Måndag med Bach och curling, återställd och helad

Man förskräcks sannerligen av den tarvlighet och vulgaritet som utmärker det svenska, så kallade kulturlivet. Den ursvenska medelmåttighet som klibbar sig fast vid allt den kommer i kontakt med. Detta käbbel, detta infama skvaller. Är det annat än torgkäringarnas grälsjuka vi hör?

Led vid allt sådant detta beslöt jag mig för att vända alltsammans ryggen. Med detta deprimerande spektakel, allt detta trams, vill jag sannerligen inte ha något att skaffa.

Packade sålunda ryggsäcken med en kaffetermos, några böcker och mina två bästa curlingstenar (Blue Hone-granit med naturgummibelagda handtag) och cyklade iväg till inomhusbanan i Hjulsbro. Jag lät slipa om stenarna i vintras men har inte haft möjlighet att testa dem förrän nu.

Det är inget större fel på min kondition. Än kan jag cykla på treans växel längs Stångån och samtidigt vissla mig igenom de djävulskt besvärliga andningsfällorna i Bachs sonat för flöjt och harpsichord (BWV 1020) men jag kände mig ändå en aning nedstämd och out of shape.

Curling är ett precisionsspel, där kondition och råstyrka är av underordnad betydelse. Men det kräver mental fokusering och kontinuerlig träning för att inte förfalla till en meningslös förströelse. Försummar jag träningen två dagar i rad noterar jag en liten men märkbar försämring; låter jag mer än en vecka passera, märker mina motspelare det. Nu har jag inte satt min fot på isen sedan i januari.

Sju på morgonen var det bara de verkliga entusiasterna som är på plats. Jag nickade helt kort åt dem medan jag packade upp stenarna (och noterade att en av dem massakrerat mitt tummade och förstrukna arbetsexemplar av Weiningers Geschlecht und Charakter).

Jag kände de andras blickar när jag snörde på mig de italienska curlingskorna. Ingenting är så fruktansvärt avslöjande som att skjuta iväg en curlingsten. Det är en handling som avslöjar hur stort eller litet ens självförtroende är, ens styrka, ens koordinationsförmåga, ens koncentration - allt. Aldrig är man så naken, så exponerad som när stenen lämnar handen.

Min backhand var lika stenhård som den alltid brukar vara. Jag gled med stenen med hela min kroppstyngd och kände den svaga vibrationen i graniten fortplanta sig genom armen. Isen sjöng på det där verkligt behagliga sättet. Kroppen mindes hur man skjuter iväg en sten. Triumf!

Axelsson, som är förtidspensionerad kakelsättare, och Göran, doktorand i litteraturhistoria med oceaner av tid tillgängliga för curling, sopade. De är duktiga spelare och vi har tillbringat många timmar tillsammans på isen. Axelsson använder konsekvent ett tvåhandsgrepp som ser lite lustigt ut. Det verkar darrigt men nu gav det alldeles lagom fart åt stenen som gled in i boet som styrdes den av en osynlig hand.

Jag mindes vad min första curlinglärare brukade säga: "En sten som har gått in i boet skall du aldrig grubbla över. Den är borta, vare sig den var bra eller dålig är den verkligen borta. Det finns aldrig någon annan sten än den som du just har framför dig." Han var i själva verket en vishetslärare som använde curlingen som ett medium, en släkting till de japanska zenmunkarna, de uråldriga bågskyttarna, de autraliska medicinmännen. Det slags curling som han lärde ut var en form av andlig disciplin av samma slag som bushidō eller genuin Hockey. Sten efter sten gled över isen i ett tidlöst nu denna morgon.

Efter några timmars tyst, koncentrerat spel återvände jag till stugan. Återställd och helad, redo för ännu en vecka.