Leo Lewenhaupt om Tomas Tibern

 
Lundasonen Tomas Tibern hyllas och presenteras postumt i det nya och därtill sista numret av Karin Barbalanders fina, högerradikala tidskrift PEPPAR (nr 6/7). Tibern, född 1963, avled förra året och efterlämnade åtskilliga manus ur vilka Crister Enebär och Lepidus Larsson, som redigerat minnesnumret, gjort ett generöst urval.

Det var som poet och översättare Tibern slog igenom på den under 80-talet vitala, skånska kulturscenen. Självlärd i flera stora språk översatte han så mycket och med en sådan flyhänthet att hans kunskaper emellanåt ifrågasattes. Jag satte mig själv en gång med lexikon i ena handen och några gamla nummer av Eric Fylkesons tidskrift Janus i den andra och granskade Tiberns tolkningar från ryskan. Sant är, otvivelaktigt, att en filologisk petimäter kunnat finna brister - men dessa kompenserades med råge av Tiberns inlevelse och kreativa fantasi.

Tiberns bortgång var kanske inte oväntad. Som så många andra i hans generation levde han ett självförbrännande och destruktivt liv. Både som poet och översättare tystnade han tidigt och de senaste decennierna hankade han sig fram i Köpenhamn, Oslo och Stockholm. Ibland lyckades han ta sig samman och den handfull texter han lät publicera efter millenieskiftet håller en förvånansvärt hög och jämn kvalitet. För varje gång jag träffade honom såg han lite magrare, lite mer skugglik ut. Sista gången var vid Malmöligans lika tumultariska som nostalgiska återträff på Inkonst i Malmö för några år sedan. Mest tumultarisk var utan tvekan Tomas, som snart fick ledas ut. Jag vet inte vilken syn som var sorgligast: Det mumieliknande vrak som var Tomas Tibern och som (bokstavligen) spydde sitt förakt över sina gamla vänner, eller dessa "vänner" som så väl funnit sig tillrätta vid parnassens middagsbord och vars en gång så produktiva "hat" nu inte framstod som annat än spleen och dålig matsmältning.

Tomas Tibern stötte jag första gången på när jag var bara 20 år, 1988. Då fick jag nämligen av min flickvän den fascinerande samlingen Panisk antologi som nyss utkommit på Bakhåll förlag. Hans bidrag, med den karakteristiska titeln "Mescalito i Malmö" läste jag om och om igen. Medan så mycket annat försvunnit ur mitt bibliotek sedan dess, har denna bok följt mig genom åren, och jag har ofta återvänt till den, för att se hur Tiberns febriga visioner gripit in i vår samtid. Kanske säger det något om tyngden i hans gärning, hur han tog sig an helt andra verk än dagsländorna. I hans cv återfinns översättningar av Stendhal, De Quincey, Baudelaire, Rimbaud, Artaud, Fassbinder, Jim Morrison, William S. Burroughs och en rad andra klassiker. Med osviklig känsla för den egna personlighetens fallenhet och behov fann han sina teman och valfrändskaper och gjorde av dem något av kvarstående värde. Häri skilde han sig från sina mer kompromissvilliga omgivningar. Tiberns bidrag i den kortlivade tidskriften Katakomb höjde sig också över mängden trötta och ytterst förutsägbara "provokationer".

Kanske är det också här man kan finna roten till Tomas' undergång: han lät sig alltför ofta dras ned till omgivningens nivå. Med hans briljanta texter i handen är det, hur underligt det än kan låta, frestande att undra vilka storverk han kunnat prestera i en mer kongenial omgivning. Tanken svindlar!

Det som kanske gör mig allra gladast med detta temanummer av PEPPAR – vid sidan av fina minnesord av Kristian Lundberg, Crister Enebär och Erik Löfvendahl - är förstås Tiberns egna texter, såväl översättningar, dagböcker och brev som dikter och prosatexter. Jag vill – med tacksamhet över det livsverk Tomas Tibern skänkt oss - avsluta med några ord ur hans Artaud-översättning, publicerad i antologin Opium, mon amour, (Retro Förlag 2002). Stycket är så typiskt för Tomas Tiberns kreativa, generösa narcissism. Också när han översatte, talade han alltid om sig själv:

"Vi är alla födda ruttna till kropp och själ, vi är medfött odugliga; om ni undertrycker opium, så kan ni dock inte undertrycka behovet av brott, kräftan i kropp och sinne, benägenheten att förtvivla, medfödd imbecillitet, ärftlig syfilis, instinkternas bräcklighet, ni kan inte förhindra att det finns själar som är bestämda för gift, av vad slag det vara må, morfinets gift, läsningens gift, isoleringens gift, onanins gift, de upprepade samlagens gift, giftet i själens djupt rotade svaghet, alkoholens gift, tobakens gift, samhällsfientlighetens gift. Det finns själar som är obotliga och förlorade för resten av samhället. Undertryck en möjlighet till galenskap för dem, så kommer de ändå att finna på tiotusen nya. De kommer att skapa de mest subtila, de mest rasande utvägar, utvägar som är helt och hållet desperata. Naturen själv är antisocial i själen, och det är bara genom att tillvälla sig makten som den organiserade samhällskroppen reagerar mot mänsklighetens naturliga böjelse."