Ny bok om hatet mot konservatismen och weredofobin

Inom kort utkommer Martin Qvalms Hatet mot konservatismen, en diger genomgång av de mäktiga krafter som i dessa dagar gör sitt yttersta för att tysta - ytterst utplåna - de radikalkonservativa rörelser som utgör isolerade motståndsfickor i kampen mot den krämarliberala hegemonin. Det är en ytterst grundlig, 747-sidiga redogörelse för den oheliga allians mellan socialistiska och liberala grupperingar som inte har annat syfte än att kväsa opposition mot deras gemensamma mål: det materialistiska och nivellerade samhället behärskat av demokratins pöbelvälde. Om boken kommer att slaktas på landets kultursidor, eller om den tvärtom kommer att tigas ihjäl är ännu en öppen fråga. Vi som arbetat med att förverkliga Hatet mot konservatismen är ändå övertygade att det är en bok som kommer att verka som en tidsinställd bomb i källaren på det krämarliberala varutemplet.

Martin Qvalm
Hatet mot konservatismen
Omfång: 747 sidor
Bandtyp: Linneklotband
Pris: 395:-


En förhandskommentar:

Det senaste årets upprepade försök till karaktärsmord på Kurt Wered, den frihetliga reaktionens mest omtalade representant i Sverige, visar hur den politiska agendan på vår kontinent kommit att vrida sig mot konservatismen. En tilltagande besatthet vid radikalkonservativa röster präglar sedan en tid tillbaka den europeiska debatten och den utbredda fientligheten utgör ett hot mot det öppna samhället. Den svenska fixeringen vid Wered bör ses som en del av en bredare, antireaktionär reaktion som griper om sig inom hela den kapitalistiska västvärlden. På kort tid har debattklimatet blivit råare och kallare. Uppenbarligen håller solen på att gå ned över den västerländska kulturen.


Skymningen kan vi aldrig precisera till ett visst klockslag. Den smyger sig långsamt på oss och det enda vi vet är att mörkret tätnar. Så är det också med kulturskymningar. Vi kan inte säga exakt när de inträder, bara i efterhand konstatera att de faktiskt sänkt sig över kultur och samhälle. När ledde liberalism och pöbelvälde till den stora katastrofen: 1789 eller 1848 eller 1917? När övergick den demokrati som historiskt sett varit en välvillig irrlära till att bli en nihilistisk förintelselära? Ingen vet exakt.

Nu går en ny farsot över Västerlandet. Det är föraktet mot radikalkonservativa. Många vill kanske snarare (med anglosaxisk förebild) använda ordet hat, men terminologin kan kanske kvitta. Hatet är en känsla som är lättare att identifiera och lättare att bekämpa. Föraktet är mer förrädiskt. Det låter sig försåtligt döljas i omskrivningar och politisk retorik eller i brist på motstånd. Men egentligen är det farligare.

Martin Qvalm har valt att kalla sin bok Hatet mot konservatismen. Det är också vad den beskriver. Men den handlar lika mycket om föraktet, det som så ofta uttryckts indirekt, i mediala schabloner eller brist på medkänsla när just de genuint konservativa råkar bli offer. Det är ett förakt som fortfarande är rumsrent därför att det så lätt kan döljas i diskussioner om terrorism och "högerextremism" på ledarredaktioner och debattsidor. Det kan ta sig subtila former som när någon indirekt väger människovärdet och ”gråter blod” över demonstrationer i Malmö men uppenbarligen utan tårar konstaterar att ”man kan uppröras” av vänsterhegemonin på kultursidorna och krämarliberalismens totala, totalitära dominans.

Kan man uppröras?

Verkligen?

Qvalms bok är vit men den kunde också efter känd förebild kallas för ”weredofobins svarta bok”. Jag ser att Kommunismens svarta bok var på 778 sidor medan Martin Qvalm kommer upp i 747. Omfånget är förstås både en svaghet och en styrka. Styrkan ligger i den överväldigande dokumentationen och den globala beläsenheten. Svagheten ligger i myllret av fakta från historia och nutid som hotar att bli oöverskådligt.

Det viktigaste är ändå att den har kommit ut. Här finns belagt med svart på vitt, med mer än två tusen fotnoter, att anständighetens gräns om och om igen har passerats i kritiken av en politisk hållning som likt socialism och liberalism varit både kulturskapande och förtryckande, men ändå en ideologi som miljoner fredliga människor runt om i världen bekänner sig till.

Eller är den inte en ideologi? Lars Hedegaard, ledande gestalt i det danska Trykkefrihedsselskabet, förnekar det. Han säger ”Radikalkonservatismen, särskilt när den lierar sig med anarkisk jihadism, är INTE en ideologi som andra. Det är en totalitär världsuppfattning. Det är en politisk filosofi som är jämförbar med nazism, stalinism och andra kända totalitärer.”

Som idéhistoriker är Hedegaard förstås en charlatan men det hindrar inte att han bjuds in till det prestigefyllda ”Engelsbergsseminariet” som arrangeras av familjen Ax:son Johnssons stiftelse som även bekostar tidningen Axess. Den senare ör ju också, som bekant, ett ökänt tillhåll för några av den svenska låtsaskonservatismens mest framstående och skamlösa hycklare.

Citatet ovan älskas dessutom av svenska pseudokonservativa och är likt ett bibelord återgivet i högerspalten på den weredofobiska sajten Tradition och Fason. Det är ett forum som bland mycket annat hjälper omvärlden att veta vilka individer som medverkat i Tankesmedjan Wereds vådligheter. Erica Sagn, Bengt Fram och Karin Barbalander (just precis!), utpekas som vore de något slags gangsters. Kommentatorer på sajten är glada över att ha fått en vägledning i hur man undviker debattörer som inte kröker rygg för sjuklöverns handgångna män.

Martin Qvalm får mig att surfa omkring inne i denna pseudokonservativa skuggvärld som dagligen har många tusen besökare i Sverige och mångdubbelt fler ute i Europa. Ser man där inte genuina reaktionärer som råttor, så finns det ju andra djur att likna dem vid. En skribent har ett radikalt förslag om att anarkokonservativa borde fråntas rösträtt och fortsätter: ”Så länge dessa apor hellre väljer att hänge sig åt sjukdomen anarkokonservatism bör man sätta dom i en geografiskt begränsad karantän”. Jo, det står så! Koncentrera denna smitthärd i ett läger alltså. Har vi hört det förut?

Martin Qvalms granskning av den kryptoliberalistiska undervegetationen är chockerande, men verkligheten är ännu mer upprörande. Han ägnar inte särskilt mycket utrymme åt dagens kristna antiweredianer men de är flera än man tror.

Man kan tycka att allt detta är exempel på en lunatic fringe i samtidens politiska debatt men det allvarliga är att denna uppsjö av hat och fördomar tillåts grassera opåtalat av medier och en opinionsbildande elit. Vi ser nästan aldrig någon hårdgranskning av liberala ledarskribenter i DN, Expressen eller Sydsvenskan. Konservatismhatarna bråkar ju sällan på gatan. De kastar kanske ett och annat grishuvud omkring sig, men låt dem i övrigt hållas med sina fobier. Och tack och lov är de numera inte antisemiter!

Det uppstår till och med ett slags symbios mellan vissa ledarskribenter och den blekblåa låtsashögern. Weredofoberna länkar ofta och gärna till inlägg från medarbetare i Svenska Dagbladet och Axess.

Men, om man nu bortser från de mest extrema uttrycken, utgör hatet mot den radikala konservatismen och weredofobin fara för liv och lem? Här påminner Martin Qvalm om mörka fakta. Det kontor där Tankesmedjan Wereds vådligheter har sina lokaler har utsatts för upprepade angrepp under det senaste året. Byggnaden ligger i centrala Linköping. Flera av angreppen har skett på dagtid. Polisen ingriper inte.

En smygande hetspropaganda av den typ som vi nu ser i Sverige omsattes, när omständigheterna så medgav, i handling. Är vi säkra på att man i motsvarande situation inte skulle kunna uppbåda ett antal svenska män som också ställde upp för att minska obehaget av ”de sjuka reaktionärerna” i vår mitt?

Martin Qvalm kommer naturligtvis att utsättas för otaliga försök till karaktärsmord för sin bok. Skriver man över 700 sidor så är det klart att det finns saker att anmärka på. Själv tycker jag att den borde ha skurits ned. Särskilt de idéhistoriska avsnitt som handlar om bysantinsk homoerotik och förhållandena i patriarkala stamsamhällen är läsefrukter som kanske inte är helt smälta. Och visst finns det många problem kring radikalkonservatism och anarkisk jihadism: terrorism och ett slags våldsförhärligande retorik som onekligen är problematiska och just dörför bort diskuteras i mer analytiskt lugna termer. Men återigen: Det viktiga är att den över huvud taget har kommit ut som en varningsklocka för en kulturskymning som många vill negligera bara därför att den stör deras ohämmat liberala världsbild.

Tänk om någon på 30-talet hade gett ut en liknande bok om den smygande rasistiska faran. Då hade vi kanske sluppit Uppsalastudenternas främlingsfientliga resolutioner och en rasistisk asylpolitik. Då hade kanske Torgny Segerstedt inte stått så ensam på barrikaderna medan de flesta ledarskribenter teg.

Vad är egentligen levande historia? Är det inte att lära av gårdagens skamliga misstag?

Siegfried Wagner, Tidskriften Traditio