Kristian Lundberg: DOFTEN AV SVAVEL

Kristian Lundberg sa för något år sedan att kriminalromanens språk inte längre räcker till för att gestalta den vrede, uppgivenhet och sorg som drabbar den som ser sig omkring i den svenska samtiden.

Hur gärna man än håller med honom, och det är svårt att inte instämma i hans nedslående karakteristik av litteraturens vanmakt i en förfäad tid, är det ändå ytterst glädjande att Lundberg nu återkommer med en femte del i serien om kommisarien, katoliken och nyktre alkoholiste Nils Forsberg. Lika litet som de tidigare volymerna i serien är Doften av svavel någon spekulativ, lättläst berättelse om brott. Om möjligt är tonen snarare ännu mörkare och atmosfören än mer klaustrofobisk. Det hör till Lundbergs storhet att han förmår gestalta de undergångsstämningar som råder i dag, sent på jorden i ödelandet, på en prosa så klar och skön att läsningen är lika njutningsfull som plågsam.

Underhållningslitteratur är det alltså inte tal om och vi befinner oss så långt från det svenska deckareländet som det bara är möjligt. Det ser också ut som en tanke att Doften av svavel kommer ut på kvalitetsförlaget Anark som också publicerat en serie märkliga kriminalromaner av Karin Barbalander. Det finns faktiskt en del slående likheter mellan Lundbergs nya bok och Barbalanders serie om Konrad Werup - båda utspelar sig till exempel i det svenska kulturlivets sjabbiga halvvärld av författare, förläggare, redaktörer och bloggare.

I den nya romanen påträffas en mördad förläggare på en bordell i Rosengård. Därefter en brutalt avlivad poet bosatt i Hyby. Den svårt sargade kroppen av en tidskriftsredaktör hittas sedan begravd under skräp på Malmö central med ett nummer av Times Literary Supplement nedtryckt i halsen. Dessa tre, som kan gå under beteckningen statister i kulturcirkusen, hör givetvis ihop genom en rad kopplingar, de är alla kedjefångar på kulturens fält, offer för en dramatisk devalvering av sitt kulturella kapital.

Inför detta ställs nu Nils Forsberg, misstänkliggjord chef för EOU, den vid Malmöpolisen tillsatta enheten för extra ordinära utredningar, och det hade kunnat ta slut där. Nästan vilken annan roman som helst av det här slaget, svensk eller inte, tappar styrfarten i sörjan av kriminalitet, spaningsarbete och förhör. Men för Lundberg är den sammanfogande handlingen, brottet och upplösningen, av sekundär betydelse. På ett plan har detta att göra med att grymheten aldrig tar slut. Likt en bläckfisk ligger den fullkomligt blottad över Kultursverige och sveper tentaklerna om denna halvvärld och dess allt omänskligare människor, skillnaden mellan ond och god är hårfin och ingen äger förmågan att göra något åt det.

Jag skulle tro att man kan se skuggestalten Nils Forsberg som en uttolkare av Kristian Lundberg själv, om än i äldre upplaga. Betraktad så, som ett drömskt och dubbelbottnat självporträtt, är helheten, alltså alla dessa böcker, oerhört intressant. Det händer sällan att man får ta del av ett liknande utlämnande. Rent plågsam är till exempel beskrivningen av hur Forsberg utsätts för en infam ryktesspridning av en avundsjuk kollega. Men det stannar inte vid detta, för just de här romanerna innebär också att den mänskliga skröpligheten får sin främsta nutida skildrare. Som ett olycksbådande ledmotiv återkommer sålunda detaljerade beskrivningar av polismannens infekterade stortå, alltmer ohyggliga ju längre romanen framskrider.

Lundberg ställer sig, som vanligt, mitt i sin historia. Han är betraktaren som leder gestalterna in i och runt omkring det ondas boningar; man betvivlar inte att det är han själv som likt en återkommen ängel vandrar i dödsskuggans dal. Det handlar, som i det mesta denne författare ägnar sig åt, alltså om en formidabel och mental krigszon.

Malmö är en stad som successivt har glömt och glömmer bort sin egen historia i ett fyrverkeri av marknadsanpassning, vare sig det gäller galleriverksamhet, narkotikahantering, lyrikuppläsningar, integrationskollaps, trafficking, gängterror eller maniska pekoralister. Lundberg är i det här fallet kirurgen, det är han som drar snittet över Värnhemstorget, Limhamnsfältet, tågstationen och Öresund och låter maskarna krypa fram, och som ger röst åt de stumma utanför härbärgena och på redaktionerna.

Han väjer aldrig för de sanningar som är så obehagliga att nästan ingen vågar eller orkar tänka dem, formulerar visserligen inga förslag på lösningar eller ställer sig på någons sida - faktiskt inte ens Guds - men säger: Så här är det, exakt så här ser staden ut, höst- och vintermorgnar efter varandra, och jag beskriver den så som jag uppfattar den.

Med inre hopplösa monologer, ständiga omtagningar och med platsens själva ande skälvande i gryningsrusket, och genom att använda sig av den fortfarande märkligt expanderande men också i stort sett livlösa kriminalromanens ramar, lyckas han därmed sätta ord på den cyniska marknad där konstnären, poeten och kritikern är reducerad till stapelvara, och det på ett sätt som ytterst få svenska författare i dag mäktar med.

Inte vet jag om Kristian Lundberg någonsin kommer att finna en annan slutsats än att livet och döden obönhörligen vandrar hand i hand genom den sönderfallande kulturen men det är en stor upplevelse att få vara hans medresenär.

- Crister Enebär, SDS
 
Kristian Lundberg
Doften av svavel
Omfång: 248 sidor
Bandtyp: Linnetrådhäftad
Pris: 275:-