan i våras utsikten från min veranda.

Så här säger den ytterst ansvarige för detta nidingsdåd, Bo Olls, om de miljoner som det bedrövliga projektet kostat: "Välinvesterade pengar." och pekar sedan på: "inte bara arbetsmarknadsmässiga fördelar för konstnärerna, utan också estetiska, konstnärliga och pr-mässiga värden som tillförts länet och kanalen."

Helt skamlöst berättar Olls vidare att man använt ingenjörstrupper från Eksjö för att få den monstruösa "skulpturen" på plats. Kan man tänka sig en tydligare bild för statens och kapitalets oheliga allians i vår tid?

Jag måste bestämt se mig om efter en annan plats. Med en sådan monstruös skapelse framför ögonen, kunde jag lika gärna befinna mig i "bloggosfären".

Vox Populi

Så har ännu en cyberklottrare smetat ned kommentarsfältet på Wereds vådligheter med sina fula gubbar. Jag borde knappast bli förvånad: Om man tar på sig uppgiften som folkbildare i en kulturell nedgångsperiod som denna får man väl finna sig i att bemötas med spott och spe från huliganer, slynglar och träskvarelser. Att förvänta sig andra reaktioner vore givetvis naivt, och jag vet bättre. Det gjorde också Ekelund:

Den sällsyntaste lyckträff: att af sitt otium få göra sitt arbete. Antingen står karaktären emot (och det äfven ofta nog hos de utvalda) eller lägga tid, folk-och bildningsläge oöfverstigliga hinder

Att tala inför döva öron, eller försöka överrösta pöbelns vrål, är dock ett fåfängligt värv - och ett slöseri med den tid som är mig given. Jag kommer därför att dra mig tillbaka en tid och låter Erica Sagn och Karin Barbalander sköta Tankesmedjan i min frånvaro. För att citera Ekelund ännu en gång:

Jesuit-principen: undandraga sig världen - för att verka på världen, var ofta nog äfven geni-principen.

- Kurt Wered

Wered - ett närgånget porträtt

Den 29 mars 2009 börjar den pensionerade diplomingenjören Kurt Wered driva sin första blogg, Wereds vådligheter. Våren och sommaren detta år upplever Wered en av de mest dramatiska perioderna i sitt intellektuella liv. Efter mindre än ett halvår har den anspråkslösa hemsidan utvecklats till "Sveriges skarpaste politiska blogg" med tusentals läsare. Kring Wered själv samlas snart en krets yngre, entusiastiska läsare och man startar snart både Tankesmedjan Wereds vådligheter och förlagsverksamheten Anark förlag.

Regissören Fredrik Sagn har följt Kurt Wered, som på kort tid kommit att framstå som en av Sveriges skarpaste och mest kontroversiella intellektuella. Vi får följa Wered under arbetet med bloggen och på stormiga ledningsmöten på tankesmedjan och förlaget. Under nattliga samtal vid Wereds landställe i Östergötland berättar han med drabbande öppenhjärtighet om den väg som fört honom till den parnass han samtidigt innerligt avskyr.

Wereds egensinniga författarskap har med sin kantiga skönhet berört oss alla i någon form, långt utanför de finkulturella kretsarna. Det framstår alltmer som en ovärderlig kulturskatt vars tillkomsthistoria dokumenteras nära nog i realtid i denna märkliga film.



WERED - ETT NÄRGÅNGET PORTRÄTT
4 DVD i box, 460 min

En film av Fredrik Sagn
Producerad av Coyote Production i samarbete med Dramatiska Intitutet
Klippning Daniel Larefalk
Ljudmix Arne Janzon
Grafik Erica Sagn
Kompletterande foto Laura Larefalk
Distribution Folkets Bio/Anark Förlag

Nätverket hedonistisk höger återuppstår

I samband med utgivningen av ”Heliogabali barn – en amoralisk antologi” återuppstår nu Nätverket hedonistisk höger och välkomnar nya medlemmar. I sin senaste inkarnation är nätverket ett resultat av samarbete mellan några av samtidens mest subversiva och omtalade radikalkonservativa och anarkiska fora: Tankesmedjan Wereds vådligheter (”Sveriges skarpaste politiska blogg”), Anark förlag samt Kurt Weredsamfundet och administreras av Karin Barbalander.

Nätverket hedonistisk höger är en sexualpolitisk mötesplats långt bortom såväl den etablerade pseudohögerns prydhet som den trivialiserade och nivellerande, politiskt korrekta queerkulturen. Hedonistisk höger är en plats för alla dem som inte längre mättas av sådan vattvälling men vill förverkliga den sublima perversionens emanicpatoriska potential.

http://www.facebook.com/groups/create.php?customize&gid=152485186232#/group.php?gid=152485186232

Mitt eget Övralid (6) άσχήσις

Det är endast här, i det eremitage vid Roxens strand som jag kallar mitt eget Övralid, som jag kan överkomma den förskräckande άπορία som hemsöker mig efter några dagars vistelse i det förfäade, förfärande andliga klimatet på internet. Här ute finns en kärvhet och närhet till den ursprungliga källan som förmår återställa mig. Här kan jag, utan distraktioner från den larmande hopen, ostört ägna mig åt honestis studiis. Jag tar långa promenader, äter enkel mat. På kvällen ett glas Solita, inte mer. Jag skriver på mina memoarer. Efter några dagar härute framstår polemiserandet på internet med dess stupida provokationer och gälla tonfall som en halvt glömd mardröm. Se där vad en smula άσχήσις kan uträtta!

Tankar om kvinnorna i mitt liv (3)

Stundom säger måhända en bild mer än den vältaligaste text.

Synkroniciteter

Hur mycket jag än vantrivs i internets o-kultur, måste jag ändå tillstå att här ofta uppstår sällsamma sammanträffanden av det slag som låter oss ana något av de hemlighetsfulla mekanismer som i vardagens aldrig sinande ström av trivialiteter och lappri är fördolda bakom Mayas slöja.

Så fick jag tidigare i dag - via Facebook - ta emot en hälsning från Arne Chosfer, en klasskamrat från Linköpings allmänna läroverk som jag inte hört något från sedan hans familj lämnade Östergötland någon gång vid mitten av 50-talet. Med undantag från något enstaka vykort har jag sedan inte hört av honom. Sist jag hörde något om Arne, det måste ha varit i slutet av sjuttiotalet, hade han flyttat till England. Han hade hållit fast vid ungdomens intresse för arkeologi och disputerade visst på en avhandling om de hemlighetsfulla etruskerna.

Nu på kvällen gick jag igenom dagens brevskörd och fann då ett paket, poststämplat i Oxford. Och si - det var en ny bok, skriven av min gamle vän: Etruscan Eroticism (Oxford: Oxford University Press 2009).

Det här är oerhört förbryllande. Jag ska ta med boken till landet över helgen. Är detta måhända ett tecken, en uppmaning från okända makter att härda ut i internets fasansfulla larm ännu en tid?

Tillbaka till Roxens strand

Född under brinnande krig och med tydliga minnesbilder av det sena fyrtiotalets ändlösa flyktingkaravaner har jag alltid betraktat också mig själv som en displaced person. Under de många åren i självvald undandragenhet, då jag arbetade som diplomingenjör vid SAAB i Linköping, förstärktes mitt främlingskap infördet tjugonde århundradets krämarkultur, dess totalitaristiska konsumism och ohämmade populism.

Jag har kallats för elitist och misantrop, och den idealiska misogynien har hånats och bespottats av mina förhönsade ”kritiker”. Deras glåpord rör mig icke i ryggen och jag fortsätter mitt arbete, väl medveten om att mitt är ett tänkande vars tid ännu icke är inne. Att jag är född i fel århundrade, på fel plats men att jag ändå är förpliktigad att, gång på gång, avslöja den torgkäringsmentalitet som kommer till uttryck i massmediernas vulgaritet.

Jag har valt att använda den modärna teknologien och ”bloggen” som mitt rostrum och de har visat sig vara användbara verktyg. Fredrik Sagn, en av ytterst få som haft något väsentligt att säga om mitt arbete med Tankesmedjan Wereds vådligheter, formulerade det såhär:

Somliga känner Wered främst som en omutlig och kompromisslös samhällsdebattör. Andra har attraherats av den närmast gammaltestamentligt förkunnande rösten i de verk där han framstår som den förnämste representanten för philosophia perennis i vår tid. Åter andra har hos Wered funnit en djärv gränsöverskridare som presenterar ett homoerotiskt ethos förenat med en traditionalistisk överygelse som ett sömlöst helt...

Nyttjandet av denna form: Facebookgruppens är helt i linje med Wereds författarskap som kan ses som en kraftfull demonstration av möjligheten att med den senaste teknologins hjälp navigera i den eviga visdomens strömfåra.

Samtidigt är jag plågsamt medveten om att mitt budskap riskerar att trivialiseras och förflackas när det presenteras i detta slags medier. Dess essens må vara hård som stål och varaktigare än koppar, men ett tänkande på gränsen är också en ömtålig organism som kräver en omgivning lämplig för dess natur. Jag har ofta ställt mig frågan om Nietzsche skulle ha publicerat Zur Genealogie der Moral i en blogg eller om Julius Evola skulle ha skickat ut vänförfrågningar på Facebook. Jag tror knappast det - det är något pöbelaktigt över alltsammans. En svag men förnimbar doft av drängstuga vidhäftar det mesta som fiskas upp från nätet.

Jag håller det visserligen inte för osannolikt att en Marinetti kunnat twittra sina poem och manifest. Kanske kunde min ungdoms klart skinande ljus till och med ha utvunnit vackra effekter ur ett sådant medium. Jag håller det i vart fall icke för omöjligt och det är sådana tankeexperiment som får mig att framhärda i den modärna masskommunikationens infernaliska larm och babyloniska babbel.

Likväl är det är dock svårt att föreställa sig en Ulrike Meinhof eller en Andreas Baader kommunicera via Newsmill. Jag har också alltmer kommit att misströsta om möjligheten att alls kunna säga något meningsfullt via internet.

Efter en sommar tillbringad i splendid isolation vid Roxens strand återvände jag nyligen till den tarvlighetens valplats som utgörs av internet, ”bloggosfären” och Facebook. Erfarenheten är förskräckande och jag har beslutat mig för att än en gång dra mig tillbaka till mitt eget Övralid. Jag ska åter överväga frågan om huruvida jag ska fortsätta blogga och upprätthålla kontakten med mina vänner och läsare på Facebook. Medveten om tidens gång och dödens ofrånkomlighet gör det angeläget att hushålla med mina krafter.

Vore det kanske inte bättre att ägna mina sista år åt att redigera Dagboken eller färdigställa En diplomingenjörs memoarer, till exempel? Skall jag kanske överlåta ansvaret för den tankesmedja som bär mitt namn i Erica Sagns och Karin Barbalanders kompetenta händer?

Hycklarnas afton

Ett svåruthärdligt kvalm har lagt sig över det svenska medielandskapet denna rötmånad. Utdunstningarna från en skamlös och korrupt förläggarvärld blandas med den billiga parfymen från ett par hycklande spelare i litteraturens B-lag som fått en oförtjänt plats i populärkulturens grälla scenbelysning, i den slasktratt som tillhandahålls av de svenska massmedierna. Där har de placerats av de litteraturens sutenörer och krämarandans lakejer som – än en gång – visat sitt rätta ansikte. Stanken påminner om ett striptease-tält på Kiviks marknad eller en moldavisk bordell.

Nej, förresten, det är en orättvis jämförelse: På sådana platser får man nämligen exakt vad man betalar för, varken mer eller mindre. Vad vi nu åser är något betydligt mer beklämmande. Jag talar naturligtvis om uppståndelsen kring pseudonymen Lars Kepler och succéromanen Hypnotisören. I dagens DN framträder de två skribenterna Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril:

Kepler är vårt gemensamma författarnamn som vi inte ville blanda ihop med våra andra böcker… Deckargenren lockade och att tillsammans prova ett helt annat sätt att berätta en historia…

Ja, nog är det fråga om ett ”helt annat sätt att berätta en historia” vi ser här – och ett helt annorlunda sätt att marknadsföra en bok. Vi får veta att Bonniers ”agerade blixtsnabbt” när man tog emot det anonyma manuskriptet till Hypnotisören som nu blivit en kommersiell succé.

Men vari ligger nu det upprörande, frågar sig kanske den godtrogne läsaren av Dagens Nyheter, denna megafon för marknadsavdelningen på Bonniers. För den som har en oförvillad blick och ett uns litterärt omdöme torde det dock vara fullkomligt uppenbart att det är något ruttet i den här historien.

Hypnotisören råkar nämligen vara en fullkomligt lysande roman, fullt jämförbar med det bästa som skrivits i genren. Och ingen kan väl på fullt allvar tro att Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril skulle kunna åstadkomma ett sådant storverk. Den senare har dock, som bekant, inte dragit sig för att profitera på andras ryktbarhet. Det gick bra den gången - men med detta utspel torde Ahndoril ha dragit ett löjets skimmer över både sig själv och Dagens Nyheter.

Men vi ska inte vara alltför hårda i vår dom över det förmenta författarparet. Vi kanske till och med kan förunna dem ett par dagars kråmande i rampljuset innan de lånta fjädrarna faller till marken. Vi vet att fåfänga och desperation kan driva människor till de mest bisarra handlingar. Mänskligt, alltför mänskligt.

Allt detta skulle inte vara värt vår uppmärksamhet om det inte vore för Bonniers skamlösa agerande. Helt fräckt väljer man nämligen att tiga – förmodligen i förhoppning att Ahndorils utspel ytterligare ska bidra till framgångarna med Hypnotisören. Man bekräftar och profiterar därmed på en fräck lögn. Att man inte håller sig för god för sådana fasoner är knappast förvånande men förläggarens förslagenhet drabbar naturligtvis den verkliga författaren till Hypnotisören.

Denna kränkande behandling är sådan, att jag nu bryter ett förtroende och avslöjar hennes verkliga identitet: Karin Barbalander. Jag hyser den djupaste respekt för hennes val att tiga. Hon visar därmed prov på en värdighet som är ytterst sällsynt i den svenska litteraturens sumpmarker. Som Karins vän och mentor är det dock min plikt att avslöja det verkliga förhållandet. Må detta ursäktas mig.

Kurt Wered

Karin Barbalander: Heliogabali barn

Anark förlag inleder höstutgivningen med den av Karin Barbalander sammanställda och kommenterade Heliogabali barn - en amoralisk antologi. Volymen innehåller ett trettiotal texter från senantiken till 1900-talet som på ett eller annat sätt exemplifierar vad Barbalander kallar exemplarisk perversitet.

Heliogabali barn är ett ambitiöst och originellt försök att återupprätta perversionens sublima potential i en tid av nivellerad njutning.

Det Barbalander syftar till ligger mycket långt ifrån den så kallade skräckellitteraturen. Naturligtvis är det inte heller fråga om det slags ytliga, salongsfähiga kittlingar som vi sett så mycket av de senaste decennierna och som nu tycks ha etablerat sig i populärkulturen. Genom att konsekvent fokusera på det oförlåtliga och det djupast omoraliska upprättar hon ett slags perversionernas kanon där alla "österns och västerns laster" möts. Boken torde vara otjänlig som pornografi - men lämnar den läsare som uthärdar de knappt 500 sidorna med en egendomligt upplyft känsla.

- Fredrik Sagn

Sebastian, hundarna och Goebbels

Ni säger att jag är lättkränkt? Ni säger att den ideala misogynien inte är annat än tarvligt förakt eller rädsla för kvinnor? Ni vill kanske psykologisera min vantrivsel i den samtida krämarkulturen. I så fall hör ni säkert till dem som accepterat dess billigaste geschäft och pråligaste tingel-tangel. Ni kanske finner er i - eller rentav roas av - sådant som mobiltelefonerande, mullrande basgångar och det envetna smattrandet av stavgångande käringar.

Ni kanske säger att jag överreagerar? Ni kanske tycker att tonen i dagens kultur- och samhälls"debatt" är uthärdlig? Förmodligen behärskar ni då grobianernas språk bättre än jag, som där endast förmår urskilja grymtanden.

Eller kanske är det endast en fråga om naivitet. Låt mig då väcka er ur er slummer, kära läsare. Låt mig för en stund vara er vägvisare till underjorden. Se till exempel här, med vilka tarvliga, lumpna och primitiva grepp man skändar en av vårt lands främsta författare på det mest utstuderade sätt - genom att helt fräckt förneka hennes existens:

Karin Barbalander är alltså den senaste av “Kurt Wereds” tankefoster. Vad är det frågan om? Varför envisas denne s.k. Wered med att hitta på en massa nya personer, som på ett eller annat sätt backar upp honom? Karin Barbalander, Kurt Wered, Erica Sagn, “Kurt Weredsamfundet”, Bengt Fram, Anark förlag” och Fredrik Sagn, ingen av dessa människor eller organisationer existerar…

Vad är orsaken till en sådan småaktighet, undrar ni kanske? Svaret är enkelt: Guilt by association. Genom att skriva positivt om Karin Barbalanders romansvit kastade vi henne åt de dräglande hundarna. Sådant var alltså hopens raseri att man i brådskan också förnekade existensen av Kurt Weredsamfundet och Bengt Fram . För att citera Jan Myrdal: "Det är bara att gå till läggen". Eller varför inte följa länkarna här ovan och konstatera för er själv att dessa människor och organisationer är i allra högsta grad levande.

Kan det vara så, att mina så kallade kritiker tagit Goebbels' ord: "Om en lögn upprepas tillräckligt många gånger blir den en sanning" bara alltför bokstavligt? Har de kanske underskattat den läsande människans fattningsförmåga? Rent komiska höjder når hursomhelst självmotsägelserna i följande privata meddelande (vars avsändare jag av barmhärtighet låter förbli anonym):

Kurt: Du finns inte. Dina andra personligheter är fantasifoster. Alla använder samma IP-adress, ingen finns i något personregister. Böckerna de har publicerat har aldrig getts ut. Sluta förfölja mig, du är jobbig.

Vem är det, frågar jag, som är förföljd här? Vem är det som utsatts för den mest infama förtalskampanj? Vem är det som - dag efter dag, månad efter månad - tvingats utstå de mest fasansfulla verbala utsöndringar från våra "kritiker" och "debattörer"?

Nå - författaren till dessa rader kan sova lugnt om natten. Vi på Tankesmedjan Wereds vådligheter har viktigare saker för oss än att "förfölja" någon. Vi kan dock lova att vi också i fortsättningen kommer att vara "jobbiga" - och för paranoida reaktioner avsäger vi oss allt ansvar. Vi kommer dock att avhålla oss från vidare "samtal" med snarstuckna och förnumstiga "debattörer" av det slag som översvämmar internet. Mot dumheten kämpar som bekant också gudarna förgäves.

Kurt Wered

Erica Sagn

Karin Barbalander

Hösttermin vid avgrundens rand

Efter ett längre sommaruppehåll har Tankesmedjan Wereds vådligheter och Anark förlag nu glädjen att hälsa nya och gamla läsare välkomna. De som redan är bekanta med vår verksamhet kommer att känna igen sig. "Sveriges vassaste blogg" viker sig inte inför tarvliga påhopp från de andens kretiner som framhärdar i att bedriva lumpna förtalskampanjer. Vi kommer att fortsätta vår kritiska granskning av samtidens torgkäringsmentalitet och krämarfasoner. Liberaler och pseudoradikaler, salongsjihadister, kvasikonservativa frimicklare och annat slödder kommer att hudflängas med den esprit som trogna läsare av Wereds vådligheter förväntar sig.

Den uppskattade skribenten Erica Sagn har återvänt till tankesmedjan och vi välkomnar också författaren Karin Barbalander som från och med denna säsong är fast knuten till Wereds vådligheter. Det är inte utan ett mått av schadenfreude som jag noterar att det ingår två kvinnor i det triumvirat som nu kommer att verka för en verkligt radikal konservatism och den idealiska misogyniens sak.

- Kurt Wered