Pegasen i botten
Svenskt pekoral från nyenkelhet till retrogardism
Bandtyp: Trådhäftad
Omfång: 788 sidor
Pris: 395:-


Ädelpekoralet förblir en pålitlig underström i den svenska lyrikens ocean. Trots växlande moden förmår ständigt nya generationer prestera poetiska stycken där syftets allvar blott överträffas av den ofrivilliga komiken.

För den som önskar förstå det svenska kynnet utgör skatten av pekoralistisk dikt en outsinlig källa till kunskap om de själsliga träskmarker i vilket det har sina rötter. Dessvärre har studiet av detta slags lyrik kommit att få något antikvariskt över sig. Klassiska antologier som Pegas på villovägar och Jullen på världhavet är förvisso omistliga för den som vill tränga in i den äldre svenska pekoralistiken men de är också hopplöst föråldrade. Ett visst slags studentikos skadeglädje skämmer också dessa, förvisso högst användbara, samlingar. Det har länge saknats ett uppdaterat och brett urval svenska pekoral som kunnat levandegöra den svenska lyrikens fortsatta uselhet.

Den nya samlingen från Anark förlag, Pegasen i botten, Modernt svenskt pekoral från nyenkelhet till retrogardism syftar till att fylla detta tomrum. Här presenteras inte mindre än femtio samtida svenska författarskap, representerade med över 400 dikter och kortare prosastycken. Materialet har arrangerats tematiskt i sju kaptiel: "Nyenkelhet", "Politisk dikt", "Rocklyrik", "Det frånvarande subjektet", "Romantikens återkomst", "Språkmaterialism" och "Retrogarde". För urval och en fyllig introduktion svarar Torgny Creutz, litteraturvetare och tillförordnad kulturredaktör på "Barometern".

Utk. maj 2010.

Kurt Wered och Mats Fram: GLADIATORERNAS INTÅG

Vid midnatt 1 maj 2010 slås portarna upp på Gasverkets nya scen i Linköping. Tankesmedjan Wereds vådligheter bjuder in till en modern amfiteater med performancen GLADIATORERNAS INTÅG. En hyllning till smärtan, sexualiteten och den anarkiska friheten. En motståndsgest, en knuten näve riktad mot den normativa normaliteten och nivellerade queeraktivismen. En affirmation av det ursprungliga begärets förmåga att leda tillbaka till Roten. En ömsint alkemisk transformation. Ett gladiatorspel för det tjugoförsta århundradet. En köttets återuppståndelse. En multimedial megalomani.


Program:

24.00 – Portarna öppnas
(svartklädd personal som rör sig mekaniskt, en sinister atmosfär)

00.10 – Svart mässa
(ackompanjeras av musik - delar av Verdis Requiem baklänges - volymen optimerad för att åstadkomma maximalt obehag)

01.00 – Mats Fram spelar Liszts Csárdás macabre
(flygeln något ostämd; atmosfören disharmonsik)

01.15 - Kurt Wered: De tusen snittens dans
(intertextuell-performativ åkallan av Bataille. Wered skär sig med kökskniv. Blodet droppar över publiken på första bänkraden. Äckel och extas. Wered får en transfusion från en damejean märkt "slaktavfall".)

02.00 – Mats Fram och Kurt Wered: Gladiatorspel (Musik: Panzerfausts Stahlverk IV)
(Improviserad och våldsam kamp. Mats har en treudd, Kurt ett svärd.)

03.00 – Special Guests: Ensemle Sagn.
(Volymen maximalt hög. Dörrarna låses. Droner, rundgång. Personalen piskar publiken med rottingkäppar)

04.15 – Paus. Divertiment: Medlemmar ur Linköpings Kammarorkester.
(Mozart: Divertimento Ess-dur Kv 563)

05.00 - Kurt Wered: Brännmärkning
(Kurt tar brännjärnen från den koleld som brunnit under hela natten och pressar in dem, ett efter ett, i bröstet. Mats häller punsch i såren.)
 
Välkomna till en oförglömlig kulturnatt.

Kurt Wered om blodets och sädens gemenskap, den erotiska slöjan och den svenska liberalismens prydhet

Vad den bigotta svenska vänstern och frikyrkoliberalismen inte förstår, aldrig kommer att kunna förstå, är den förhöjda sensualism och libidinösa flykt som endast kan frodas i ett auktoritärt sammanhang. Det är i underkastelsen, smärtan och den brutala utlevelsen som vi finner frihet och tillfredsställelse. Ingen annanstans. En sanning som givetvis är omöjlig att acceptera för snöpingar, liberaler och jämställdhetsfundamentalister.

I sin renaste och mest upphöjda form, finner vi detta slags sublima sexualitet i exklusivt manliga gemenskaper. Hockeyspelaren som kör upp klubbskaftet i sin motståndare och sedan kysser det blödande såret. Nubakrigarna som samlas vid elden när solen gått ned över savannen för att skära in nya tatueringar. Också rekryterna på manöver i Norrlands skogar kunde uppleva något av detta slags homoerotiska communitas när de behandlar sina skoskav. Blodets och sädens gemenskap, förhöjd av den delade smärtan.

Värnpliktens avskaffande är i sanning en spik i kistan för den subversiva gemenskapen och fostran av genuin manlighet.

Det är samma slags impotenta, sexualfientliga anda som hörs skräna om "slöjförbud". Att man kan vara så blind för de estetisk-erotiska kvaliteterna hos burka och niqab! Att man inte förstår uppskatta denna erotisering av ögonen. Att man inte känner den minsta sprittning i sitt kön vid åsynen av en knappt anad höftlinje under det böljande tyg som för den nivellerade brackan inte är annat än ett "tält".

Det finns ett drag av frimicklande bigotteri i den svenska debatten och det växer sig allt starkare. Jag ser inte längre någon möjlighet att på ett effektivt sätt motarbeta denna tendens. Intill slutet kommer jag förvisso att vittna, att höja min röst, protestera - och visa på ett bättre alternativ. Men jag gör det utan hopp om att kunna vrida utvecklingen åt rätt håll.

Kurt Wered: Spränglärd och gallsprängd, nu i exil.

Göran Baugh skriver i dagens Barometern:

Den östgötske kulturpersonligheten Kurt Wered, författare, förläggare och flitig debattör, vägrar att skriva en rad till för den svenska publiken eller delta i diskussionerna på Facebook.

- Jag står inte ut med hatet längre. Hat slår emot mig så fort mitt namn nämns, säger han i en intervju i Barometern. "Det är en förskräcklig pöbelmentalitet som möter en på sajter som "tradition och fason", "retrogarde.org" eller "axess"-bloggen. Han har heller inget positivt att säga om Facebook och andra sociala medier. "Det är fora för torgäringar och krämarbaroner, kvartsbildade, och halvlitterata lustigkurrar, patetiska kufar. Där ser vi yttrandefrihetens sanna ansikte: Vem som helst tar sig rätten att säga vadsomhelst."

I maj skulle den produktive Wereds tjugosjätte bok, en essäsamling med titeln Alla de andra som pckså led ha kommit på det egna förlaget "Edition Wered". Men nu har utgivningen alltså stoppats. "Jag är trött på att skedmata svin med pärlor", kommenterar författaren och förklarar att han tänker flytta förlagsverksamheten till Norge, där man på senare tid visat ett växande intresse för vad som är ett, minst sagt, kontroversiellt och egensinnigt författarskap. "Ingen orkar ropa i öknen hur länge som helst utan att få ett vettigt svar ", tillägger Wered. "Responsen jag får består till 90% av missförstånd eller missfirmelser."

Kurt Wered företräder den anarkiska jihadismen, en radikalkonservativ tankeriktning med starka homoerotiska och misogyna inslag. Det är framförallt de senare som vållat starka reaktioner, både till vänster och höger, bland kristna, muslimer och humanister.

"Jag gitter inte förklara vad den idealiska misogynin handlar om en gång till", säger Wered. "Jag har skrivit flera böcker i ämnet, men ingen som diskuterat saken tycks ha läst dem, särskilt inte de som skriker högst om 'kvinnohat'".

"Jag förespråkar ett radikalt motstånd mot massamhällets konformism och pöbelmentalitet, flockbeteendet och konformismen, käringmetntaliteten och knoddigheten - allt sådant som möter en på bloggar, i 'sociala medier' och den så kallade kulturdebatten."

"Det är ingen som vill lyssna på sådant. En del säger att det här samhället är på väg mot en avgrund. Dumheter, säger jag. Den som har ögon att se och öron att höra, har givetvis insett att det här samhället redan befinner sig i fritt fall."

"Men vad gör våra så kallade intellektuella? Tidigare pysslade de åtminstone med något slags belleltrism, men idag? De är upptagna med att skriva statusuppdateringar."

Ord och inga visor, alltså, från mannen som startade "Sveriges skarpaste politiska blogg" och som nu väljer att lämna den moderna masskommunikationen bakom sig.

Många känner säkert lättnad inför Wereds beslut. Han har gjort sig känd som en skoningslös kritiker av otaliga personer och företeelser i samtiden. Men lika säkert är att kulturdebatten kommer att bli åtskilligt blekare och mer förutsägbar utan denne färgstarke, spränglärde och gallsprängde polemiker.

Crister Enebär om en ny biografi över Håkan Lundberg

Leo Lewenhaupt

Håkan Lundberg vol. 1

Omfång: 588 sidor

Bandtyp: Trådbunden

Pris: 395:-

Det svenska åttiotalet påminde mest om en överfull, bortglömd askkopp morgonen efter festen. En stinkande sörja. Aska, ölslättar, utspottade prillor. Det tror jag alla vi som var med kan vara överens om.

Framtiden var inställd och historien bestod av en serie misslyckade uppror. Sextiotalets blomsterbarn, våra mostrar och morbröder, var nu förvandlade till hängbröstade, tandlösa vrak. De som spelat sina kort lite bättre hade inlett den långa marschen från Mao till Stenbeck. Punken hade fastnat i sin egen narcissism och var hursomhelst DOA. Margaret Thatcher...  Annifrid Lyngstads satsa-på-dig-själv-kampanj... Susanne Lanefeldt… ”Tantsnusk”… Och över alltsammans den socialdemokratiska DDR-estetiken med dess doft av bonvax och vått ylle. Allt flöt ihop till en enda gröt. Man orkade helt enkelt inte bry sig längre. Om någonting.

Såhär i efterhand, med facit i hand, framstår naturligtvis det där gräsliga decenniet som rena idyllen. Det brukar ju vara så. Men, ändå, det var som om hela det sjunkande folkhemmet hade drabbats av ett slags personlighetsstörning…. En alldeles särskild, mycket svensk, kombination av uppgivenhet och grötmyndighet. Och vi som var med, vi som formades av den där konstiga tidsandan, kan nog aldrig glömma den. Men, hur underligt det än kan verka, tycks det finnas ett slags ömtålig, poetiskt genialitet som frodas i sådana omgivningar.”

Så inleder Leo Lewenhaupt den nyss utgivna, första delen av sin digra biografi över Håkan Lundberg. Och det är en dyster bild av det tidiga 1980-talets Sverige som träder fram, både i Lewenhaupts biografiska framkallningsbad och Lundbergs tidiga sångtexter och dikter. Och ändå är de ju, vet vi idag, bara en föraning om de svåra år som väntade. Samtidigt framstår Lundberg här som en ljusbringare (i ordets båda bemärkelser) som förmådde lysa upp det svenska grådasket med sin säregna, både demoniska och oskuldsfulla diktning.

Låt mig säga det med en gång, Lewenhaupts bok är ett storverk som utan tvekan kommer så nära den hemlighetsfulle Lundberg som det är möjligt. Lewenhaupt lyckas också på kuppen ge en bred rundmålning av den tid och det sammanhang där Lundberg verkade. Det är stort. Det är starkt. Det är som att återuppleva ett traumatiskt barnsomsminne.

Lundberg levde sin konst, på ett sätt som annars bara självförbrännande rockstjärnor gör i vår tid. Och kanske kom en del av inspirationen från det hållet. Redan som 12-åring scendebuterade nämligen Håkan Lundberg. Tillsammans med sin storebror startade han punkbandet ”Bondage Brothers” 1978. Året därpå uppstod en ny konstellation, ”Commando Camouflage” som faktiskt hann nå en viss ryktbarhet under de två år man spelade tillsammans. Till de många förtjänsterna med Lewenhaupts bok hör det fantastiska bildmaterialet som levandegör den här perioden, också för någon som jag själv, som var lite för gammal för att hänga på Malmös ungdomsgårdar.

Ett tredje band, ”Försöksdjur”, där en 15-årig Håkan hoppade in som basist och textförfattare, fick till och med spela in en singel som kom ut på legendariska Heartwork 1981.

 Med sin kombination av primal utlevelse à la Janov (Poliskontroll) och haschdoftande symbolism (Berusad gryning) är det en skiva som är både brådmogen och tidstypisk på samma gång. Men under gymnasieåren hann Lundberg tröttna på den lokala musikscenen. Han fortsatte visserligen att skriva texter åt många Lundaband, ofta under pseudonym, men ägnade sig alltmer åt det mödosamma arbetet med sina egna dikter.

Kanske var det hoppet om framgång, eller kanske kände han sig helt enkelt trött på det ensamma slitet vid skrivbordet. 1983 samlade i alla fall Lundberg ihop några av sina gamla kompisar och startade ett nytt band med det sinistra namnet "Sicherheitsdienst". Ett arv gjorde det möjligt för gruppen att ge ut en LP: All in Vain. Om Lundberg hoppats på framgång så uteblev den; plattan lär ha sålts i sammanlagt 25 exemplar (och är, naturligtvis, en eftertraktad raritet idag).


Kanske var soundet alltför tungt, och texterna alltför introverta också under denna ”depprockens” glansperiod. När jag intervjuade Lundberg för Schlager i början på 90-talet sa beskrev han All in Vain som ”ett självmordsalbum. Mitt ’sent på jorden’”.

"Sicherheitsdienst" genomförde några spelningar, bland annat som förband åt Underjordiska Lyxorkestern, men splittrades snart. Lundberg skulle aldrig plocka upp sin bas igen.

 Nu koncentrerade han sig i ställer på sin poesi. Ganska snart började också Lundbergs dikter dyka upp i fanzines och undergroundpress och under några hektiska år publicerade han åtskilliga texter i RIP, Magasin April, Ritz, Flåskpåle och allt vad de hette. Mycket av det här materialet dök sedan upp, i en betydligt mer polerad form, i Lundbergs debutsamling I hallusyrénbersån (Bakhåll 1986).

Lewenhaupt har lagt ned ett hästjobb på att plöja igenom gulnade fanzines på jakt efter de ursprungliga versionerna och jämföra dem med de dikter som publicerades i bokform. Lundberg, som annars var känd som en hopplös slarver, var oerhört noggrann, för att inte säga pedantisk, när det gällde sina egna böcker och deras formgivning – något som lär ha drivit Örjan Gerhardsson till vansinnets gräns.

När man läser om den här boken är det inte svårt att förstå uppmärksamheten  och förtjusningen den till en början väckte hos några ledande kritiker. Lundberg lyckas på ett sätt som är alldeles hans eget, få minnesbilderna från den älskade farmoderns Österlen att smälta samman med de allt mörkare visionära upplevelser som han med hjälp av olika droger kultiverat under flera år. Men tidsandan sprang snabbt ifrån detta slags diktning. I takt med postmodernismens intåg på kultursidorna kom Lundberg att förpassas till en alltmer skugglik tillvaro på samhällets baksida, långt från den parnass där han, nätt och jämt, lyckats få in en fot i dörren.

Den första delen av Lewenhaupts monumentala biografi slutar med bokdebuten och Lundbergs flytt till Stockholm. Det är med ett slags skräckblandad förtjusning man väntar på att få läsa fortsättningen. Återkomsten till Skåne, det tumultariska ”samarbetet” med Malmöligan och åren i köpenhamsk exil… Den skandalrartade uppläsningsturnén i USA och deportationen. De sista åren på Hågaanstalten... Lundbergs 90-talet är av sådant stoff som man väver slitstarka myter av. Det är just friheten från snaskigheter och förmågan att sakligt och osentimentalt berätta om ett så märkligt liv som Håkan Lundbergs, utan att trivialisera hans unika karisma och skrämmande begåvning, som gör Leo Lewenhaupts bok så enastående.

Crister Enebär, Femina

Håkan Lundberg i USA, 2007. De hårda åren i exil

börjar ta ut sin rätt.

Crister Enebär: Sven Stolpes kulturella aktivism

Sven Stolpe & Kurt Wered
En lång kulturskymning
Breven från Sven Stolpe
Omfång: 478 sidor
Bandtyp: Linneklotband
Pris: 295:-

Det skymmer utanför fönstret. Han har just tänt en lampa för att skingra mörkret. På det imposanta skrivbordet står ett halvfullt glas portvin av bättre märke. Fåtöljen han sitter i är hård. Den väldiga salen är fylld av tusentals böcker. Sven Stolpe sitter i sitt bibliotek hemma på den värmländska gården, som han gjort varje dag i decennier. Han läser, intensivt och uppslukat, en bok och gör då och då en anteckning i blocket som ligger bredvid.

Stolpe var något så sällsynt som en litterär kosmopolit som var fast rotad i bygden och det svenska – som han  älskade och avskydde med lika stor passion.

Stolpe slog redan 1930 igenom som romanförfattare med den självbiografiska I dödens väntrum men hans främsta verk, romanerna Lätt, snabb och öm samt Sakrament skrevs efter att han konverterat till katolicismen. Under 50-talet var Stolpe också redaktör för den katolska tidskriften Credo.

Som tonåring läste jag glupskt och vetgirigt - med anteckningsblocket framme - hans gamla artiklar i Credo på Stadsbiblioteket. Sedan blev det många turer upp till avdelningen för utländsk litteratur och många interurbanbeställningar från andra bibliotek, mottagna av en alltid lika irriterad bibliotekarie. Det var Roger Martin du Gard, Francois Mauriac, Den heliga Birgitta, Drottning Kristinas brev… Verner von Heidenstam, naturligtvis. Listan kan göras hur lång som helst. Sven Stolpe och Credo var mitt sanna (och enda) universitet.

För Sven Stolpe var Credo ett skötebarn. Han var en sorts kulturkonservativ som slutade tillverkas för längesedan och nu ersatts av fjantar som Johan Lundberg och andra karriärister av ny lidelsefri modell. Bildningssträvandena - folkbildningstanken - var avsevärt viktigare för Sven Stolpe än lättköpta polemiska poänger. Med åren blev han också bittert besviken över den väg som den svenska konservatismen valde att slå in på, även om han utåt förblev någorlunda lojal. Sent i livet fortsatte han också medverka som skribent av Understreckare i Svenska Dagbladet, något han säkert fann alltmer motbjudande. Den ende som idag för vidare arvet från Stolpe är väl Kurt Wered, även om den senares homoerotiska och anarkiska jihadism till förstone kan tyckas befinna sig ganska långt ifrån Stolpes katolicism. Jag skulle dock hävda att beröringspunkterna är fler än man skulle kunna tro.

Det var också genom tidskriften  Credo som Kurt Wered kom i kontakt med Sven Stolpe. Och i dag ger han ut en ovanligt vacker volym med deras brevväxling. Den har fått den sympatiska titeln En lång kulturskymning. Den Sven Stolpe som kommer till tals i breven är den världsvane resenären och den djupt bildade resonören. Han ger lästips till den yngre, läshungrige diplomingenjören, klagar på det utrymme ”rödskäggen” får i svenska medier, men får också inspiration till sitt skrivande av Wereds entusiasm och många frågor.

Särskilt gripande är det stöd den unge Wered visar sin mentor under den uppslitande Lagercrantz-fejden som rasade i början av 1980-talet, ett smutsigt kapitel i den svenska litteraturhistorien som ännu väntar på sin doktorand.

För många framstår Kurt Wered, eremiten vid Roxen, som en närmast mytisk gestalt, en lärdomsgigant av samma slag som Sven Stolpe själv gjorde för tidigare generationer. Parallellerna är många och just därför är det uppfriskande att här möta en annan Wered än den vi är vana att läsa. Ung, en smula naiv och bildningstörstande. En ödmjuk lärjunge av det slag som måste vara varje doktorvaters högsta önskan. En lång kulturskymning kan läsas som ett äreminne, både över Sven Stolpe och det slags djupa vänskap som väl inte finns längre, i dessa dagar av Facebook och kommentarsfält.

Göran Baugh skriver i Barometern om Wereds vådligheter

Göran Baugh, fri författare och krönikör i den utmärkta tidningen Barometern skriver klokt om Wereds vådligheter.

Nuförtiden finns det mycket som gör mig lycklig. Det senaste är att jag äntligen hittat en blogg som inte bombarderar mig med skit, strunt, skrik, dumheter, enfald, okunniga tyckare, tillfällighetskändisar, ytlighet, råhet, banaliteter, svordomar, hånfullheter, påhopp, förakt, nedlåtenhet, förnedring.

Istället får jag möta sansade experter som samtalar om politik, historia, kultur, jag får ta del av storverk inom litteratur, bildkonst och musik, och jag får lära mig om filosofins och religionens utveckling.

Nu senast, i onsdags, gav den mig ett långt porträtt av Crister Enebär, en av vår tids största kulturpersonligheter, vacker i sin slitenhet, ständigt i centrum men också ödmjuk, rik men också generös i sina ansträngningar att hjälpa både obskyra debutanter och misskända mästare, eftertraktad på varje kulturredaktion värd namnet. Och, inte nog med det, Bloggen som skriver så fint om honom, driver också ett förlag som givit ut ett fylligt urval av Enebärs bästa texter från de senaste trettio åren. Jag beställde omedelbart boken och redan i förmiddags hade den kommit med posten. Nu väntar den på mitt nattygsbord och jag vet att den här natten kommer att tillbringas i läsfåtöljen, tillsammans med Crister Enebär och en god maltwhisky.

I den självbiografiska essä som inleder boken möter vi Enebär där han rör sig mellan kulturmiljöer i Skåne och övriga världen, ibland klädd i eleganta kostymer, ibland i jeans och t-shirt, alltid med sitt tummade och förstrykna exemplar av "The Oxford Book of Verse" i en systemkasse – och man förväntas veta vad det betyder. Det här är en blogg som inte underskattar sina läsare.

Det är befriande. Det är som att sätta sig under en källa och låta det friska vattnet skölja bort allt skräp, allt undermåligt eller i bästa fall medelmåttigt nonsens. Det finns en värld bortom youtube, "bokbloggar" och pseudokonservativ smörja.

Vad är detta? Det är en kärleksförklaring till det som ibland med förakt brukar kallas för ”borgerlig finkultur”. Själv säger jag gärna ”borgerlig fin kultur”. Och, för att göra det hela än tydligare: reaktionär borgerlig, fin kultur.

Vad är det? Det är svårt att på ett enkelt sätt definiera. På den gamla 68-vänsterns tid var det enklare. Då sade man: ”fisförnäm elitkultur av borgarpacket för borgarpacket”.

Ligger det något i det? Jodå. Borgerlig finkultur befinner sig inte sällan – om man säger så – långt från till exempel proggvänsterns mantra ”alla kan spela”. Man skulle aldrig få för sig att jämställa, säg, Berlinerfilharmonikerna med Fläsket Brinner och Blå Tåget.

Men det finns naturligtvis inget som säger att borgerlig finkultur endast kan bestå av sådant som Chopins nocturner, Ingmar Bergmans filmer och svårlästa romansviter av Marcel Proust. Jag har inte någon svårighet att i detta begrepp även innefatta till exempel Thore Ehrling och Charlie Parker, ej heller Panzerfaust och Ray Charles.

Skälet är enkelt: allt som inte är vulgärt kan platsa under begreppet fin borgerlig kultur. Det är vulgariteten som är det avgörande. Och dessvärre är det så att väldigt mycket som finns på nätet präglas just av vulgaritet. Och, skulle jag hävda, det som lyfter den borgerliga kulturen ett snäpp högre och ibland gör den rent sublim, är inslaget av reaktion. Den bästa kulturen, det högsta som frambringats av den västerländska kulturen, är alltid ett steg tillbaka - tillbaka till Roten och Ursprunget.

Det är här jag vill slå ett slag för den enda blogg jag känner till där man som läsare garanterat inte riskerar att bli utsatt för vulgariteter. Där man hellre samtalar än startar verbala slagsmål. Där en ny bok av Niftor Odontologen smäller högre än ännu ett avsnitt av 2½ Men. Där allt som skrivs kan läsas som en vägvisare till Ursprunget.

Jag talar om Wereds vådligheter. Väl bekomme. Bli lycklig.

Kurt Wered om nätets anonymitet och maskspel

Det är inte utan att en viss leda infinner sig när jag efter några dagars absolut stillhet och frid börjar ta itu med veckans arbete. Särskilt ledsamt är det att ta del av de vansinnesdåd  och förtalskampanjer som diverse cyberhuliganer ägnat sig åt. Trogna läsare av denna blogg vet vilka jag syftar på, och det finns ingen anledning att gå in på några detaljer. Jag vill ändå uppmana er alla att följa uppmaningen att inte mata trollen. Om vi ignorerar dessa uppmärksamhetstörstande figurer kanske vi kan svälta ut dem. I vilket fall är det ett förskräckligt slöseri med ens tid att läsa deras smörja.

Thomas Nydahl skriver idag om bloggarna, dessa "nätets förklädda, maskerade opinionsbildare". Liksom Nydahl har jag ofta haft anledning att fråga mig varför så många skribenter och "debattörer" framträder under pseudonym i den elektroniska etern. Med tanke på den gapiga frimodighet som är så utmärkande för dessa yttrandefrihetens fripassagerare, är det knappast blygsamhet eller skamkänsla det handlar om.


Anonymitet och maskpel är naturligtvis ett otyg, som på sikt riskerar att urholka det öppna samtalet och därmed lämna fältet fritt för krämarliberalism, socialism, feminism och andra totalitära läror.

Själv har jag alltid framträtt under eget namn, både i rollen som traditionell skribent och som debattör i den här bloggen och annorstädes. Detsamma gäller alla mina medarbetare här på Tankesmedjan Wereds vådligheter. Den räddhågsna anonymiteten hör inte hemma här. Nakna och stolta möter vi våra läsare ansikte mot ansikte.

En smula ironiskt är det allt, att flera av mina meningsnotståndare (de flesta - givetvis - anonyma cyberklottrare) påstått att "Kurt Wered" skulle vara en pseudonym. En del har till och med gått så långt som att påstå att denna blogg, Anark förlag, Kurt Weredsamfundet, Nätverket hedonistisk höger och alla andra verksamheter som initierats av Tankesmedjan Wereds vådligheter, skulle vara något slags skoj och trolleri.

Man tar sig för pannan.

Sådan är alltså den reaktion som möter allvar och uppriktighet i den så kallade bloggosfären. Det finns alltså goda skäl att tvivlaa på lämpligheten i att uppträda i detta medium för den som har ett angeläget syfte och ett seriöst uppsåt.

Jag är ändå inte redo att ge upp. Inte än. Resignerar man inför pöbelväldet förtjänar man inte bättre än att slitas i stycken av den rasande hopen. Jag kommer att fortsätta lägga fram mina tankar om samtidens mest angelägna frågor, oberörd av ylandet från de träskvarelser som befolkar internet. Om något, så bekräftar väl deras reaktioner det sanna och riktiga i mitt budskap.

Kurt Wered: Lördagstankar vid Stångån

Roxen är lugn idag. Jag vandrar längs Stångån in mot staden, som jag allt mer sällan besöker. Möter några stavgångare och en ensam man som jäktar förbi med mobiltelefonen i högsta hugg. Jag känner vreden knyta sig som en valkig näve i bröstet och tvingas sätta mig ned vid vägkanten en stund.

Så illa är det alltså. Inte ens en stilla påromenad på lördagseftermiddagen utan en provokation. Jag vet inte hur länge till jag kommer att orka med denna tillvaro. Kanske måste jag söka en annan, en djupare exil. Men var, var kan man komma ifrån stavgångarnas terror och mobiltelefoneländet?

Jag blir sittande där i vägrenen ett bra tag. Blundar och drömmer mig bort. Minnen från Orientens larmande basarer och ändlösa öknar passerar förbi min inre blick. Mörkögda skönheter, doften av haschish och shishkebab. Libanons glädjekvarter... För en stund glömmer jag alldeles var jag befinner mig.

Ett par skränande skåningar rycker mig brutalt tillbaka till verkligheten. Deras diftonger påminner mig om att denna plats, där jag har mina rötter och där jag som yngling spillde min säd, inte längre är min.

Jag vänder om och återvänder till stugan vid stranden. Jag har bestämt fötts i fel tid, på fel klot. Sladdrandet på Facebook bekräftar mina dystraste aningar.

Karin Barbalander: MORD MED AKRIBI

Karin Barbalander
Mord med akribi
Omfång: 228 sidor
Bandtyp: Klotband
Pris: 298:-


Först hittas en akademiker i ett badkar. Den döde vite mannen är sociologiprofessor och handledare åt en ung, kvinnlig doktorand. Hennes nakna, misshandlade kropp återfinns snart i universitetsbiblioteket, inklämd mellan Oab och Oabka. Dagen efter den inställda disputationen hittas liket av den tillresta opponenten utanför en  bordell i Linköping. Prostitution och trafficking pågår uppenbarligen. Dessutom plagiarism. Översatta avhandlingsmanus återanvänds. Linköpings universitet är lamslaget. Poliserna försöker få ett sammanhang i händelserna, lista ut vem som är ansvarig.

Ungefär där tar alla likheter slut mellan Karin Barbalanders Mord med akribi och alla andra deckare. Det här är sjätte delen av en planerad dekalog om kommisarie Konrad Werup vid Linköpingspolisens speciella insatsstyrka. De tidigare finns beskrivna här,  här, här och här.

Skönlitteraturens stora lögn är den konstruerade ordningen, när orsak leder till verkan, aktion till reaktion. Så är det i de flesta romaner, en linjär utveckling: vägen leder framåt, människor utvecklas och når nya insikter.

Jotack. Vi kanske behöver tro det om oss. Att det går åt rätt håll.

Detektivromanens struktur är ännu värre i det avseendet, den överdriver litteraturens oemotståndliga längtan att skönmåla. I vanlig skönlitteratur kan det i alla fall gå lite hur som helst. I deckaren ska brottet lösas, brottslingen i fängelse, skeendet klarläggas. Som om det var möjligt. Som vore vi rationella varelser.

Men grunden för deckaren är bra: den ska handla om liv och död, och vad annat är litteraturens viktigaste uppgift? Tyvärr blir det ofta en floskel som urvattnas till meningslöshetens gräns, så att liv och död blir till gäspande korsordslösning i stället för allvar. För all del: även i vanligtvis välrenommerade genrer finns det en väldig massa annat skräp. Allt är inte deckarens fel.

Man kan läsa Karin Barbalanders böcker om Konrad Werup som ett korrelat för de dåliga deckarna. Jag vet faktiskt inte hur man annars ska läsa dem, och hur man någonsin ska kunna läsa någon annan deckare igen utan att en Barbalandersk skärva dyker upp i ögat.

Hon välter hela idén: föser undan intrigen till en vrå och låter personskildringen hacka våldsamt. Tiden rör sig ömsom hastigt, ömsom inte alls, med tillbakablickar och förutsägelser som mystifierar mer än klarlägger. Viktiga skeenden får pågå utanför böckerna.

Man blir först lite galen, men Karin Barbalnder tvingar av klichéerna all skyddande förklädnad och driver fram något helt annat. Något mänskligare.

Huvudpersonen, kommisarie Werup, är en ensam alkoholist som chefar över en av deckargenrens alla små specialgrupper, den speciella insatsstyrkan. Är inte alla utredningar speciella? Är inte brottet som sådant extraordinärt, i ett samhälle där laglydighet borde vara norm? funderar Werup under sina långa, ensamma promenader som alltid leder till Stångåns strand, ödslighetens och dödens plats, där hans första utredning i "Kritikern som lekte med elden" (2005) avslutades. Där de namnlösa männen från Blå-gul Mujahedin låg. Tänk på Tarkovskijs film "Stalker" och ni ser miljön för er. Där allt är förlorat.

En alkoholist och en liten specialgrupp inom polisen, ödslighet och samhällsfunderingar - sådant som genren är full av, förstås. Men inte så här. Konrad Werups alkoholism är inte ett dugg romantisk, bara ett hopplöst, meningslöst, hjälplöst beroende. Han är inte heller en charmigt udda polis som tänker på tvärs med det konventionella, i stället fumlar han bort det ena fallet efter det andra, ringer till misstänkta när han är på fyllan och beter sig så klumpigt att hans egen grupp betraktar honom med allt mindre lojalitet.

Enligt konvenansen i genren ska Werup och hans grupp lösa vartenda fall, bli lyckligare individer, utveckla vänskapen och få någon intern kärlekshistoria att blomma upp, de ska bli det kloka mått mot vilken resten av det polisiära systemet ska mätas och befinnas för dumt, för byråkratiskt, för gammalmodigt.

Så blir det inte. Konrad och de and­ra rör sig runt varandra, ibland nära, ibland längre ifrån. ­Ibland löser de sina fall, ibland inte. Omvärlden är förvisso rätt korkad, men gruppen är inte långt efter.

I första boken, "Kritikern som lekte med elden" hade Konrad åtminstone två biktfäder, kompisen och kollegan Ramsey från Anonyma Alkoholister och den katolske prästen fader Pietro. Flera samtal pågick, mest om alkoholismen. Om det enda sättet att möta den, och kanske hela livet: att ge upp. Att möta en gud som man inte ens tror på, bara för att det inte finns några alternativ. Att gå ned på knä och böja nacken. Sedan leva med ödmjukheten i misslyckandet, i förnedringen. Långt från all självgod rättfärdighet.

Det fanns en positiv syn där någonstans i början, en förhoppning om ett bättre liv för en ensam, medel­ålders man som förlorat allt.

Vad har hänt sedan dess, nu när sex romaner har gått? Efter Kritikern..." kom Foucaults fälla, sedan Dödlig dekonstruktion och Struktur och agens samt Dödligt habitus. Och nu Mord med akribi. Ja, tror ni på allvar att livet faktiskt blir bättre och bättre?

Knappast för Konrad, i alla fall, han blir bara äldre och tunnhårigare och är lika ensam som vanligt. Han har övergett Gud, han är osams med Ramsey. Han misstolkar omvärlden helt, saknar förmåga att förstå det sociala spelet. Utanför.

Det finns en fruktansvärd logik i Werupsvitens allt tröttare ton. Om man nu är samhällskritisk, hur skulle då poliserna kunna utvecklas, bli bättre och bättre, få lyckligare liv? Karin Barbalander är obönhörligt lojal med sina människor: man avtrubbas, man blir äldre, man orkar inte. Man gör fel. Världen halkar alltmer snett. Det är inte vårt fel, vi gör så gott vi kan. Eller åtminstone är det lätt hänt.

De andra poliserna glider mer och mer i bakgrunden för varje bok. Det är Konrads egen trötthet som speglas i berättelsen, stadens trötthet. Alla förhoppningar drunknar i en allt kallare stad, där globaliseringen framför allt syns i kriminaliteten. Linköping som en knutpunkt, en omlastningsstation, dit allt levereras, stuvas om, sänds vidare. Allt går att köpa. Människoliv, knark, stöldgods, akademiska texter... Allt har ett pris, från cykel­pundarnas kopparkablar till en bättre begagnad avhandling som i alla fall duger till någon som betalar för att få disputera.

Karin Barbalanders deckare om ett Sverige, sent på jorden, ska bli tio till antalet, precis som Sjöwall-Wahlöös serie som började med Roseanne. Det Barbalander skriver är en plågad grimas åt Martin Beck och det folkhem i vilket han verkade. Livsdrömmen är här reducerad till den enda lilla drömmen om att kunna leva nykter. Bara en enda dag till. Det räcker som liv, bara det.

Karin Barbalander har beskyllts för att ha ett "polemiskt" språk, förstås, hon är ju en bemärkt samhällskritiker på högerkanten.. Men "polemiskt" kan betyda vad som helst, kan betyda hånfullt bildspråk eller lättköpta poänger. Det är inte sådant hennes språk är, det är snarare grovhugget som en brant granittrappa, där allt onödigt är bortmejslat. Det som är kvar är kallt och hårt och nödvändigt. Och så vackert så man får tårar i ögonen.

- Leo Lewenhaupt, Göteborgs-Posten

Kurt Wered om Dragos

Tillsammans med bondkomikerna Kalle Lind och Fredrik Reinfeldt har jag blivit inbjuden att skriva ett bidrag till en antologi om Dragos ("Fantomen"). jag tackade ja, och en förkortad version av mitt bidrag återfinns nedan. Jag återkommer med detaljer om boken som kommer att utges i samband med högtidlighållandet av den svenska Fantomentidningens 60-årsjubileum.

Rädda Dragos från nördarna!


Jag är både glad och hedrad över att få medverka i denna festskrift. Dragos (”Fantomen”) är nämligen en av mina eviga följeslagare, en valfrändskap som funnits vid min sida genom åren.

Jag är född 1942 och Lee Falks Dragos hör till min tidiga ungdoms stora läsupplevelser. Som pojke slukade jag varje nytt häfte av Fantomentidningen med en aptit som jag sedan inte kom i närheten av förrän jag som gymnasist och, via Richard Hejll, upptäckte Vilhelm Ekelund. Han blev min vägvisare till den stora litteraturen: Goethe, Emerson, Nietzsche… och grekerna, givetvis. Men genom åren har jag ständigt återkommit till Dragos som, och detta är min bestämda uppfattning, förtjänar en plats i västerlandets kanon.

Tyvärr tycks Dragos på senare tid ha hamnat i dåligt sällskap, nämligen i ”nördarnas” kanon. Kalenderbitare och pedanter har slutit hjälten till sina insjunkna bröst och det finns därför stor risk att Dragosgestaltens emancipatoriska och djupt subversiva potential kommer att oskadliggöras.

Detta vore särskilt beklagligt i en försumpad och effeminerad tid som denna. Aldrig har väl behovet av genuint manliga förebilder som förkroppsligar en arketypisk, idealisk misogyni varit större än idag. I ett samhälle vars allt dominerande modus är rotlös kosmopolitanism och själlös konsumism, framstår Dragos som en ljusgestalt, en fyrbåk i kulturskymningen. Låt mig helt kort ge några exempel på vad jag menar:

Dragos hämtar sin styrka ur den stora Traditionen, i förfädernas och patriarkernas exempel. Han har accepterat sin plats och sin uppgift utan tvekan och hans exempel utgör därmed en tyst uppmaning till läsaren att göra detsamma. En uppmärksam läsning av Dragos tvingar oss rentav till att skärskåda och omvärdera våra egna, futtiga liv.

I en tid som domineras av ängslig politisk korrekthet och nattstånden ”postkolonialism” är Dragos också ett exempel på Västerlandets historiska uppgift: att med rättvisa och omsorg om de outvecklade folken bringa occidental ordning och civilisation till de mörka kontinenterna.

Till Lee Falks storhet, slutligen, hör också att han skapade en hjälte vars erotiska liv på ett förtjänstfullt sätt stod oberört av den amerikanska ungdomskulturens prydhet. Och det är kanske just den sexuella ambivalensen och de homoerotiska underströmmarna som gör att de tidiga äventyren ännu utövar en så stark dragningskraft. Detta är ett arv som på ett förtjänstfullt sätt förvaltats av de svenska manusförfattare som för vidare traditionen från Falk. Dagens Dragos förblir en främling för den nivellerade och pseudo-queera samtidens kvävande normer. Han förblir en erotisk desperado, en libidinös anark och en förebild som generationer pojkar och män kunnat hämta styrka och inspiration ifrån.

Crister Enebär: GONZOKRITIK

Crister Enebär förblir ett unikum i svensk litteraturkritik. Som 20-åring introducerade denne autodidakt, son till en malmöitisk sjåare, gonzo criticism för en svensk läsekrets, ett nytt slags hämningslöst personligt sätt att ta sig an det kritiska uppdraget. Än idag, trettio år senare, är Enebär trogen sitt anti-ideal.

Kedjerökande har Enebär under fyra decennier hängt över sin skrivmaskin (inga datorer här inte), natt efter natt. Det har varit hårda år och nog har de satt sina spår. Kroppen är sliten, attityden är desillusionerad. Men än har glöden inte falnat. Gång efter gång har man trott att Enebär varit uträknad men han har alltid kommit tillbaka, mer förbannad än någonsin. Svärande och frustande har han, efter några återställare, satt sig vid skrivmaskinen igen. Ingen förblir oberörd av hans texter - eller av hans person.

"Jag har sparkats från fler jobb än jag kan minnas", skriver Enebär i inledningen. Men med sitt oefterhärmliga tonfall har han ändå alltid lyckats hitta nya ställen att publicera sig. Enebär må vara omöjlig att ha att göra med, men han är också en omistlig röst i den svenska kulturdebatten.

Hans hundratals recensioner och kulturartiklar har publicerats i bland andra Helsingborgs Dagblad, Ystads Allehanda, Sundsvalls Tidning, Vasabladet, Tidningen Kulturen och Folket i Bild Kulturfronts nätupplaga. Under 1980-talet medverkade han också regelbundet som krönikör i Lundagård, Tidningen Boken, Artes och Res Publica. Under en period bidrog han också regelbundet med texter till Kris och Aktuell Rapport  vilket vittnar om den bredd och fördomsfrihet som alltid varit Enebärs främsta kännetecken som kulturskribent.

Han var också med att ge ut den uppmärksammade, högerradikala tidskriften PEPPAR. Om den perioden säger han idag: "Jag brydde mig inte mer om politik då än vad jag gör idag. Men jag har aldrig fått till det med så många brudar som när jag jobbade med PEPPAR. Säga vad man vill om högern och överklassen, men de avlar fram de snyggaste och villigaste tjejerna." Sedan mars 2010 är Enebär krönikör på Skånska Dagbladet. Där skriver han en gång i månaden på tidningens lundasidor.

Med detta fylliga urval av Enebärs texter, från en skildring av ett nattligt möte med Kristina Lugn på Hotell Malmen (ett eko av Leonard Cohens Chelsea Hotel No 2) till en ingående beskrivning av Åsa Linderborgs höfter, befäster han sin position som en av våra mest läsvärda och originella kritiker.

Längre än så här kan man knappast komma från Horace Engdahls preciösa knarrighet.

Crister Enebär

Gonzokritik
Recensioner och essayer
Omfång: 622 sidor
Bandtyp: Häftad
Pris: 225:-

Fler pressröster om GUBBSJUK

Dödsmedveten men oväntat självironisk är Kurt Wered både roligare och mer innerlig att möta än på länge, tycker Björn Wiman i Dagens Nyheter. Crister Enebär i Sydsvenska Dagbladet blir gripen av de fiskdikter som ingår denna fristående, femte del av Kurt Wereds memoarer.

Om det kallas blogginlägg, facebookuppdateringar, kulturkritik, roman eller memoar spelar ingen roll, att läsa Kurt Wered är alltid en känsla av att möta det välbekanta, men med nya nya, fräscha nya infallsvinklar, aktuella bilder och berättelser. Så också med vårens Wered, en tjock bok som är ett slags memoarer, som skulle ha betraktats som banala och långt ifrån innerliga, om någon annan än Wered skrivit dem. Men Kurt Wered är nu en gång Kurt Wered och det förblir han, också högt upp i ålder och med alla sina otaliga projekt bakom sig.

Vad det är som lockar kan jag inte omedelbart sätta fingret på, men funderar alltmer i riktning mot identifikation och repulsion. Att ha följt Wered från starten innebär också att ha haft ett slags korrektiv till sitt eget liv, på gott och ont. Det är väldigt många år sedan jag själv lämnade den extrema radikalkonservatismen bakom mig. Inte för att försöka vara "vuxen" utan för att det uppfordrande i denna rörelse, dess elitism och krav på moralisk integritet och offervilja fick mig att må fysiskt och psykiskt dåligt.

Jag sökte mig bort, först till den traditionella vänsterrörelsen, sedan till liberalismen. Men Wered har hållit fast vid sin valda väg.. Några få betydelsefulla intellektuella har gjort det, och påminner med sina exempel om svagheten hos alla oss andra. "Krämasrsamhällets lakejer och stjärtgossar", som Wered skriver. Det gör ont, men ändå återkommer jag ständigt till hans texter. Därför att de här texterna ännu säger mig något. Ja, det gör de, också bortom bombasmerna och den rasande polemiken som också finns där. Trots att jag vet, att jag aldrig kommer att kunna leva upp till den anarkiska jihadismens krav på inre fullkomnande.

Fisktexterna är kanske det som särskilt urskiljer sig här. Wered har ett fint öga för insjöfisk och han har en skarp blick för fiskarna i våra liv. Jag tycker alldeles särskilt om dessa texter. Och jag blir varje gång lika förvånad över att jag slukar honom som om han var ett slags livselixir. Det är stort. Det är mäktigt.

Crister Enebär, Sydsvenska Dagbladet



Wered har alltid sleven i samma gryta, oavsett om boken kallas roman, diktsamling eller – som förra årets genredebut – memoar.

Också i Gubbsjuk finns den för Weredläsaren bekanta växelrörelsen mellan det solbrända 50-talet och det mulnare 00-talet, mellan barndomens egnahemsbygge i Hjulsbro, våningen i Linköping och huset vid Roxen. "Mitt eget Övralid", som han kallar det, med en sådan där typisk Weredism som skulle ha låtit fånig i munnen på vem som helst annan.

Huvudpersonen är förstås Kurt Wered själv. Ingen idé att låtsas om något annat. Han tittar på ishockey på teve och skriver den svenska lyrikens sannolikt första dikt om  inkokt asp, han far ut i förströdda hyllningar till sina andliga förebilder, från Karl XIII till Julius Evola och Ekelund. Men den här gången närmar han sig inte sina valfrändskaper med samma högtidlighet som förr, och jag tycker det är en fördel.

Den fria formen i dessa "memoarer" ” gör Kurt Wered roligare att läsa än på länge. Det senaste årtiondets förbittrade tirader över sedernas förfall är nästan helt frånvarande. En egenartad kombination av själv­ironin och innerlighet har tagit bitterhetens plats:

"Jag har försonats med/pressen och feministerna", skriver han. Fan tro't. Men avsnittet om ynglingen som Wered älskade "på attiskt vis" är bland det vackraste och skiraste som kommit från hans gamla Halda.

Har gubben blivit gammal? Urverket dras. Snart är det dags för ”den definitiva lunchpromenaden”.

En särskild sorts dödsmedvetande väcks av fiskarna, dessa trogna medsångare i Wereds älskade Roxen. I den nya boken slår han sig slutligen ned på den redan välfyllda strandkanten tillsammans med andra skaldande svenska ichtyologer, och bara sex år efter avtalspension har Wered också bokstavligen börjat mata sina fjälliga vänner:

Skymningen sänker sej
Jag matar aspen
Brödsmulor
Gårdagens biff.

En död gädda som flyter upp bland vassen leder in i ett närmast barockt vanitasmotiv, likaså en mört som kniper en ostkub ur handflatan:

man glömmer inte
dom fiskar man vuxit upp med
kanske
måste man dö
åldras med just dom
fiskarna

Lars Gustafsson skriver i sin bok Ett minnespalats om den särskilda sorts minneskonst som utvecklades under antiken, med dess begränsade tillgång till skrivmaterial och ”computers”. Kurt Wered delar visserligen den begränsade tillgången till datorer men är i gengäld en av den svenska litteraturens mest monomana skrivmaskinister. Han är också en enveten konstruktör av sitt eget minnespalats.

Det är ständigt samma minnen som hamras fram. Och för den som ständigt skriver om samma erfarenheter, på mer eller mind­re samma sätt, blir förstås dessa minnen en befäst sanning. Han driver in sin världsbild med sjutumsspik.

Vissa stycken läser man med handen på hjärtat, till exempel den långa, försonande dikten om Moammar Kadaffi  -  vilken i ordningen? – och den vackra barndomstexten om den årliga katalogen med fiskeutrustning från ABU i Svängsta: ”jag minns mej/som en ensam spinnfiskare”. Man skulle nästan kunna se honom sida vid sida med årskamraten Arto Paasillinna, alltid redo med spöt där det nappar.

jag är avromantiserad.
jag accepterar och njuter av ­aspen,
hans liv
är mitt.

Björn Wiman, Dagens Nyheter

Kurt Wered: GUBBSJUK

Kurt Wered
Gubbsjuk
Omfång: 218 sidor
Bandtyp: Linnetrådhäftad
Pris: 275:-

"Det är väl typiskt att det vedervärdiga begreppet "gubbsjuk" är så vanligt i Sverige, detta land fyllt av ressentimentsfylld missunnsamhet och ängsligt, småborgerligt moraliserande."


Så inleder den snart sjuttioårige Kurt Wered sin senaste bok (den tjugofemte i ordningen, om jag inte räknat fel - vilket i så fall må vara ursäktligt när det gäller en så produktiv skriftställare som Wered). Gubbsjuk är också titeln på denna pendang till den mäktiga memoar-tetralogi som utkom tidigare i år. Också här gör författaren tillbakablickar och frågar, inte utan självkritik, vad han egentligen åstadkommit. Han berättar om kärlek, lycka, sorger och sjukdomar. Men det är inte en inåtvänd åldrings grubblerier vi inbjuds att ta del av. Som alltid är Kurt Wered vaksam på vad som rör sig i den samtid som han, till synes paradoxalt, säger sig vara så hjärtinnerligt led vid. Med något som ibland liknar vällust analyserar han skoningslöst det svenska kulturlivet. Företeelser som retrogardism och medioker ishockey lustmördas med samma lätt burna lärdom, esprit och goda humör som man väntar sig från Wered, den muntre eremiten och lärdomsgiganten vid Roxen.

Vad man saknar är kanske kommentarer till hans egna politiska ställningstaganden, som av många hett kritiserats och som det kunde vara intressanta att höra honom själv närmare utvärdera. Wereds väg från gråsosseri till anarkisk radikalkonservatism med starka militanta och homoerotiska inslag är en utvecklingsgång av det ovanligare slaget.

Men hur är det då med gubbsjukan? Att Wered avskyr begreppet står klart redan från början. "Att en vital avtalspensionär inte kan ge utlopp för sin naturliga libido är en naturvidrig styggelse, ännu ett exempel på hur långt samtiden avlägsnat sig från Roten."

Ett särskilt känslosamt inslag utgör Wereds skildring av den älskade lärjungen Tadde och hans död. Mellan mästare och gesäll uppstod en speciell kontakt, som Wered säger sig inte haft med någon annan varelse. "Tyvärr tillåter inte vår bigotta tidsanda att jag går in närmare på detaljerna i vår relation", skriver han. "Den var av klassist slag. Jag älskade min elev på attiskt vis." Man förstår ändå att det som vi nu anar bakom delikata antydningar är en av vår tids verkligt stora kärlekssagor.

Wered och Tadde kunde kommunicera på ett tydligt sätt och till och med gräla med varandra. Det antyds att den femtonårige pojken sökt döden genom att ställa sig på järnvägsspåret och lugnt stirrande in i lokförarens ögon inväntat slutet. Wered släpar hem det 60 kilo tunga liket i snön, försöker göra sig kall och hoppas att han inte ska dö av hjärtinfarkt på grund av ansträngningen. När han sedan direkt efteråt skriver om det skedda faller tårar över datorns tangenter. "Jag ser det inte längre som ett uttryck för otacksamhet", skriver Wered om Taddes död, med den klarhet som år av obönhörlig, självkritisk reflektion skänkt honom. "Jag förstår nu att det var hans öde. Han var för god för denna värld."

Självmord återkommer som tema. Det Wered fruktar är det själsliga och även kroppsliga förfall som hotar äldre människor. Hellre dö än hamna på långvården eller bli sittande framför teven, drogad av lyckopiller. ”Men om själva kraften upphör i mig och runt mig; om könet falnar… och arbetet slocknar då vill jag inte leva längre”.

Att föra ett samtal med Kurt Wered är något av ett äventyr; hans associationer, livliga intellekt, intensitet och stora bildning är en utmaning. Han medger själv att hans muntliga tal kan ha en aggressiv ton men han menar att hans skriftliga språk inte har det det. Gubbsjuk kan förefalla vara väl polemisk ibland, men den röda, varma tonen finns där:  Det är oftast gripande läsning skriven av en stor svensk personlighet med betydande internationell ryktbarhet. Man kan bara hoppas att Wered snart får det erkännande han så väl förtjänar också här hemma.

Boken är, slutligen, ett mycket viktigt inslag i de aktuella frågorna om vår syn på äldre människor, deras sexualitet och skaparförmåga.

Claes Schildt, Hufvudstadsbladet

Kurt Wered om det urartade retrogardet och en aktuell utställning

Förmågan att se och uppskatta estetiska kvaliteter, att äga ett Öga och en Blick, är en lika gåtfull som sällsynt egenskap. I en annan och bättre tid än vår egen, kunde man förvänta sig att den vore en förutsättning för att bedriva kritikerns yrke. Dessvärre har den rådande värdenihilismen och estetiska blindheten alldeles kommit att dominera det offentliga samtalet om de sköna konsterna. Grobianerna härskar på de krämarliberala dagstidningarnas kultursidor.

En mer cynisk betraktare än jag, skulle kanske hävda att detta nu inte spelar någon som helst roll, att kritikernas blindhet för estetiska kvaliteter i själva verket är en förutsättning för deras verksamhet eftersom samtidskonsten, på det stora hela, befinner sig på en lika bedrövligt låg nivå.

Tag till exempel det så kallade retrogardet, dessa målarkluddar som med sina tafatta försök att återskapa något av svunna tiders storhet endast bekräftar vad som borde stå fullkomligt klart, dessa klumpiga efterklangspoeter och pastischmakare. Vi lever i en nedgångstid, en period av dekadens och förfall där såväl estetiskt omdöme som teknisk förmåga alldeles försvunnit. Deras gerontofila projekt är lika ledsamt som en bildterapigrupp på en institution för senildementa eller de ratade inträdesproven till en skrivarkurs för sjukpensionärer.

Så långt synes alltså denna, i sig ganska obetydliga, grupp vara något patetiskt men på det hela taget oförargligt. Ett av många exempel på den andliga röta som angripit själva tidsandan. Varför ödsla sin tid på retrogardet, undrar kanske någon.

För den som inte nöjer sig med att i slapp liknöjdhet åse de sköna konsternas, kulturens och samhällets förfall, framstår retrogardismen som något betydligt allvarligare. Dess förslappade estetik och somnambula gester utgör nämligen en smitta som tycks sprida sig pandemiskt i den tacksamma milö som utgörs av det svenska kulturlivets försumpade dypöl. Den har redan angripit större och därmed farligare värddjur, som till exempel den bedrövliga, pseudokonservativa tidskriften Axess (som vi kommer att återkomma till vid ett senare tillfälle).

Tankesmedjan Wereds vådligheter kommer under våren att arrangera en utställning på Gasverket i Linköping med namnet "Urartat!" Några av de mest groteska och skrämmande exemplen på degenererad retrogardistisk konst och litteratur kommer där att presenteras och sättas in i ett sammanhang. I samband med utställning utkommer också en rikt illustrerad katalog, redigerad av Karin Barbalander och med bidrag från några av våra mest respekterade konstkritiker.
 
På grund av dess skakande och djupt anstötliga innehåll kommer utställningen att ha en 18-årsgräns. Ungdomar äldre än 15 år är dock välkomna i vuxens sällskap, liksom skolklasser under överseende av lärare.

Bojkotta retrogardet!

Efter att ha tröttnat på klärobskyrkluddiga, taffliga målningar, andefattigt pastischerande poesi och en allmänt hållningslös och slappt estetiserande hållning är vi nu många som säger Nej! till alla former av retrogardism.

Tillsammans kan vi initiera en kulturkamp värd namnet. Som en inledning på ett aktivt motstånd mot den estetiska försumpningen uppmanar  vi därför alla som tycker att kultur betyder något att omgående gå med i gruppen Bojkott av retrogardistiska kulturprodukter.

Kurt Wered: Brännoffer på yttrandefrihetens altare

Man önskar ibland, att den svenska "kultureliten" (denna inavlade, incestuösa ormgrop, dessa halvbildade kvartsfigurer) hade blott en nacke. Hur mycket enklare hade vår uppgift då inte varit. Årets vårflod består av träck och urin.

Tag till exempel denna notis i den vedervärdiga Expressen. Här lyckas "kulturredaktör" Johan Hilton med konststycket att samtidigt demonstrera sin bristande respekt för bildning och tradition genom att jämföra Tankesmedjan Wereds vådligheter med - ett seriemagasin samt sin egen, uppenbarligen gränslösa, godtrogenhet. Redaktör Hilton tycks nämligen att med hull och hår ha svalt de lika illivilliga som befängda uppgifter om att denna hemsida skulle vara något slags skämt.

Det här ryktet, som tagit formen av en infam förtalskampanj, härrör från den pseudokonservativa, gerontofila sajten Tradition och Fason - något som naturligtvis borda vara tillräckligt för att vem som helst med ett uns omdömesförmåga skulle avfärda det som trams, nätmobbing och trollande.

Sådana människor är nu blott alltför sällsynta och i stället sprids nu dessa infamiteter över det elektroniska nätet med en hastighet som närmar sig ljusets.

Kära läsare, betänk detta: Med en hastighet av närmare 299 792 458 meter per sekund, sprids lögnaktiga, vanhedrande och vedervärdiga uppgifter.

Och se här vilka puerila pajaskonster de överåriga gymnasister som kallar sig "retrogardet" ägnar sig åt. I vad som förefaller vara en personlig vendetta riktad mot den framstående lundapoeten Kristian Lundberg samt redaktörerna Crister Enander och Erik Löfvendahl, drar man sig inte för att beljuga också mig och lägga ord i min mun. Den slyngelaktiga fräckheten vet sannerligen inga gränser. En sådan skamlöshet, en sådan tarvlighet.

Man tar sig för pannan.

Vad är det för tid vi lever i, undrar man, när några av landets få genuina kulturpersonligheter bärs fram som brännoffer på yttrandefrihetens altare.

Nej, denna samtid är sannerligen inte min. Jag gitter inte längre polemisera med grobianer och träskmän av detta slag. Det enda värdiga sättet att bemöta nätmobbarna och cyberklottrarnas uppmärksamhetstörstande sabotage mot det fria ordet är - tystnad.

Jag tänker inte låta min själsfrid störas av sådant här larv. Att bli skändligen beljugen bekommer mig inte det ringaste.  Denna morgon ser jag solen gå upp över Roxen. Jag vandrar barfota över den rika östgötska myllan och absorberar så något av den förfädernas anda som ligger nedsänkt i landskapet. Vad är väl enklare än att slå av modemet och vända ryggen åt den larmande pöbelhopen, vampyrerna och de ylande hundarna?

Mats Fram: LITTERATURKRITIKERNA

Mats Fram har under fem års tid undersökt det s.k. Kuddbyfallet i nordöstra Östergötland och skrivit en verklighetsroman om detta. Enligt chefen för Riksmordkommisionen, Ragnar Lång, deT mest intressanta fall han utrett. En tillbakadragen pyroman höll bygden i skräck och orsakade till sist två medlemmars i den lokala litteraturcirkeln död. Han förde sina grannar och läsare bakom ljuset under tjugo års tid. När polisen äntligen grep honom visade det sig att mannen var akademiker, välbärgad litteraturkritiker och far till fyra barn. Boken är skriven i samma new-journalism-genre som Truman Capotes klassiker Med kallt blod och Trygve Långs Psykopaterna.


Mats Fram
Litteraturkritikerna
Omfång: 228 sidor
Bandtyp: Trådbunden
Pris: 249:-


Mordbränder och litteraturkritiker

Det har skrivits åtskilliga avhandlingar och utredningar om pyromaner och deras motiv och hel del också om litteraturkritiker.och deras verksamhet Men litterära bearbetningar med grund i pyromandåd söker jag förgäves efter, när jag läst och begrundat Norrköpingsförfattarens Mats Frams nya roman Litteraturkritikerna. Det är en spännande och mångfacetterad framställning av ett fängslande ämne, med stark förankring i ett verkligt skeende. Något så sällsynt som en dokumentärroman som samtidigt är en allegorisk dystopi av närmast apokalyptiskt slag.

Författaren Mats Fram ansluter sig här som en av de senaste men förvisso inte sista i rörelsen The new journalism, ”Den nya journalistiken”, som vann stor uppmärksamhet i USA på 80-talet med framför allt Tom Wolfe och Truman Capote. Termen myntades år 1965 bland annat på Capotes då utkomna dokumentärroman Med kallt blod. Den grundar sig på ett dubbelt dubbelmord i Kansas sex år tidigare och en kort notis i New York Times om en veteodlare, hans hustru och deras två barn som sköts till döds av två rånare i sitt hem. Sex års forskning och besök hos olika inblandade låg bakom det lysande resultatet, som långt efter Capotes död 1984 förvandlades till en skakande film med titeln ”Capote”, Oscarsbelönad och visad på många svenska biografer i fjol.



Tidningsartikel

På samma sätt inspirerades Mats Fram av en tidningsartikel år 2001 om det så kallade Kuddby-fallet. Mordkommissionens förre chef uttalade då i en intervju, att detta var det märkligaste brottsfall han hade haft att utreda under sin långa karriär. I den lilla Östgötska häraden Björkekind inträffade med början omkring 1980 och närmare 20 år framåt ett 30-tal bränder. Att en pyroman var i farten var klart. Och snart utpekades en litteraturkritiker, inflyttad från Sydsverige. Indicierna var förödande. Mannen dömdes snart mot sitt nekande till några års fängelse, bränderna upphörde när han satt inne, men satte fart igen då han frigavs;han föll till föga och erkände, då han också gjort sig skyldig till mordbrand, där ett äldre par dödades och brändes inne. Mordbrännaren dömdes till livstids fängelse.

Motiven till morden var till stor del svartsjuka, därav undertiteln ”Svartsjukans dämoner” på Frams roman.

Fram gjorde på samma sätt som sin förebild Capote: han uppsökte den dömde, hans hustru och andra inblandade och satte igång att skriva om fallet, från början med mordbrännarens hustru som huvudperson. Eftersom livstidsfången fortfarande avtjänar sitt straff, börjar Fram sin berättelse, när denne får komma hem på permission. Skall mordbränderna börja igen? – det är frågan som både ortsbefolkningen och Frams alter ego författaren i romanen ställer.

Utvecklingen tar en helt annan vändning än det verkliga dramat. Just i detta skede av handlingen lämnar Fram nämligen verkligheten och låter sin fantasi skapa ett helt nytt scenarium. Jag kan garantera att det är mycket spännande. Det dokumentära tillhör det förgångna, som skildras i återblickar, i de flesta fall med återgivande av autentiska förhör, artiklar och domstolsprotokoll, som ger en stark verklighetskänsla.

Romanens plats är alltså Kuddby, men ändå inte. Fiktionskaraktären understryks av att byn nu heter Suddby och de agerande har förstås inte sina riktiga namn. Nya pusselbitar kommer till, också dessa med incitament i verkliga personer eller händelser, men de utvecklas enligt romanens helt nya handlingsschema. Som jag ser det, ter sig detta som en mycket klyftig och för själva romanen viktig utveckling. Det blir mer roman än dokumentärskildring. I centrum står nu först och främst berättarjaget Bengt, som icke är att helt identifiera med författaren, även om framställningen bygger på Frams egen research. Bengt G Fram är nyetablerad författare, och han inleder en relation till pyromanens hustru, som heter Clarissa (kanske precis som förebilden) medan brottslingen givetvis har ett fingerat namn. De metalitterära och intertextuella blinkningarna blir här kanske en aning för preciösa. Mats Frams far är nämligen den inte helt okände bloggaren och debattören Bengt Fram och många känner också till att den morddömde litteraturkritikern disputerade på en avhandling om kvinnogestalter hos Robert Musil.

Nästan helt fiktiv är också den andre brottslingen i romanen, eller så tror åtminstone en aningslös läsare, och hans väsentliga roll i intrigen skall jag inte avslöja, ty den utgör krönet på den alltmer stigande spänningen i denna spänstiga kriminalhistoria. Låt mig bara, helt antydningsvis, nämna att denne rysliga gestalt uppvisar en slående likhet med en viss kritiker på Svenska Dagbladet.

Jag vill sluta med några ord Mats Fram formulerat om sin tacksamhetsskuld till föregångaren Capote och dennes roman Med kallt blod. ”När han så småningom började skriva, jobbade han med prosakonstens frihet och poesins precision. Problemet var att få fakta och fiktion att smälta ihop till en trovärdig enhet. Men han lyckades.”



Väcker nyfikenhet

Samma omdöme kan uttalas om Fram och hans arbete med Kuddby-fallet. Men medan Capotes skaparkraft nådde sin höjdpunkt med denna roman, som inte fick någon annan fortsättning än att förövarna till slut avrättades. (och givetvis den uppföljande filmen Capote) frågar jag mig i fallet Litteraturkritikerna: hur gick det sen? Berättarjaget Bengt inleder en relation med den i romanen mördade pyromanens hustru, men den andre kritikern lever kvar, i fängelse. Kommer han ut på permission? Hur går det med Clarissas barn och med hennes och Berts relation? Kan man kanske vänta sig en uppföljare?

Många frågor finns kvar att lösa i samspelet mellan Bengt och Clarissa.

Framåt, Fram!

- Helmer Bakh, Skånska Dagbladet

Kurt Wered: Fragment 3

Ögat. Denna hemlighetsfulla egenskap, lika omöjlig att förklara för den som inte äger Öga, lika självklar för den som äger Seendets gåva.

Utmärkande för den som ser, är förmågan att urskilja diamanten i gödselstacken. Sedan jag dragit mig tillbaka från det offentliga liv som kommit att äckla mig alltmer, har jag om kvällarna försjunkit i den gamla TV-serien Falcon Crest.

Det är häpnadsväckande hur detta drama, så att säga, lyfter upp det eländiga televisionsmediet och visar den höjd vilken det kan nå - i en mästares händer, hos någon som besitter Ögat, Blicken och Seendet.

Det förvånar mig inte att massmänniskorna av idag förhånar och förlöjligar ett gripande drama som Falcon Crest. Blinda har de inget annat val än att följa sin hjord, vallade av krämarsamhällets inkastare och sutenörer, på väg mot nya förströelser.

"En flaskpost på tidens ocean". Kurt Wered om idealisk misogyni, anarkisk jihadism och den oförstående samtiden

Medlem av Jyväskylä Leathermen,

fotograferad i Rostock 1992. En utmärkt

representant för den idealiska misogy-

niens estetiska dimension.

Mitt tänkande tar sin utgångspunkt i två oomkullrunkeliga och sammantvinnade källsprång, nämligen den idealiska misogynien och den anarkiska jihadismen. Allt jag skrivit på den här bloggen, i mina böcker och annorstädes relaterar, på ett eller annat sätt, till dessa ursprungliga och outtömliga källor till till tidlös visdom.

Medveten om att detta slags tänkande kan vara svårt att tillgodogöra sig för "människor" vars andliga föda inte bestått av annat än internets pornografi, bloggosfärens verbala inkontinens eller universitetens politiskt korrekta och effeminerade vattvälling, har jag också ägnat åtskillig tid åt ett folkbildande projekt med syfte att sprida större kunskap om och förståelse för idealisk misogyni och anarkisk jihadism.

Till liten nytta, synes det. Tag till exempel de fördomsfulla och med illasinnade kommentarer som nyligen mötte mitt påpekande av behovet av en alternativ, idealiskt misogyn mansrörelse:

Det är ju en miljardindustri med "manslitteratur", "manskurser", "bli man", "återerövra mannen", så jag tror Kurt i själva verket är modern och trendig, fast vad denna "ursprungliga" man är är och förblir en gåta.

Naturligtvis finns det inget "modernt" eller "trendigt" i den idealiska misogynien. Den är ett återvändande till Roten och inget annat. Att förväxla denna rörelse med andra slags "manskurser" och "återövrande av mannen" är så befängt att man tar sig för pannan. Så talar endast en, som inte vet bemödat sig om att skaffa kunskap om den idealiska misogynien.

Du som pratar så varmt om Islam borde känna till det "kreativt feminina" - också inom mannen. Du är långt från den sufiska visdomens andliga flöden.

Den anarkiska jihadismen är en reformrörelse med syfte att återvända till Roten. Vägen dit består av individens oförtröttliga inre kamp mot den inre kvinnan. Något slags sufism, särskilt inte i någon slags urvattnad New Age-form, är det alltså inte fråga om.

Naturligtvis ska idealisk misogyni inte sammanblandas med trivialt kvinnohat. Att så ändå sker, gång efter annan och trots upprepade försök att poängtera denna ytterst viktiga distinktion, ser jag som ytterligare ett tecken på den snabbt försvinnande förmågan att tänka. För ett förskräckligt exempel på detta, se till exempel denna absurda "debatt":
Hur mycket tid och energi skulle inte sparas om den som vill delta i ett samtal satte sig in i vad det handlar om. Men sådan är nu en gång den överskattade "demokratin" och beklagliga "yttrandefriheten". Vemsomhelst tar sig rätten att säga vadsomhelst, närsomhelst.

Själv misströstar jag om möjligheten att vinna någon förståelse för mitt budskap i denna förflackade, förbenade, förfäade och försumpade tid. Det tycks inte finnas något alternativ till en fördjupad tystnad och självvald isolering. I denna tivlikultur är det givetvis omöjligt att vinna gehör för en krävande andlig discipin.

Mitt arbete får väl ses som en flaskpost på tidens ocean. En dag kommer mina ord att möta läsare som förmår tillgodogöra sig den idealiska misogynien och den anarkiska jihadismen. Det är denna övertygelse som får mig att härda ut.

Kurt Wered: Fragment 2

Varje dag är likadan: En kamp för att återövra den dyrbara tystnaden. Ett intensivt motstånd mot samtidens oväsen och andliga nedsmutsning.

Vänligt men bestämt avvisar jag numera de människor som söker mig här,vid mitt eremtiage. Samma sak med de hypografiska excesserna på det elektroniska nätet.

Värnandet om den egna integriteten framstår allt mer som en strid på liv och död.

Varja dag är likadan: En ständig kamp för att värna tystnaden och bjuda samtiden motstånd.

Lycka.

Kurt Wered: Fragment 1

Sverige är inte ett "uppdraget, avtacklat skepp". Skutan är ett vrak, begravt i dy, träck och urin eller fastfruset i den andliga inlandsisen.

Suomi - Deutsche Freundschaft

Anark förlag har glädjen att kunna erbjuda en renoverad och digitaliserad utgåva av den sedan länge ytterst svåråtkomliga videoupptagningen från Jyveskylää Leathermens liveframträdande i Östberlin 1988.

En sann undergroundklassiker och ett måste för alla vänner av ostalgisk erotika. Begränsad upplaga.

Jyveskylä Leathermen
Live in Berlin MCMLXXXVIII
135 minuter
298:-

Errata

En uppmärksam läsare av Svenska Dagbladet och Wereds vådligheter var vänlig nog att påpeka ett fel som smugit sig in i gårdagens inlägg. Författaren till den besynnerliga artikeln var inte Elise Karlsson, utan Mats Gegerfeldt. Jag beklagar detta.

En åldrande man må ursäktas att han inte alltid förmår skilja på de popsnören som tagit över Svenska Dagbladets kultursidor och förvandlat dem till ett reklamblad för tivolisamhällets tarvligaste underhållning.

En besynnerlig kulturartikel

Det var länge sedan jag läste den alltmer försumpade Svenska Dagbladet. På bussen längs Stångån råkade jag ändå kasta ett öga på ett kvarglömt exemplar av boulevardbladet och fann då en egendomlig artikel, signerad Elise Karlsson. Jag har nu läst den flera gånger och blir inte klok på om detta är något slags ironi eller inte.

Kanske kan någon i läsekretsen klargöra syftet med en så underlig artikel, och hur det kommer sig att den publicerats på en av landets största "kultur"sidor, jämsides med "nyheter" från schlagertävlingar och annat trams som kluddats ihop av de popsnören som härjar där.

Man tar sig för pannan.

Någon gång i veckan dimper det ner ett paket på hallmattan som skrämmer min katt halvt från vettet. Jag brukar också närma mig posten med viss oro de dagarna. Dra av klisterremsan från kuvertet och plocka fram boken. För det är alltid en bok. För det mesta är det en bra bok, oroväckande ofta en fantastisk bok. Inte sällan från Anark förlag.


Det finns verkligen inget värre än fantastiska böcker. Det skulle vara fantastiska böcker från det uppkäftiga Liköpingsförlaget.

Som kritiker läser man alldeles för mycket. Recensionsböcker, böcker man känner att man borde ha koll på, böcker man själv vill läsa. Man skulle kunna tro att den jobbigaste delen av kritikeryrket är att bli tvungen att läsa för många dåliga böcker på en gång. Men den irritation som man samlar på sig genom att läsa tjugo snabbt hopkomna feelbad-romaner blir man lätt av med genom en upprörd diskussion med de närmsta läsarvännerna.

Den irritation man samlar på sig genom att läsa fantastiska romaner blir man aldrig av med.

När jag står där och öppnar det vadderade kuvertet finns det vissa varningstecken som jag hoppas att jag ska slippa se. Handlar det om en vackert formgiven bok? Är den utgiven på Anark? Är den rentav skriven av Kurt Wered, Erica Sagn eller Karin Barbalander? Förmodligen är det då en fantastisk bok.

Det finns också en del ord som gärna får saknas på omslaget: ”ett radikjalkonservativt manifest”, ”en svidande uppgörelse med krämarliberalismen och tivloisamhället”, ”en stålblank dildo uppsparkad i det pseudokonservativa etablissemangets stolgång”. För jag vet att de där fåniga små orden oftast har rätt. Mellan pärmarna väntar en omvälvande text, en läsupplevelse som kan vända upp och ned på hela ens liv. Och ärligt talat: hur många sådana orkar man med på en vecka?

Under det senaste året har hela min värld satts i gungning, och det är Anark förlags förtjänst. Det har varit en hisnande resa att följa utgivningen och läsningen har vid fler än ett tillfälle fått mig att omvärdera hela mitt liv. Men det är en krävande läsning, uppfodrande, allvarli på ett sätt som känns främmande för en kritiker som mig.

Så nu dras jag till dess absoluta motsats: garanterat säkra baksidesformuleringar som ”gripande berättelse” eller ”för dig som älskar lyx och elegans”.

Med tiden arbetar man som kritiker fram en strategi för att hantera problemet med fantastiska böcker. Ett kan vara att ändra sina bedömningskriterier. Kanske bestämmer man sig för att inte gilla romaner, de är ju problematiska på många sätt. Kanske vänder man sig emot vissa slags avancerade modernistiska grepp. Framförallt lär man sig undvika skrifter utgivna av ett radikalkonservativt litet förlag i Linköping.

Någonstans måste man ju dra en gräns, om inte annat så för sin egen skull. Att låta sig tas in av varje fantastisk bok man träffar på får en bara att känna sig ryggradslös. Och överväldigad.

Det är därför de där böckerna blir liggande halvlästa i högar över hela lägenheten – Wereds ”Curlingsplarna”, Barbalanders ”Patricier och patrask” och Sagns ”Jag ska pissa i era lösgommar” på nattduksbordet; Odontologens ”Sällsamma och egentliga berättelser från Värmland”, Björnsens ”Skymningsdikter på vers och prosa” och Wereds memoartetralogi på fotpallen i vardagsrummet – medan jag slår på tv:n och kollar in ännu en del av Beverly Hills-uppföljaren 90210. Garanterat fritt från omvälvning: detta avsnitt kommer inte att förändra ditt liv. Tack och lov.

Jag vänder mig alltså till TWV:s insiktsfulla läsekrets. Kan någon förklara vad det här handlar om? Jag förstår absolut ingenting.

- Kurt Wered