Kurt Wered: Ud vil jeg, ud, o saa langt langt langt

Efter mindre än ett dygn i den norska huvudstaden, står det klart att något är ruttet i vårt grannland. Här finns förvisso sådant som Nasjonal Yoga Sentrum och en livaktig Wotankult, en stark och aggressiv radikalkonservativ rörelse samt, inte minst, ett växande intresse för den anarkiska jihadismen. Samtidigt har det blivit skrämmande tydligt för mig vilket genomgripande och destruktivt inflytande de retrogardistiska strömningarna haft på det norska kulturlivet.

Här råder en osund budoiratmosfär, parfymerad och instängd. En förverkligad, dekadent symbolism som man trott städats bort i Flanderns skyttegravar har här återuppstått som en annan hydra. Om man på Yogahirden dricker skummande mjöd, är det absinten som flödar hos den alltmer depraverade "kultureliten". Detta är i sanning förskräckligt.

De som vänder sig mot detta slags urartade, dekadenta och effeminerade budoirestetik möts med förakt, spott och spe. Lömska personangrepp och svekfulla ränker hör till vardagligheterna i den incestuösa ormgrop som utgörs av de svensk-norska kotterierna. Situationen är, om möjligt, än värre än i Sverige.

Det är med en känsla av lättnad jag lämnar Norge. Rikare på erfarenheter, utan tvekan, men också fast besluten att aldrig mer sätta min fot i detta land.