söndag 9 maj 2010

Kurt Wered: Tankar om den östgötska egenarten i en nivellerad tid

I min ungdom befann jag mig ofta på resande fot. I slutet av 1950-talet ställde jag kosan till Paris och Rom. Studieåren vid Åbo Akademi och vänskapen med finska kommunister möjliggjorde många lärorika resor i Sovjetunionen och Östeuropa. Hotellen och krogborden i Moskva och St. Petersburg, Prag och Rostock var länge mitt verkliga hem. Under de långa åren vid SAAB ägnade jag ofta ferierna åt resor i Orienten, på jakt efter spår av den stora Traditionen. Bland mina vänner fanns dekadenta poeter, excentriska diplomater, sovjetiska dissidenter, sufier och yogier. Föga anade tullinspektörerna vilka subversiva traktater som fanns i min slitna, moderliga portfölj.

Senare blev jag alltmer trött på resandet och idag tillbringar jag helst mina dagar i stugan vid Roxen. En tur in till Linköping inger mig så intensiva känslor av äckel och leda att det förefaller helt orimligt att företa någon längre resa. Och vad skulle en sådan tjäna till? Den värld jag en gång kände som min egen ficka har förvandlats till ett internationellt Disneyland. Ett enda stort köpcentrum där den materialistiska och andligt döda tivoli- och konsumtionskulturens bodbetjänter bjuder ut sitt värdelösa tingel-tangel.

Samma nivellerande, förfäade krafter som härjat och förstört världen är förstås märkbara också här, runt mitt eget Övralid. Varje morgon störs jag av stavgångarnas taktfasta klapprande och mobiltelefonisternas skrän. Det krävs sannerligen en förfinad känslighet för att kunna uppfatta något av Östgötaslättens själ. Men den finns här. Det bubblar och jäser under dess ännu fertila mylla. Här och där spirar en livskraftig planta av östgötsk särart. Minn uppgift är idag att vårda dessa plantor, att kultivera dessa skott på fädernas och bygdens rot.

Andra må flänga runt bland alltmer förfäade metropoler och vränga ut och in på sina så kallade själsliv i det elektroniska nätets ”sociala medier”. Själv vänder jag ryggen åt alltsammans och riktar blicken mot den mark jag beträder.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar