Kurt Wered: Frihetens dyrköpta sötma

Denna Kristi himmelsfärdshelg smakar jag frihetens välförtjänta sötma. Genom mitt beslut att vägra fortsatt deltagande i så kallade sociala medier har jag nu kapat ytterligare ett band till krämarnas och pöbelns avskyvärda o-kultur. Varje gång jag dragit mig tillbaka från tivolikulturens spektakel har jag känt något av en frihetens vind: en saltstänkt, styv kuling som fyller mina segel. Nu låter jag mig bäras av denna vind, fri från "dialogens" och "interaktivitetens" fjättrar.

Men denna dyrköpta frihet påminner också om att alla förtöjningar till den nivellerade masskulturen och dumhetens diktatur ännu ej är kapade. Det kräver en nära nog övermänsklig ansträngning att befria sig från dess förtryck, att rena sitt hjärta och sinne från "underhållningens" förlamande gift. Att stå oberörd av den samtida dumhetens ridikuliteter.

Mest förrädiskt är antagligen det pseudokonservativa anhanget på tidskriften Axess, detta monument över det krämarliberala hyckleriet och en brackighetens bastion i det massmediala ödelandet. För den som har smak för det barocka och det urartade kan förvisso kommentarsfältet på den famösa "axessbloggen" utgöra en stunds lika förskräckande som roande läsning. Det är i sanning ett egendomligt följe som utgör redaktör Lundbergs svans, en veritabel freakshow bestående av götiska obskurantister, debila provinslitteratörer, havererade underhållningsförfattare och annat slödder i skön förening. Att en och annan retrogardist tycks ha funnit sig väl tillrätta i detta anhang torde icke förvåna någon. Dessvärre kan stanken från denna dypöl och de träskvarelser som dväljs där, lätt sätta sig i kläderna och den som något månar om sin själsliga hygien gör nog bäst i att hålla sig därifrån.

Detsamma gäller ett forum som Facebook. På senare tid har jag haft åtskilliga tillfällen att förundras över de lynchmobbar som där drar fram, drivna av de hatiska stämningar som piskas upp av de masspsykosens manipulatörer och demagoger som finner sina offer på sådana platser. Tag till exempel alla de mer eller mindre namnkunniga journalister och redaktörer som byggt upp ett fullkomligt besinningslöst hat mot Tankesmedjan Wereds vådligheter och min egen person. Man får gå tillbaka till Palmehatets dagar, eller rentav kampanjerna mot Georg Heinrich von Görtz för att hitta något liknande. Det svenska ressentimentet är i sanning djupt rotat i folksjälen.

Jag vänder nu ryggen åt alltsammans. I den solitära tillvaron vid Roxen gör jag mig otillgänglig för lynchmobbarnas och pöbelhopens larm. Här, och endast här, kan jag odla en kreativ misantropi, oberörd av massmänniskornas hot och krav.