Solitära tankar 2: Dagspressen, Carema och konsumtionssamhället

Trots min föresats att en gång för alla vända den vedervärdiga samtiden ryggen, händer det att jag kastar en blick i någon av våra bedrövliga dagstidningar. Varför gör jag detta? Är det något slags perversion som driver mig till denna självbesudling? Är det kanske en defekt i själva personligheten, en själslig svaghet, som gör att jag emellanåt utsätter mig för den plåga det innebär att ta del av den politiskt korrekta gallimatias, de banaliteter, den ohöljda dumhet och avgrundslika låghet som fyller varje sida i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet?

Nå, påminner jag mig när jag ansätts av sådant tvivel, jag har nu en gång valt att verka i denna samtid. Det är min plikt att hålla vakt på tivolisamhällets allra skränigaste och tarvligaste marknadsplatser för att kunna vittna om samtidens låghet. Att dra sig tillbaka i splendid isolation vore därför ett slags fanflykt. I det lägsta och tarvligaste finner jag min värdighet. Det är där jag är satt att verka.

Men när jag som i morse slår upp Dagens Nyheter resulterar det oundvikligen i en stark fysisk reaktion, inte olik det äckel som kan drabba den som står inför en nyss öppnad grav. Åsynen och stanken av det ruttnande kadaver som är den svenska "debatten" är i sanning kväljande - men samtidigt en outtömlig källa för den som vill fiska efter samtidens bråte i den grumliga, stillastående göl som är vårt land.

Så fälls det nu krokodiltårar över företaget Caremas otidsenliga sparnit. Man antyder att de åldringar som befinner sig på  av skattemedel finansierade inrättningar inte får tillräckligt med mat och blöjor. Emellertid: läser man mellan raderna framstår det blott alltför tydligt att det är den galopperande konsumismen som här sticker fram sitt tryne. Inte ens våra senila åldringar kommer undan kravet på ständigt ökande konsumtion. När de själva inte längre orkar skrika efter mer och nyare prylar, upplåter PK-pressen gärna sina spalter åt krämarsamhällets megafoner. Mer blöjor! Mer välling! Fler och dyrare gummihandskar åt personalen!

Sannerligen, ingen kommer undan konsumtionssamhället och lrämarmentaliteten. Det är så man kunde kräkas.

Solitära tankar 1: Midvinter

Jag hör hur "människorna" omkring mig tjattrar om vintersolståndet och att vi nu "går mot ljusare tider". Är detta, frågar jag mig, något annat än massans sätt att distrahera sig från det som vi alla är skyldiga att inse: hur vi i allt snabbare takt närmar oss avgrunden?

Är det inte just detta slags livsfeghet som banat vägen för krämarliberalismens framfart och den pöbelaktiga tivolikulturens utbredning?

Själv har jag dragit mig tillbaka till stugan vid Roxens strand. Skramlet och tjattrandet når mig här endast som en svagt brus. Jag slår upp ett glas Solita och läser några sidor Spengler. I spisen förkolnar de egna manuskripten; det senaste årets erfarenhet har fått mig att inse hur fåfängligt det är att skriva för en publik som är lika oförstående som den är otacksam.

Kan man komma närmare lyckan? Jag tror inte det.

De dillande dumbommarnas deliriska dans. En kommentar om dagskritikens tillstånd

Som avtalspensionär och fri intellektuell har jag under åtskilliga år levt under mycket blygsamma förhållanden. Mina böckers läsare är få - vilket speglar det andliga tillståndet i den igenslammade ankdam som är det svenska "kulturlivet". Min tillvaro här vid Roxens strand är med nödvändighet ett slags inre exil. Om mitt arbete nämns i den förfäade pressen, eller på det elektroniska nätet, är det i regel i skeptiska eller, oftare, rent hånfulla ordalag.

Det förvånar mig nu icke och det vore dåraktigt att vänta sig något annat. Det här landet har den "litteraturkritik" det förtjänar. Medveten om detta sakernas tillstånd vägrar jag också att ikläda mig narrhuvan och delta i de politiskt korrekta pajaskonsterna. Aldrig kommer jag att sitta i en TV-soffa eller delta i någon offentlig debatt. Och jag håller mig för god att delta i medelmåttornas triumftåg, detta de dillande dumbommarnas deliriska dans.

Något som däremot fortfarande förvånar mig är den tankens lättja och karaktärens hållninsglöshet hos de kritiker som helt sonika vägrar att ta sig an mitt arbete. Detta slags slapphet - för att inte säga ansvarslöshet och feghet - drar ett löjets skimmer över dessa etablissemangets handgångna män. Deras tystnad om mitt arbete säger mer än hundra av de maniskt pladdrande krior som man ägnar andra- och tredje rangens författarskap.

Bakgrunden är enkel. Jag har under flera år skickat recensionsexemplar av böcker utgivna på Anark förlag till en namnkunnig sydsvensk kritiker, vars namn jag inte tänker nämna. Avsikten var inte att dra uppmärksamhet till mitt eget arbete, och än mindre min person. Jag tyckte bara synd om en kritiker som uppenbarligen saknar angelägna ämnen att skriva om. Dessa ansträngningar har dock mötts av en kompakt tystnad. Icke en artikel, icke en recension, icke ens ett hastigt omnämnande i våra "sociala medier".

Med en kritik av detta slag vägrar jag nu att befatta mig. Inga fler recensionsexemplar kommer att skickas ut.

- Kurt Wered

Bengt-Erik Heijll: KURT WERED OCH BENGT FRAM. TVÅ ÖSTGÖTAR, EN SAMTID

Göran Baugh har läst Bengt-Erik Heijlls nyutkomna dubbelbiografi över den östgötska radikakonservatismens grand old men.

Bengt-Erik Heijll var under flera år en både uppskattad och kontroversiell professor i historia vid Linköpings universitet. Bland hans böcker märks Det östgotiska Atlantis. Om Östergötlands äldsta historia (2005) samt Östgötska anarker. Kurt Wered och hans krets (2009). Heijlls radikalkonservativa engagemang och arbete inom den så kallade östgötaskolan ledde till att han häromåret under kuppartade former tvingades lämna sin tjänst. Nu kommer hans nya bok Kurt Wered och Bengt Fram - Två östgötar, en samtid som på riktigt introducerar den mindre kände Bengt Fram. Medan Kurt Wereds författarskap åtnjutit avsevärd uppmärksamhet under senare år har hans mångårige vän och kollega Bengt Fram förblivit något av en bakgrundsfigur inom den östgötska radikalkonservatism som i grunden förändrat det politiska landskapet i Sverige. Heijlls bok slår ett slag för dem båda och förhoppningsvis kommer intresset att öka även för Bengt Fram med denna bok. Samtidigt bekräftar den Heijlls egen ställning som en intellektuell outsider i det av politisk korrekthet lamslagna Sverige.

Titeln skvallrar om en biografi över Wered och Fram men det skulle vara fel att kalla boken för en strikt biografi. Snarare har Heijll skapat ett verk som utifrån ett antal idéer försöker sammanfatta de viktigaste tankarna inom östgötaskolan och den anarkiska jihadismen. Bokens första kapitel är en kortare redogörelse för Wereds och Frams uppväxt och liv samt författarskap. Efterföljande kapitel kretsar kring idéerna som är grundläggande för dem båda, och försöker att fånga essensen av deras livshållning. Heijll utgår från de centrala verken hos respektive författare och placerar de ideologiska och konstnärliga hållningarna i en historisk kontext, rättare sagt i vår egen samtid.

Hur ska man förhålla sig till världen och det moderna samhället? Kurt Wered formulerade först den idealiska misogynien, en radikal uppgörelse med såväl feminism som själva det kvinnligas princip. En positiv motpol finner han i hård hockey, en ludisk och homoerotisk ritual där "blod och säd fläckar rinkens vita is". Och här finner vi både bakgrunden till det mångåriga engagemanget i LHC:s supporterklubb "White Lions", som för Wered fungerade som en "plantskola för morgondagens aktivister" och hans uppmärksammade avfall när det stod klart att "den effeminerade rötan angripit såväl spelare som supportrar". Dagens bleka "defaitistiska heterohockey" duger inte som refug från det "effeminerade massamhället" och Wered vänder därför blicken inåt-bakåt i en serie introspektiva meditationer över den stora traditionen och det östgötska arvet.

Bengt Frams avsmak inför samtiden grundlades under åren som gymnasieadjunkt. Under 1970-talet vände han sig bort från den tilltagande slapphet och infantilisering som gjort lärarverksamheten till ett "fåfängligt utfordrande av pärlor för svin". Fram vände istället blicken bakåt, mot det östgotiska urhemmet i trakterna kring Hjulsbro. På senare år lät den allt mer drivne amatörarkeologen lägga fram sina rön i skrifter som Från Hjulsbro till Ravenna, I östgoters fotspår och Östgoternas urhem. Den kompromisslösa och allt fränare samtidskritiken formulerades i böcker som Inre exil och på bloggen Östra Götalands fria vidder. På ett förtjänstfullt sätt blottlägger Heijll de parallella spår på vilka Wereds och Frams ideologiska utveckling färfats genom samtidens vittrande ruiner samtidigt som han lyfter fram de avgörande skillnaderna. Där Wered gärna kopplar ett grepp på de stora utvecklingslinjerna och kombinerar sin förståelse för den tidlösa Traditionen med en apokalyptisk-visionär syn på framtiden har Fram framförallt gjort sig känd som en enveten debattör av samtidens problem utifrån ett konsekvent antigerontofobiskt perspektiv.

Heijll har gjort ett storartat jobb. Det här är en fantastisk bok för Kurt Wereds många läsare och jag är övertygad om att jag nu kan läsa hans skrifter med nya ögon. Positivt är också att vännen Bengt Fram ägnas lika mycket utrymme, om inte mer, som Kurt Wered. På senare tid har vi hört allt mindre från dessa genstörtiga och gallsprängda, men alltid intressanta, i ordets bästa mening ultrareaktionära författare. Vågar man hoppas på deras återkomst i den samtida idédebatten inom en snar framtid?

Bengt-Erik Heijll
Kurt Wered och Bengt Fram. Två östgötar, en samtid
Omfång: 285 sidor
Bandtyp: Danskt band
Pris: 225:-

Kurt Wered och Bengt Fram: BREVVÄXLING (4)

Broder Kurt,


Det är en tidig morgon i Hjulsbro. Nu är klockan snart halvfyra och jag vaknar med en känsla av fullkomlig lycka. Ty min värld är inte deras värld. Den har inget att göra med det tingeltanglande taskspel som alldeles tagit över Linköpings gator. Min värld går att gräva och sila fram ur förfäders rika mylla. Den är enkel och vacker som ett gotiskt svärdfäste.

Varje morgon vaknar jag nu med denna intensiva lyckokänsla brusande omkring mig. Det sjunger ur jorden. Jag ser generationer av östgoter därnere i den rika lerjorden. Ansikte efter ansikte. Skugga efter skugga. Vi gräver fram våra rötter och vår vardag. Världen är bara ett ord och arkeologin är en port. Det som jag vidrör dessa morgnar i juli laddas upp med ett speciellt slags lyster. Det mörka och fördolda blir ljust som silver. Det klingar. Nu är det tidig morgon och jag är lycklig, fri och stark. Jag ska berätta.

Varje morgon vaknar jag med den här stålblankt klingande intensiteten, dödshavet brusar i mig och när jag gräver så når jag fram till fasta land. Det sjunger nere i jorden. Jag ser leden slutas bakom mig. Det finns brytpunkter i varje människas liv. Det finns ögonblick när allt står på spel. Det finns fyndplatser som måste grävas ut. Det finns folkslag som måste skapa utrymme i världen. Det finns också dagar när det nedärvda arvet måste inkarneras, i handling. Det är inte ett motsatsförhållande. Tvärtom. Solidaritet är inte ett avskilt rum som man kan stänga dörren till när man blir upptagen av annat. Det är möjligt att det är därför vi så ofta återvänder till de första östgötarna, till de första stegen i folkvandringarna. Under de första morgontimmarna är det så enkelt, för att inte säga kristallklart, som vatten. Det är vi mot dem. Östgoter mot svear, nollåttor och östdanskar.

Men det finns andra slags dagar. Mörka och dystra, då sången tystnar och den östgotiska tanken verkar lika död som de ben jag gräver upp ur jorden. Det finns dagar då Linköpings gator är rent förskräckande i sin själlösa, kosmopolitiska, nivellerade likriktning. Allra värst sådana dagar är kanske vetskapen om att det bland de konsumtionsmaskiner som befolkar denna avskyvärda plats ännu finns människor i vars ådror flyter åtminstone ett snapsglas äkta, östgotiskt blod. Sex centiliter destillerad etnicitet som de, utan att tveka, skulle byta ut mot en mobiltelefon eller platt TV-apparat. Så långt har det gått. Jag gör mig inga illusioner.

Men det är för att rädda dem, för att återuppväcka deras förlorade stolthet jag bedriver mina arkeologiska utgrävningar, dag ut och dag in. När det gäller den samtida gotiska aktivismen handlar det eljest om markörer utan substans. Det har vi redan talat om. Men här, med händerna djupt ned i myllan, har jag kontakt med det levande arvet från en snart bortglömd storhetstid. De döda goterna finns kvar! Det jag efterlyser? Ett större allvar, en konsekvens, en blick som sträcker sig bortom Götgatan i Stockholm och konsumtionspalatsen i Linköping.

Den östgötska arkeologin befinner sig sedan länge i ett förskräckligt tillstånd. Socialister, feminister, demokratikramare av alla schatteringar styr och ställer med fädernas jord. De lydigaste och mest oppurtunistiska akademiska knähundarna sitter vid stipendiefondernas dukade bord och låter sig väl smaka av det som faller ned från köttgrytorna. Själv har jag alltid sett till att hålla mig borta från alla sådana sammanhang. Jag bekostar själv mina utgrävningar och ombesörjer publiceringen av mina resultat. Det är så man bevarar sin frihet i det här tjyvsamhället. Det är så man upprätthåller sin gotiska heder. Och det är därför jag varje morgon vaknar med en sång, trots allt.

Bengt

Karin Barbalander: DEN TRETTONDE STOLEN

Ända sedan han som pojke drömt om att iförd frack få hålla ett minnestal över sin företrädare i Börshuset, har den språkmaterialistiske poeten Horatio Petterson vetat att han en dag måste bli invald i Svenska Akademien. När den åldrige lingvisten Sture Anckargrund äntligen går ur tiden, får han chansen. När Akademiens ständiga sekreterare, Lydia Engdahl, erbjuder Horatio stol nummer tretton vet han att åratal av poesi och polemik, kritiska och erotiska favörer äntligen givit den utdelning han så hett eftertraktat. Men under ytan av snille och smakt ruvar dock sinistra hemligheter och snart dras Petterson in i ett sofistikerat spel med internationell vapenhandel, vitryska prostituerade och en passionerad käreksrelation med den åldrande akademisekreteraren. I potten ligger förstås Nobelpriset.


Konserthuset och Blå hallen, Gamla stan och Börshuset bildar kuliss till denna kultiverade kriminalroman där det aldrig sinande kokainet, fatala poetissor och läckra anrättningar är givna ingredienser. Med Den trettonde stolen bekräftar Karin Barbalander än en gång sin position som den svenska deckarparnassens furstinna.

Karin Barbalander
Den trettonde stolen
Omfång: 398 sidor
Bandtyp: Linneklotband
Pris: 275:-

Kurt Wered och Bengt Fram: BREVVÄXLING (3)

Hell broder,

Den förbannade värmen håller östra Götaland i ett förlamande, rödglödgat järngrepp. Svetten droppar ned på datorns tangentbord där jag sitter och ser ut över den gulnande Östgötaslätten. Marken är torr och årets höskörd är dålig.

Det känns symptomatiskt. Har inte också vårt så kallade kulturliv drabbats av en liknande torka och sterilitet? Jag vantrivs lika mycket i den rikssvenska okulturen  som i denna hetta och båda är lika oroväckande naturvidriga.

Du skriver om kampen för en östgötsk identitet. Du berättar om bristen på existentiellt engagemang hos den låtsasradikalism som hånar och förtalar sådana som oss. Du beskriver det spott och spe som drabbar den som står rakryggad i en tid som denna.

Jag vet blott alltför väl vad du talar om. Men min mångåriga kulturkamp har också varit härdande erfarenhet. Angreppen och förtalet bekommer mig inte längre.Kanske är detta ett stålbad som vi alla måste igenom. Det är ett klimat som detta som gör det möjligt att skilja agnarna från vetet.

Men östgötarna förblir osynliggjorda. Och vem bryr sig ett skit om spillrorna av detta en gång så stolta folk? Och vem för dess talan? Jag blir svaret skyldig. Det finns förvisso undantag, sådana som Didrik Ögnelood och du själv. Och några få till. Margareta F Johansson  har gjort viktiga insatser vad gäller den akademiska forskningen genom att påvisa historiska kopplingar mellan östgötsk andlighet och den anarkiska jihadism jag själv förespråkar.

Men vad dessa fribrytare har gemensamt är utanförskap och marginalisering. Våra insatser förtigs av de demokratikramande och feministiska åsiktskommisarier som dominerar pk-medierna och åttklöverpolitiken. Och precis som du har jag insett att den så kallade "radikalhögern" inte är något annat än ett skämt.

"Finns det ett alternativ till pessimismen?" frågar du.

Jag vet sannerligen inte men nog ser det dystert ut. Ändå vägrar jag att ge upp. Innan det östgotiska folket fått sin upprättelse tänker jag inte kliva ned från barrikaderna. Och i mörka stunder tröstar jag mig med tanken på att dagens tivolisamhälle snart nog kommer att störtas i grus och aska.

I väntan på detta ragnarök öppnar jag ännu en källarsval Runöl och blickar ut över Slätten, som våra förfäder gjort sedan Theoderiks dagar. Ur detta kulturarv suger jag min näring.

Hockey och hård homoerotik erbjuder också alternativ till den krämarsamhällets undermåliga underhållning vars banala basgångar i denna stund får marken under mig att vibrera. Sådant är mitt alternativ till den pessimism och defaitism som det till varje pris gäller att bjuda motstånd.
W

Kurt Wered och Bengt Fram: BREVVÄXLING (2)

Broder Kurt,

Det hela är väl rätt enkelt? Du pratar om brist på existentiellt engagemang hos dagens höger. Jag har vant mig. Den så kallade bombkastarhögern betraktar mig som apolitisk stofil.

Jag ägnar som du vet mina dagar åt arkeologiska undersökningar av fädernas jord och studier i den yngre östgotiskan. De professionella arkeologerna, snöpta akademiska typer allesammans, ser mig som rabiat östgötsk separatist.

Det är precis som jag vill ha det.

Jag vet att du fått utstå en liknande behandling. Det är lite äckligt till en börjam Glåporden klibbar fast. Såna som vi passar inte in i en kultur som domineras av feminism och akademism och en korrupt politikerkår som inte ser längre än till nästa ryck i pensionsbromsen.

Och vad gäller den "svenska radikalkonservatismen" består den uteslutande av senila stofiler och finniga mammas pojkar. Så har det allti varit och så kommer det att förbli.

De verkliga orättvisorna, samtidens ödesfrågor som vi har framför ögonen varje dag, dem blundar man för. Pensionsbromsen. Förnekandet av det östgotiska folkets historia. Den feminism som hotar att lägga under sig hela Occidenten...

Vad som behövs är en verklig kulturkamp men vem som ska leda den vet jag inte. Om tio år är både du och jag för gamla för att stå på barrikaderna. Jag ser ingen som kan ta över.

Finns det ett alternativ till pessimismen?

Bengt

Kurt Wered och Bengt Fram: BREVVÄXLING (1)

Årets sommarföljetong här på bloggen består av en aktuell brevväxling mellan Kurt Wered och Bengt Fram. Den första episteln är avsänd från Wereds eget Övralid, diktarstugan och eremitaget vid Roxens strand.

Bäste Broder,

Åter en tidig morgon vid Roxens strand. Nätterna är ljusa, högsommarens lite pråliga skönhet förförisk. I fjärran hörs larmet från den medelklass som håller igång krämarsamhället och tivolikulturen.

Hur annorlunda är inte livet här på mitt eget Övralid. Eremitboningen, min sista tillflykt. Jag skriver varje dag. Varje dag är en arbetsdag. Den som inte kämpar emot liberalismen och feminismen och åttklöverns förtryck är en död människa. Den som inte bjuder motstånd genom sitt arbete har förverkat rätten till sitt liv.

Jag lever, alltså kämpar jag.

Vid ett tillfälle blev jag inbjuden som gästföreläsare hos en politisk organisation som kallade sig "militant identitär". Jag lärde mig mycket. Jag förstod: det som skilde mig från dem var en fråga om existentiell nödvändighet. En stackars aktivist berättade för mig om sin vånda. Vad skulle han kunna göra för att rädda den gotiska identiteten i en tid som denna. Jag kunde inte låta bli att säga: Skit i politiken då. Du kanske inte har stake nog att sticka en H&M-butik i brand eller  avrätta en polis. Efter det blev jag inte inbjuden fler gånger.

Det är tidig morgon nu. Linköping. Hemstaden. Som jag en gång älskade. Som jag sett förvandlas till en tummelplats för samtidens alla nedbrytande krafter. Man får inte försumma sitt uppdrag. Det är den existentiella nödvändigheten jag saknar i den samtida radikalkonservatismen, i de pseudoreaktionära rörelserna, hos de östgötska identitärerna. Idel ängsliga positioneringar och käringaktiga piruetter.

Det är så man kunde kräkas.

W

Städhjälp, ἄσκησις och frihet

I morse kom den gamle vännen Bengt Fram  över med några konserver och en packe dagstidningar, som han brukar om söndagarna.  Jag förvarar tidningarna ute på dass, där de kommer till bäst användning. Att läsa dem kommer naturligtvis aldrig ifråga.

Jag lever ett enkelt liv här vid Roxens strand, långt från alla de nöjen och förströelser på vilka den moderna massmänniskan förslösar sin tid. Mina egna glädjeämnen är av ett långt anspråkslösare och (törs jag säga det?) raffinerat slag. Så bereder det mig till exempel ett dagligt nöje att torka mig där bak med dagstidningarnas kultursidor.

Efter förmiddagens tarmtömning råkade dock min blick dröja lite för länge vid det hopknölade tidningspappret, något jag genast fick ångra. Här, på mitt eget avträde, tvingades jag ta del av den lika själsfina som lättjefyllda liberalfeministiska parnassens patetiskt ynkliga problem.

Det är så man kan kräkas.

Men denna ofrivilliga insyn i en "kulturarbetares" lika välstädade som själstomma liv fick mig att se på de egna omgivningarna med en ny blick.

Sedan länge hålls jag här ute i den fallfärdiga stuga som jag, halvt på skämt, brukar kalla mitt eget Övralid. Här har jag skrivit de flesta av det trettiotal (eller har det hunnit bli ett fyrtiotal?) böcker som bär mitt namn. Härifrån har jag skött två förlag och drivit en tankesmedja samt vad som av ledande journalister kallats "Sveriges skarpaste politiska blogg".

Naturligtvis sköter jag min städning själv. Här finns inga dammsugare eller hushållsmaskiner, inte ens en kaffebryggare. Vatten hämtar jag i sjön. Där finns också en brygga så någon dusch har jag aldrig behövt installera. Den förste i varje månad tar jag fram klappträet och tvättar mina kläder.

Städhjälp, TV, radio, telefon, datorer, Facebook och Twitter... Jag sätter en ära i att stå fri från allt sådant. Jag har slängt mitt körkort och håller mig inte längre ens med cykel.

Nu förstår jag, bättre än någonsin, att denna självpåtagna enkelhet, denna ἄσκησις, är själva förutsättningen inte bara för min egen frihet utan  för all intellektuell och andlig verksamhet av betydelse.

Kurt Wered om nationaldag och östgotiskt kulturarv

"Nationaldag". Ett sådant trams, ett sådant lappri. Jag är inte svensk! Den enda identitet jag vill kännas vid är den östgotiska och det, mina vänner, är något helt annat. I århundraden har vi goter hunsats och utnyttjats av de alltmer kosmopolitiska och effeminerade svearna. Vår älskade Östgötaslätt, det gotiska folkets urhem, har skövlats och plundrats otaliga gånger. Och så har de velat göra oss till "svenskar". Det är så man vill kräkas. Det finns givetvis ingen "svensk" personlighet - blott en hållningslös, insmickrande knoddighet som slickar överhetens arsle med sin sträva tunga och ger sig den ohämmade konsumismen i våld.

Jag har sedan länge sagt upp bekantskapen med allt sådant. Jag har rest i Orient och Occident på flykt från den förbannade svenskheten. Men vart än jag i världen befunnit mig har det aldrig funnits någon tvekan, något tvivel. Mitt hem är östra Götaland. Goternas land i min själ. En man som förlorat banden med sitt ursprung, som kapat rötterna till den livgivande myllan, förtjänar knappast att längre kallas man. Han är ett hjälplöst offer för konsumism, kosmopolitanism, feminism - eller vilka som helst andra "ismer". Han är dömd att gå under.

Jag tänker inte på svenska (detta slavspråk). Alla mina texter är ett slags översättningar från den östgotiska som pulserar i mitt blod. Ja, jag är östgot - och som sådan tänker jag inte delta i det bedrövliga firandet denna dag. Sjung ni era sånger, hylla ni er kung. Själv knyter jag näven i fickan och bidar min tid, medveten om att den gotiska återkomsten är lika ofrånkomlig som det omgivande cirkussamhällets sammanbrott.

Anark förlag presenterar SÅNGBOK FÖR STORA OCH SMÅ

Anarks Sångbok för stora och små samlar den råaste, blodigaste, mest desperata och passionerade radikalkonservativa sångdiktning som hörts i detta land. Men här finns också hjärtskärande homoerotiska kärleksdikter, attacker mot krämarsamhället, hockeyramsor och jublande utopier.

Och trodde du att anarkisk jihadism var trist...  Sjung med i C.A. Johanssons En gammal turkisk stridssång, lika eggande idag som när den första gången trycktes för mer än 80 år sedan. Efter några rader kommer du garanterat ändra mening.

Framå, du jägarskara god,
Och seger köp med eget blod,
Ty falla kan den tappre blott,
men vika köpta trälens lott.
Slut till din barm halvmånen kär,
I döden din svepning är.
Framåt, min Allah så har sagt,
mot ovän var på ständigh vakt.
Ty fred finns ej på jordens ring
Och avund lurar runtomkring
Från minsta mask till kronan klar,
som Män'ska är och upplyst var.
Men drar du segern dit du går,
Din bragd av Muhammed belöning får.

En kortare, stencilerad version av Sångbok för stora och små har sedan en tid cirkulerat i ett slags samizdattillvaro. Om den skrev en  krönikör i Axess Magasin: "Kurt Wered och hans redaktörer tycker det är rimligt att piska upp hatiska stämningar med hjälp av eggande sånger, att håna den demokrati som garanterar dem rätten att sprida sin vidriga propaganda och att återuppliva mordet som argument. Att sångboken tycks avsedd för en yngre publik gör deras attityd extra vidrig."

Våra folkhemsislamister tyckte å sin sida att det saknades renlärighet och ett tydligt politiskt program i urvalet jihadistiska kampsånger. Krämarliberaler och salongsjihadister hatar Anark förlag. Det är helt i sin ordning.

Sångbok för stora och små
Omfång: 198 sidor
Bandtyp: Kartonnage
Pris: 125:-

Söndag. Skogspromenad, tankar om tidens lögner.

Varför, frågar jag mig, skulle jag vårda "miljön" - detta vanskötta, förfulade landskap, denna ruinhög, detta minnesmärke över en undergångsdömd och misslyckad civilisation. Sådant trams! Miljödilleriet är sannerligen det 21:a århundradets stora myt. Massmänniskan köper sig en stunds billig sinnesfrid med sitt oblekta papper och sina överdimensionerade, grotekst fula "återvinningsstationer".


Ett av åttklöverpartierna har byggt hela sitt varumärke på det sentimentala daltandet med "miljön". Och den så kallade extremhögern har alldeles gått ned sig i ett sentimentalt gullande med "naturen". Det är för bedrövligt.

Crister Enebär: KURT WERED. ANTIMODERNISMENS RÖST

I serien Litterära profiler som utges av förlaget h:ström - Text & Kultur utkommer inom kort Crister Enebärs inspirerande biografi om Kurt Wered. Det är ett inträngande porträtt av en av samtidens mest omdebatterade och gåtfulla författare och i förhandsinformationen lovar Enebär dessutom att nu "en gång för alla"  vederlägga samtliga "mer eller mindre förryckta påståenden och insinuationer" som länge cirkulerat om Kurt Wereds identitet. Detta får sägas vara en angelägen uppgift eftersom de grundlösa rykten och rena förtalskampanjer som länge vidhäftat Wereds namn kommit att skymma ett författarskap som rymmer både svindlande avgrunder och hisnande höjder.

Tusenkonstnären Kurt Wereds karriär liknar ingen annans. Några år efter pensioneringen slog plötsligt den f.d. diplomingenjören ned som en splitterbomb på den svenska parnassen. Som förespråkare för en närmast militant radikalkonservatism med starka homoerotiska och jihadistiska förtecken blev han naturligtvis snabbt persona non grata i den till litterär salong maskerade drängstuga i vilken vår kråkvinkels så kallade kulturliv utspelar sig. Sällan har någon utsatts för så mycket spott och spe och så låga angrepp som Wered och den krets unga briljanta partisaner som trots detta samlades vid mästarens fötter. Ty Wered blev snabbt något av en fixstjärna på den underjordiska himmel som är synlig för den som har ögon att se och förmågan att höra den märgfyllda (och stundom, det ska medges, gallsprängda) klangen i en uppriktig röst. 

Wereds Barnkrubba

Som så många andra har vi på Tankesmedjan Wereds vådligheter förfärats över den bedrövliga "underhållning" och politiskt korrekta "pedagogik" som barnen i detta krämarsamhälle tvångsmatas med från spädaste ålder. I ett försök att motverka denna indoktrinering kommer vi under rubriken "Wereds barnkrubba" regelbundet erbjuda meningsfull och lärorik förströelse  för de yngsta. 

Laura Larefalk: ETT SKOTT I NACKEN. TEXTER OM "TERROR"

Med sin nya essäsamling, Ett skott i nacken. Texter om terror, vill Laura Larefalk "väcka intresse för och skapa lust till djärvare politiska aktioner än samtidens impotenta gester". Gärna börjar hon i ett nu med laddad stämning och osäkrade vapen, som i titelessän: "Höstmörkret är kompakt som i en kolsäck. Ett ilsket kallt regn piskar obarmhärtigt gatorna. Det har på fler än ett sätt varit en blöt natt. Gordon Kalh har varit på lokal." Det handlar om organisationen Posse Comitatus och dess kamp mot Förenta staternas oppressiva skattetryck.

Det är ju eftertryckligt så det förslår. Men Larefalk har vidare syften än att presentera dramatiska vinjetter. Redan i förordets första mening skriver hon: "Merparten av de 'terrorister' som för ett kort ögonblick åter väcks till liv mellan pärmarna i den här boken är idag bortglömda eller nästan glömda". Och man kan nog påstå att vad hon åstadkommer med Ett skott i nacken inte är något mindre än att upprätta ett (höger)terrorsimens kanon.

Egentligen handlar boken inte så mycket om terror, i alla fall mer om terrorister, deras levnadsöden och personligheter. Vi får veta att flera av de skildrade ligger glömda i omärkta gravar. Återkommande är inkrökt småborgerlighet och trångsynta värderingar, förstockade professorer, ogin tidsanda. Socialism, feminism.  En röst från Nuclei Armati Rivoluzionari tycker att Rom är en ”stor skvallerhåla”,  Timothy McVeigh beskriver  Buffalo som ”sladderspeglarnas och latrinvagnarnas stad”.

Ibland utgår Larefalk från något dokument, polisprotokoll om McVeigh, vårdattest om Ted Kaczynski. Vådligare är det rena inkännandet, som när hon vet precis vad Gavrilo Princip  erfor innerst inne en viss junidag i Sarajevo. Lojaliteten med någons perspektiv kan, åtminstone i mina ögon, också stundom bli besvärande. Kanske är jag mer ansatt än jag trodde av den "samtidens politiskt korrekta hegemoni" som Larefalk så ofta rasar emot.

För här hymlas sannerligen icke. Larefalk är känslomässigt tydlig med att gilla den högerradikala aktivismen varhelst den visar sig och ogilla socialismen, liberalismen, feminismen och, kanske mest av allt, "isterbukarnas pseudokonservatism". Vad som sägs om radikalkonservatismen förblir, dessvärre, mer oklart.

Denna ideologiska otydlighet kompenseras dock med råge av Larefalks språk, fullt av pregnanta formuleringar och minnesvärda bilder. Om Vincenzo Vinciguerra, medlem i Avanguardia Nazionale, sägs till exempel: ”De avgörande spikarna som för gott befäste en radikal ideologis teser i det italienska landskapet och som blev hans viktigaste medel var inte längre de älskade högerradikala klassikerna och arkaiska maskingevären, utan  upptäckten av C4, samtidens kraftfullaste sprängmedel."

Samtidigt kan det kan bli en smula kladdigt, som när Julius Evola sägs komma på nattliga besök till essäförfattaren, ”tar av sig den stiliga gula kashmirrocken”, tänder en cigarrett, har ”tömda och halvdöda ögon”. Evola ser att miljön saknar elegans men nickar erkännsamt mot spritbuteljerna i ett skåp och pratar på.

Larefalk talar psykologiserande om Ernst Röhm och säger sedan: ”Idag är det nog få som minns tiden då  Röhm var en av Europas mest omstridda makthavare.” Definitivt hör inte Laura Larefalk till dem som minns, för hon är född 1983. Ändå utbrister hon: ”Idag är det tomt i gatuparlamentarismen efter honom”.

Vad vi än må tycka om de avporträtterade kämparna i  Ett skott i nacken och den besynnerligt inkännande ton med vilken Larefalk beskriver dem är det en oavlåtligt fascinerande och tankeväckande läsning som här bjuds. Och accepterar man det ytterst radikala i denna fascination inför det transgressiva våldet,  som inte ber om ursäkt eller gömmer sig bakom förbehåll eller akademisk notapparat, kan man av hjärtats fröjd glädja sig åt Larefalks engagemang och förtjusning i sitt ämne.

- Crister Enebär, Tidningen Kulturen

Laura Larefalk
Ett skott i nacken. Texter om "terror"
Omfång: 398 sidor
Bandtyp: Trådhäftad
Pris: 225:-

Att medlen helgar ändamålen, visar Laura Larefalk övertygande i sin bok om irreguljära soldater.
- Jan Guillou i SVT:s Kobra

Bengt Bäverklo: TRÄSKRIFT

Ett meddelande skärs in i en trästav och lämnar runsnidarens händer. En mottagare anropas på detta sätt. Den sista hälsningen från en annan tid. Många år senare tas det emot av en läsare, Runorna dechiffreras. De vittnar om ett östgotiskt landskap och om resor i fjärran länder, en svunnen tid som återkallas i den nuvarande och samtidigt vittnar  de om en möjlig framtid. En röst eller flera som samsas om att berätta. Sjungande, bedjande, mässande. Allvarlig och högstämd som forna tiders män.

Träskrift är Bengt Bäverkloos tjugonde verk, ett prosapoetiskt experiment som både i tematik och form knyter an till tidigare verk som Gotisk budkavle och Lyss till stenarnas sång. På trettio löpmeter runstav löper den nya berättelsens enda mening, specialskriven för ett parti östgötskt alvirke. Verket är framställt i två handsnidade och numrerade exemplar.

Den 25 maj är releasedag för Träskrift. En datoranimerad version kommer då att visas på Gasverkets fria scen i Linköping. Visningen tar sextiotvå minuter och inleds med ett kort anförande av litteraturvetaren och kritikern Laura Larefalk. Fri entré men platsbokning rekommenderas (www.lauralarefalk@gmail.com).

Bengt Bäverkloo
Träskrift
Prisuppgift på begäran

Ingela Blind om Karl Lidéns upplyftande thanatofili

Den östgötske konstnären Karl Lidén har gjort internationell kometkarriär och visas nu på Gasverket i Linköping. Tankesmedjans nya medarbetare Ingela Blind besöker den triumfartade hemkomsten och grips av en samtida aktionist som undergräver det offentliga rum på vars hedersplats han funnit sig tillrätta.

Karl Lidén är något så sällsynt som en social aktionist med aristokratisk sensibilitet. Hans utställning på Gasverket kretsar kring aktioner som han utfört i olika städer – attacker mot den växande råkommersialismen och modernismens nivellering.

Han kissar, klumpigt, där man inte får kissa och dokumenterar det på film. Han tömmer sin tarm,  pressar ihop exkrementerna till ett collage på golvet och ifrågasätter därmed begrepp som ”skit” och "kropp".  Är dessa obeskrivbara, namnlösa ting bara "skit", eller är de också en abstrakt längtan som tagit sig denna (formlösa) form?

Han skapar tomrum, lönngångar och fistlar på Gasverket liksom på konsthallar och gallerier i London, Paris, Berlin. Detta för att göra åskådaren frågande och deltagande, krypande och undersökande. Delaktig i ett utforskande som samtidigt är ett undergrävande.

Karl Lidéns aktionism skiljer sig från föregångarnas. Han jävlas med det offentliga rummet. Han boar in sig i hålrum och bygger nästen av skrot där man inte bör hålla hus. Han ockuperar gods och herrgårdar. Framförallt: han är våldsam i en högst påtaglig bemärkelse som skiljer sig från 60-talets estetiserande åtbörder.

Lidéns konst har naturligtvis en estetisk likväl som en politisk dimension.  Han konstruerar arkitektur även när han letar fram - eller skapar tomrum . Som en social skulptur framstår till exempel de nedbrända hus som dokumenterats i en svit gripande fotografier.

Det offentliga konstlivet skriker idag efter Lidéns förstörelseaktioner, liksom den internationella konstmarknaden. Detta ska naturligtvis inte hållas honom till last - och framgångarna tycks snarast ha hetsat honom till en alltmer kompromisslös förstörelselusta. Ändå stör mig ibland hans formalistiska anpasslighet. Har jag inte sett det förr? De nedbrända husen, de korsfästa kattorna, de sorgfälligt dokumenterade nekrofila excesserna?

Men på Gasverket kapitulerar jag slutligen inför den obändiga styrkan hos de senare. Jag blir djupt gripen av Lidéns "nekrogram", en serie fotografier och videos som alla har Yuo Tube-format och är  mycket musikaliska. Här dansar han vardagen främmande med en obetalbar och medveten fumlighet. Han går framåt bakåt, han slår och slår sönder ett stackars kadaver, han strippar och dansar som en galning i en tunnelbanevagn. Svepningar faller av, förmultnade lemmar lossnar från kropparna. Alltsammans med en rytmisk precision som ger varje rörelse en djup existentiell innebörd som leder tankarna till Stagnelius och Till Förruttnlesen, John Duncans Blind Date och japansk ero guro.

Och paradoxalt är det just i denna traditionstyngda, nekrofila tradition som Lidéns egenart som konstnär ligger. För trots de ibland alltför allmänna uttrycken har han tidskänslan i fingertopparna. En absolut träffsäkerhet. Och hans konst gör - ofta nog i bokstavlig mening -  explosivt motstånd.

Christina Kvant: MÖGKUNGENS RIKE

Denna berättelse inleds onådens år 1861, mitt under den kallaste vintern i mannaminne. Varg och björn stryker kring knutarna på dårkistan i Hyby. På självaste juldagsmorgonen framkrystar där den olycksaliga, blott sjuttonåriga Hor-Stina under stora besvär ännu ett gossebarn. Hon är en svagsint varelse, tandlös och ful men likväl en som liksom på trots envisas med att frambringa liv på samma sätt som  tistlar skjuter opp i gödselstacken. Men denna gång är förlossningen svår, jordegumman vet inget råd och innan kyrkklockorna hunnit ringa in det nya året har Hor-Stina hamnat mellan fyra bräder.

Hennes unge är vanskapt och klen och på annandagen förrättas nöddop av den gåtfulle och helgonlike Dår-Johan. Gossen får namnet Jöns och stor är förvåningen bland de andra hjonen när den olycklige överlever ett årsvarv med fimbulvinter och torka, missväxt och kolera jämte många andra plågor.

Vid knutmässomarknad det år Jöns fyller tio, bortauktioneras pojken till lägstbjudande och hemförs av Mögkungen, gödselhandlaren i Brågarp. Varför denne mäktige och fruktade man utvalt den enögde och låghalte, av fallandesot plågade idioten, förstår ingen. Som lilldräng på det väldiga gödselbruket får Jöns slita hårt. Födan består mestadels av nattstånden bänkvälling och Mögkungens fruktade karbas fläker djupa sår på hans rygg. Så formas en undersåte i Mögkungens rike.

Christina Kvant är född 1961. Mögkungens rike är hennes skönlitterära debut.


Christina Kvant
Mögkungens rike
Omfång: 102 sidor
Bandtyp: Linneklotband
Pris: 225:-


"Mögkungens rike" är kanske den grymmaste, och därmed sannaste, barndomsskildring jag läst. Det utgår ett sällsamt, mörkt ljus från romanens knappt hundra, glest satta sidor... Mer än en kort stund står jag inte ut att vistas i detta skånska inferno men likväl återvänder jag till boken, kväll efter kväll.
- Laura Larefalk

Kristina Kvants debutroman är en nedstigning i den skånska myllans gödselbemängda avgrund, en helvetsvandring och en skildring av en värld utan nåd. Som tidlös gestaltning av människans villkor kommer "Mögkungens rike" att räknas till de oundgängliga verken.
- Göran Baugh

Misskända mästare, 7

You can't win, Yankee. If you strike me down, I shall become more powerful than you could possibly imagine.

Kurt Wered: Dymmelveckan, krämare och martyrer

För massmänniskorna och löneslavarna är väl påsken inget är annat än ytterligare ett tillfälle till att byta  mer eller mindre meningslösa arbetsuppgifter mot några dagars överkonsumtion och avtrubbande underhållning. Att detta skulle kunna vara en tid för reflektion och botgöring lär inte falla någon in i detta arma land, förött av protestantism, krämarliberalism och feminism. Själv bär jag ensam mitt tunga kors genom denna dystra vår. Ett kors hopsatt av samtidens ödesfrågor och den egna kroppens tilltagande skröplighet. 


Sedan jag tillkännagav beslutet att lägga ned Anark förlag har jag tagit emot åtskilliga uppmaningar att fortsätta ännu en tid. Man skulle kunna tro att här faktiskt finns ett slags hunger efter verklig litteratur, texter som vågar gå mot strömmen och utmana den kompakta pk-hegemoni som lamslår det här landets så kallade kulturliv.


Jag låter mig dock inte luras av sådan "uppmuntran", som väl ofta inte är annat än tomt smicker. Ty är det inte småborgarens fnittriga förtjusning inför allvaret vi har att göra med här? Ett slags till intet förpliktigande flirt med den genuina radikalkonservatismen. En våt dröm för den blaserade knoddighetens företrädare. Allvaret som accessoar. 


En sak vet jag säkert. Från min penna har aldrig kommit några inställsamheter och min förläggarverksamhet har aldrig handlat om att sälja "underhållning". Vägran att kompromissa med krämarnas villkor har sitt pris och det har jag betalat - till sista öret och med ränta. Jag påminner mig själv om detta - och kan fortsätta min vandring med rak rygg. 

Signerat Wered: Skändningen av Stångån

Tivolikulturen och krämarsamhället förnekar sig sannerligen inte. Nu ska våra folkvalda horhuslakejer påbörja "elva olika projekt somn ska lyfta Stångåstranden och göra stans vattenstråk tillgängligare, trevligare och mer välbesökt", enligt Corren. Med solbryggor, kiosker, charterbåtar, toaletter och annat tingeltangel ska man locka massmänniskorna till den vandaliserade idyllen.

Det är så man vill kräkas.

"Det är viktigt att Linköpingsborna märker att det börjar hända saker längs ån", säger en ansvarig politiker. Man tar sig för pannan! Vi har redan märkt att det händer saker;  Linköping är en stad som sedan länge befinner sig i fritt fall.

Det är för bedrövligt.

Så kommer alltså Stångån, som jag alltid betraktat som en fredad zon helgad både stunder av välsignad ensamhet och homoerotisk fröjd, att förvandlas till ännu ett nöjesfält, en plats för själlös konsumism.

Charterbåtar ersätter cruising, solbryggor i stället för solitära roddturer. Tanken på exil ter sig alltmer lockande.

Krämarliberalismens eldoffer

Denna dystra vårdag nås jag av beskedet att Minibok AB kommer att lägga ned sin verksamhet.

Det är naturligtvis en skandal att det i detta land inte finns plats för en sådan kulurbärande institution - men också en ofrånkomlig konsekvens av den galopperande krämarliberalismens brutala framfart och samtidens andliga misär. I själva verket är det något av ett mirakel att Minibok AB kunnat hålla ut så länge och butikens verksamhet bör ses som en motståndshandling vars symbolvärde inte ska underskattas. Från sina blygsamma lokaler i själva hjärtat av storstadens babyloniska inferno av underhållningsindustri och schlagertrams har man under flera år distribuerat subversiv och omstörtande litteratur. Här finns ett exempel från vilket kommande revoltrörelser kan hämta mod och inspiration - samtidigt som fallet Minibok också visar vilket öde den kan vänta sig, som sätter sig upp mot samtidens nedbrytande krafter.

Hade det inte varit för Miniboks distribution hade knappast Anark förlag kunnat nå en sådan spektakulär framgång. När svenska pk-medier vägrade att skriva om författare som Erica Sagn, Karin Barbalander och Niftor Odontologen såg man på Minibok AB också till att starta skickliga marknadsföringskampanjer som gjorde att sådana originella författarskap nådde en kvalificerad läsekrets. Med tiden kom det at utvecklas ett nära nog symbiotiskt förhållande mellan boklådan i Stockholm och Linköpingsförlaget. Vad som nu kommer att ske med det senare förblir en öppen fråga.

Det är i sanning en dyster vår. Själv finner jag en smula lindring i Runöl och långa promenader längs Stångån, hela tiden medveten om att det vi ser idag inte är annat än ouvertyren till en undergång i eld och rök, grus och aska.

Colin Nutley: Den grå stenen

Förnuft och känsla – få idrotter drar ytterligheterna till sina extremer mer än damernas curling. Kroppen måste disciplineras och tämjas från tidig ålder för att växa i det exakta rörelsemönster som är grunden i denna sport som i sina bästa ögonblick är ett slags isdans. Efter den långa utbildningen krävs ständig träning. Under matcherna anas slitet bara i känslan av tyngdlöshet, som en elegant illustration av viljans triumf över köttet.

Men under träningen slits ledbanden, fötterna fryser, tånaglarna bryts och blöder. I 40-årsåldern är karriären över och den som inbillar sig något annat går under. Det finns ett tydligt släktskap mellan Molly Nutley och Maria Lundqvists curlingspelerskor i Colin Nutleys mardrömsliknande saga om ett västgötskt curlinglag och dess väg mot elitserien. Tanken var först en uppföljare till förra årets Änglagårdspekoral – en film som vi tack och lov förskonades ifrån. Istället överraskas vi nu med ”Den grå stenen”, ett förtätat drama som innebär en konstnärlig pånyttfödelse för Nutley. Kanske är det något med den speciella miljön med dess inbyggda dramatik som tillåtit honom att lyckas så väl denna gång, för Nutley är bra på att gestalta känslor som gränsar till desperation när han får chansen.

Här ger träningens rutin, alla professionella curlingspelare  och det faktum att Molly Nutley och Maria Lundqvist till stor del spelar på riktigt, riktlinjer för formen.  Den benhårda disciplinen och utdragna spänningen under matcherna är helt rätt material för en de stora gesternas man som Nutley. I Molly Nutley har han också hittat en fantastisk samarbetspartner som både kan bära upp huvudpersonens neuroser och gestalta hennes styrka.

Maria Lundqvist är den dalande stjärnan,  som slår sönder omklädningsrummet och blir för full när curlinglasgets tränare, spelad av en kongenialt arrogant Jakob Eklund, dumpar henne offentligt när han presenterar lagets nya stjärna (Nutley)  Stina  bor med sin mamma i en lägenhet som omsluter henne med klaustrofobiska korridorer lånade från "Repulsion", Polanskis ”ung-kvinna-blir-psykotisk”-thriller som är en uttalad referens här. Det osunda mor-dotter-förhållandet ekar också av Hanekes/Jelineks hämmade pianolärarinna – när Stina utses till lagkapten  firar hon inte med kompisarna utan låser in sig på toaletten och ringer mamma: Hon är en rosig variant på Erika Kohut med de arketypiska gosedjuren kvar i det rosa flickrummet, och en ovana att knäppa med fingerlederna. Mamman (som med en i sammanhanget kuslig inlevelse gestaltas av Helena Bergström) binder hennes fingrar och uppmanar henne att inte ”knäppa så förbannat".  Hennes läromästare tycker tvärtom, och uppmuntrar Stinas frigörelse från den fasansfulla modern. I en oidipal skräcksituation knäpper Stina vällustigt i sin säng tills hon till sin fasa upptäcker att mamman sitter sovande på vakt bredvid henne: På liknande sätt låter Nutley hennes neuroser raffinerat glida över i skräcksekvenser, som man ibland först efteråt förstår bara finns i hennes huvud.

Mammans och Stinas egna krav på perfektion leder ironiskt nog till avsaknaden av livserfarenhet, den pusselbit hon behöver för att bli en fullödig curlinsgpelerska. Man kan eventuellt tolka det som att förväntningarna på henne som sexuell varelse, snarare än egen frustration, sätter krokben. ”Skulle ni  knulla henne? Nej, just det”, som Eklunds  tränare säger till hennes lagkamrater när Stinas spel inte uppfyller hans krav på passion. Sexualiteten blir ännu ett måste som föder en sjuklig fixering vid Rikard Wolf, det åldrande curlingess som är lite mer kompis med sin fysiska sida.

Som ytterligare förödmjukelse tjatar denne, kanske alltför mänsklige, curlingguru hela tiden om herrlagets framgångar och en slängig grabb från Sjuhäradsbygden som har allt det som Stina saknar. Men Stinas ambition, aggression och sexualitet är långt mer måttlösa än vad någon kunnat föreställa sig. Man vet inte vem man driver med. Hon tänker inte missa sin chans att visa vad hon går för i Division ett.

Vad handlar ”Den grå stenen” om? Konstens manliga, sviniga geni kontra den utbytbara, bräckliga kvinnan? Att man blir sjuk av orimligt höga förväntningar? Att det är dumt att träna för mycket? Ja, alltihop på en gång kanske. Tolkningsmöjligheterna förenas med den magnifikt dramatiska formen till en film man sveps med av och längtar efter att se om.

- Niftor Odontologen

Kurt Wered: Ur dagboken

8 mars
Denna bedrövliga tisdag har jag tillbringat sängliggande. Vad annat kunde man ta sig till på "internationella kvinnodagen"? Linköpings gator vimlar av motbjudande feminister vars förryckta budskap applåderas av de snöpingar och kastrater vars underdåniga falsetter fyller etern och det elektroniska nätet. Det är så man kunde kräkas och denna lika avskyvärda som bedrövliga dag har jag alltså stannat i sängen där jag läst några kapitel Weininger och druckit mitt Runöl och lyssnat på den vedervärdiga feministpropagandan i radion. Ty ingen kommer undan flosklerna och slipprigheterna en vedervärdig dag som denna, inte ens den som beslutat sig för att stanna i sängen och dra något gammalt över sig. Inte ens läsningen av en misantropisk klassiker och vissheten om att den här effeminerade "kulturen" står inför sin snara undergång förmår skänka någon lättnad en sådan här dag eftersom den feministiska propagandan tränger sig på, ockuperar våra medvetanden och trubbar av våra sinnen. Jag begrundar än en gång denna avskyvärda plats, denna gräsliga tid och får lust att kräkas. Med den vill jag inte ha något vidare att skaffa. Nu blir det inga fler böcker, artiklar, kommentarer eller blogginlägg. Slut på allt sådant. Det nyinskaffade modemet får gå i sjön och själv tänker jag tiga som muren medan jag väntar in den stundande undergången. Så går mina tankar denna bedrövliga och kväljande tisdag då jag tillbringar hela dagen i sängen och jag fattar beslutet att fortsätta tigandet ty inför en sådan anstormning av feministiska dumheter hjälper inga ord.

14 mars

Ännu en intensiv arbetsperiod, i trots mot alla samtidens nedbrytande krafter. Omgivningens intresse för mitt arbete fick mig att för en stund tro, att det kanske ändå finns något meningsfullt med att ropa i Östgötaslättens öken. Dagliga samtal med min gallerist och Minibok AB och Tankesmedjan. Under denna tid av hektisk verksamhet har jag till och med kunnat glömma min värkande tumme och samtidens stora ödesfrågor. Ack, fåfängligheters fåfänglighet! Inte tjänar det något till. Det räckte med en resa in till Linköping för att jag brutalt skulle ryckas ur mina föreställningar. Massmänniskornas besinningslösa pladdrande i sina mobiltelefoner och fysionomiernas outsägliga dumhet bekräftade blott alltför väl vad jag vetat hela tiden. Vi lever i de sista dagarna av en lång förfallsperiod och allt jag ser omkring mig kommer snart nog att störtas i grus och aska. För egen del välkomnar jag det stundande ragnarök.

24 mars

Fattar det avgörande och oomkullrunkeliga beslutet att ta farväl av denna bedrövliga samtids offentlighet. Att ta till orda i denna tid är att besudla sig. Feministerna och demokratikramarnas slagord och trams klibbar fast och efter varje kontakt med den motbjudande omvärlden känner jag ett oemotståndligt behov att skrubba mig ren i splendid isolation vid Roxens strand. Att iaktta den strängaste tystnad är därför endast en fråga om elementär andlig hygien. Min revolt kommer från och med nu att vara en tystnadens revolution.

Från min ateljé: TVÅ SJÄLVPORTRÄTT

Marmormannen 2011. Mixed media.

Me, Myself, and I 2011. Mixed media.

Vidare information och försäljning: Bengts Glas & Fönster. Lektorsgatan 7 582 35 LINKÖPING bengansglas&swipnet.se

Signerat Wered: Gadaffi, korsfarare och hockey

Andreas Steiner påminner i en läsvärd kommentar till föregående inlägg att Moammar Gadaffi inte endast är en av samtidens mest framstående anarkiska jihadister, utan också en hockeymecenat utan motstycke.

Jag betraktar bilderna av Gadaffi Hockey Stadium i Lahore och kan då inte undvika att göra jämförelser med Linköpings Cloetta Center. Hur futtigt och provinsiellt framstår inte det senare? Det är som att jämföra Kölnerdomen eller Blå moskén med ett frikyrkokapell.

Tar man inte Hockeyn på större allvar än så, ja då har Linköping sannerligen det lag staden förtjänar.

Kanske hade det inte varit omöjligt att förmå Libyens utrikesdepartement att ge ekonomiskt bistånd till en värdigare hockeyarena i Linköping... En möjlighet som vår utrikesminister nu låter gå förlorad.

Jag studerar bilderna från Lahore än en gång - och fylls med vrede mot den svenska regeringens krypande inför krämarliberalismens korsfarare.

Det är så man kunde kräkas.

Unikt tillfälle att förvärva boken alla talar om

I samarbete med Minibok AB kommer Tankesmedjan Wereds vådligheter och Anark förlag under våren att realisera ett lager av Moammar Gadaffis berömda Gröna bok. Lagret består av sammanlagt 25.000 volymer av den tvåspråkiga (arabiska och engelska) folkupplagan. Priset för enstaka exemplar är endast:

5 kronor

Vid köp av 50 eller fler exemplar är styckpriset en (1) krona.

Först till kvarn gäller...


Anark förlag ger samtidigt ut den första fullständiga svenska översättningen av Den gröna boken:

Teorin, som lånar drag av både utopisk anarkism och konservatism, går ut på att människan bara kan vara fri och lycklig när alla jämlikt deltar i nationens styre; och nationen är samhällets högsta enhet. Till detta fogas en radikal anarkisk  vision: man får bara äga ett hus eftersom ingen behöver fler, arbetarna ska styra företagen, den som brukar jorden ska äga den o.s.v. Tredje delen blandar filosofiska funderingar om nationens och mänsklighetens beskaffenhet med mer eller mindre detaljerade utlåtanden på andra områden som intresserat författaren. Ämnesföljden kännetecknas av en sträng inre logik, och Gadaffis hinner diskutera bl.a. lönearbete (slaveri), abort (mord), ateism (abnormt), mångetniska stater (omöjligt), åskådarsporter (nej - med undantag för ishockey), dagis (endast för föräldralösa), svarta människor (kommer att dominera världen) och boxning (barbariskt). Den politiska grundidén är att alla former av representation är förkastliga.


Detta är ett unikt tillfälle att skaffa den bok som inom kort kommer att vara förbjuden i den krämarliberala slavstaten.

Omfång: 110 sidor
Bandtyp: Slitstark polystyren
Pris: 50:-

Erica Sagn: FEJKET

När dörrarna slås upp och de hundratals besökarna förväntansfullt strömmar in på Minibok AB:s årliga litteraturfest är branschfolkets företrädare redan utfestade och en aning slitna. För deras del har denna Sveriges hippaste firmafest redan passerat sin höjdpunkt. Stanken av dyngsgammal fylla, nödtorftigt döljande parfymer och otillräcklig deodorant, och säkerligen en kvardröjande odör av könsliga fröjder, ligger tung och kvävande över butikslokalen.

Men leendena är inövade och falskt professionella. Nu är det affärer som vanligt. Böcker ska krängas. Författare ska lanseras, gärna under så spektakulära former som möjligt. Detta är - på många sätt - bokens egna Kiviks marknad. Tingeltangel och jippon, utspel och kollegiala aggressioner, kändishysteri och jakt på storsäljarnas autografer. Litteraturen och dess företrädare förvandlas under denna dag till deltagare i en bedagad och osmaklig stripteaseföreställning.

När Erica Sagn på sitt sedvanligt rappa och snärtiga språk rivstartar sin första roman Fejket så sker det just på Miniboks beramade bokspektakel. Det väcker liv i en del gamla närmast rostskadade minnen. För ett par år sedan satt nämligen Erica Sagn och undertecknad och pratade om hennes nyss utkomna essäsamling, Skriftställning 1, just på Minibok AB:s (numera nedlagda) filial i Liljeholmen. Då var ännu de nyfikna köerna minst sagt hanterbara; namnet Erica Sagn var knappt känt utanför Stockholms högerradikala HBTQ(k)-kretsar. Så längesedan var det! Därmed sagt och redovisat, att en gång i tiden, när dinosaurierna fortfarande vandrade bland oss, kände jag Erica Sagn litet grann. Risk för jäv föreligger alltså.

Dina Dildough, (anti)hjältinnan i Fejket, har hastigt hasat utför. En gång var hon riktig skriftställare. Nu skriver hon en spalt på tidskriften Axess, en sömnig plats för slutförvaring av utbrända skribenter och rättshaverister. Hon är mer än lönnfet. Hon dricker för mycket. Hon äter för många piller. Hon har en glupande aptit på män som kan få den att stå tillräckligt länge för att hon ska minnas hur det en gång var.

Dina Dildough är på Miniboks event för att konversera så många radikala intellektuella och bedagade hedonister hon kan hitta, helst i tvetydiga situationer. Men när sedan Unni Drougge där mitt i butiken, mellan två travar med bästsäljare, utsätts för ett mordförsök av en försmådd, underårig älskare - dras hon in i en högst märklig härva av händelser. Fejket är samtidigt en spänningsroman, den första av tre om Dina Dildough. Spåren leder denna gång till något som kanske är en ny bordellhärva.

När Erica Sagn skildrar det litterära livets frånstötande baksidor, tätt sammanvuxna med de kändiskåtas hänsynslösa jakt efter att ständigt få synas och att helst få styra halvsanningarnas och medielögnerna till sin fördel, tvekar hon inte en sekund inför att på brutalast tänkbara vis dra ner byxorna på den värld hon själv är en del av. Nu är det inte bara de massmedialt framgångsrika författarna som fångat Erica Sagns intresse. Här får också de finlitterära estetflabbarna och präktiga moralisterna, de som kompenserar bristen på försäljningsframgångar med ett lättköpt patos, sina fiskar varma.

Så det är Horace Engdahl som erbjuder ett fett stipendium för att Dina Dildough falskeligen ska låta påskina att hon ska skriva ett porträtt av en känd svensk författare, men i hemlighet ta reda på vem denna författare tänker skriva om i sin nästa essäsamling, och gärna samla en massa ofördelaktiga uppgifter om henne. Författarens namn är - Erica Sagn.

Givetvis kommer invändningarna att lyda att Erica Sagn vill profitera på andra kända namn, att hon vill skapa skandal för att sälja fler böcker. Själv läser jag Fejket på ett annat sätt. Egentligen är det fullkomligt ointressant om namnen är Unni Drougge eller Johan Lundberg, Horace Engdahl eller Malte Persson, Kristian Lundberg eller Karin Barbalander.

Här skärskådas en mekanik, ett mönster.Den värld av maktstinnhet, positioneringar och hatfulla utfall och strategiska utspel som skildras ligger sannerligen inte långt från den solkiga verkligheten. Pierre Bourdieu, den franske medieteoretikern och sociologen, har i ett flertal teoretiska arbeten beskrivit maktstrukturerna inom medievärlden på ett sätt som ligger ytterst nära de som Erica Sagn konkret, hårt och oförsonligt fångar i denna sataniska och inte sällan farsartade danse macabre.

Och hon gör det med den svärta som enbart den som själv levt mitt i smeten kan göra. Är hon hatisk? Är hon ute efter hämnd? Jag tror inte det. Hon skonar inte heller sig själv, långt därifrån. Drivkraften tycks snarare vara ett genuint äckel, och en rejäl portion vredgat vemod, över den urartning, den regelrätta pervertering, som skett av bokmarknaden och den groteska värld som befolkas av halvkändisar och medielystna halvfigurer. Inget är vad det ser ut att vara. Allt är fejkat. Allt är ett spel om makt och inflytande, kontroll och positioner.

Erica Sagn synar bluffen. Rivigt, rått och pang på rödbetan. Det är stort. Det är starkt. Det är tungt. "Fejket" är anbefalld läsning för var och en.

Crister Enebär, Helsingborgs Dagblad


Erica Sagn
Fejket
Omfång: 378 sidor
Bandtyp: Linneklotband
Pris: 275:-

Richard Lee Fulgham på svenska

Richard Lee Fulgham (f. 1947) har sina rötter i den amerikanska södern och är idag bosatt i Maryland. Under vietnamkriget tjänstgjorde han ombord på USS Raleigh och gjorde sig senare ett namn som journalist. På senare år har han etablerat sig som lyriker och prosaist och räknas allmänt som en av sin generations främsta författare.

Under sina år i Sverige har James Hogg gjort sig känd inte bara som en flyhänt författare av högklassig spänningslitteratur utan också som en känslig översättare. Med föreliggande generösa urval introducerar han Richard Lee Fulgham för en svensk publik.

Richard Lee Fulgham
Paddan och andra dikter
Omfång: 108 sidor
Bandtyp: Linnetrådhäftad
Pris: 179:- 

Kurt Wered: ÖVERSTEN I VÅRA HJÄRTAN

"Jag skäms inte för att jag tagit emot pengar av Moammar Kadaffi", skriver Kurt Wered i sin senaste bok som har den medvetet provocerande titeln Översten i våra hjärtan. Det är en rasande stridsskrift riktad mot de "kappvändare och andliga aladåber" som idag tävlar i fördömanden av Kadaffi på våra ledar- och kultursidor. Samtidigt tecknas ett inkännande porträtt av Libyens kontroversielle ledare som, enligt Wered, är en av vår tids få genuina visionärer.

Jag minns själv mitt första besök på Anark förlag och den förvånande syn som mötte   mig i de nyrenoverade lokalerna. Längs väggarna stod ett antal bokhyllor som var fyllda med en och samma bok: "Gaddafis lilla gröna". I boken, som första gången publicerades 1975, redogör Gaddafi för sin politiska vision. Jag frågade Wered vad i hela friden han skulle ha alla böckerna till. Han sa att han varit tvungen att ta emot dem i samband med ett besök i Tripoli och att han planerade en utgivning av en ny svensk översättning. "Det är ett misskänt verk", hävade Wered och såg till att jag fick med mig ett exemplar.

Med det facit i hand som utgörs av Översten i våra hjärtan, står det väl också klart att det ända sedan starten funnits ett slags underjordisk, andlig förbindelse mellan Tripoli och Linköping. Nog finns det likheter med Kurt Wereds "anarkiska jihadism" och Kadaffis lika genstörtiga väg.

Det mest fascinerande med Översten i våra hjärtan är ändå beskrivningen av hur Moammar Kadaffi finansierade Tankesmedjan Wereds vådligheter och bokförlaget Anark. Vi är många som förundrats över hur man i dagens snåla kulturklimat och liksom på trots kunnat fortsätta med sin egensinniga utgivning och nu får vi äntligen förklaringen. Under de senaste åren har Libyens kulturdepartement skjutit till hundratusentals dollar.

För tre år sedan besökte alltså Kurt Wered Libyen och beviljades då en audiens hos Moammar Kadaffi. "Redan från första stund förstod jag att detta var en man av osedvanlig resning", skriver Wered. "Översten visade också en stor förståelse för den anarkiska jihadismen och när jag återvände till Sverige hade jag med mig en check som utgjorde grundplåten till Anark förlag."

Wered fortsätter: "Utan generösa anslag från Libyen hade både förlaget och tankesmedjan snart tvingats i konkurs." Vad som kommer att ske med detta omfattande kulturstöd är idag osäkert. Kanske är EU:s och NATO:s angrepp på den enastående mecenaten spiken i Linköpingsförlagets kista.

Det vore i så fall en oersättlig förlust för dem som inte nöjer sig med den politiskt korrekta vattvälling som serveras av våra etablerade medier. Anark förlag har under de senaste åren varit en fyrbåk i det i övrigt kompakta mörker som sänkt sig över vårt land.

Crister Enebär

Kurt Wered
Översten i våra hjärtan
En originalpocket från Anark förlag. 
110 sidor
Pris: 50:-
Utkommer april 2011. 

Kurt Wered: Denna dystra vår

Detta är i sanning en fasansfull vår. Katastrofer och nederlag och en förlamande defaitism som det gäller att göra sitt yttersta för att nedkämpa.


Jag iakttar LHC:s uttåg från SM-slutspelet och känner igen alltsammans. Segeryran som vänts till förnedring, de slagna krigarnas sorgliga återtåg, den nationella och lokala heder som trasats sönder. Allra värst är kanske den uppgivenhet som nu breder ut sig över Östgötaslätten.

Nu ser vi facit av den bedrövliga ledningens fumlande. Rötan inom LHC är inte något nytt och den kommer att äta sig allt djupare. Vad kan en supporter göra i detta läge? Slita sitt hår? Plågas av mardrömmar? Dela med sig av de förskräckliga syner som LHC bjudit oss denna svarta vår?

Själv fortsätter jag på den inslagna vägen. Allt djupare in i tystnaden och friden vid Roxens strand söker jag mig. Jag kan inte längre uppbåda något intresse för dagens uppmjukade, heterofila käringhockey. Jag lämnar den bakom mig.

Kurt Wered (text), Fredrik Sagn (fotografi): ÖDEN I VENEDIG

Led vid Sverige och hemlandets försumpade kulturklimat begav sig författaren, kritikern och förläggaren Kurt Wered förra året till Venedig. Med sig hade han den skicklige fotografen Fredrik Sagn och i den nya boken, Öden i Venedig, bjuder dessa kunniga och spirituella ciceroner på en initierad och medryckande tur genom stadens gränder och kanaler, palats och bordeller. Göran Baugh har läst den.


I slutet av Öden i Venedig utlovar Kurt Wered två delar till på samma resetema och man kan bara hoppas att denne polyhistor, vars arbetstakt och produktivitet måste vara den största i landet, inte kommer att stupa av utmattning innan han lämnat dessa böcker till trycket. Ty jag tvekar inte att redan nu utse Öden i Venedig till en av 2011 års allra största läsupplevelser.

Som ciceron och lehrmeister lever Wered upp till de höga ideal som gör det samtida Sverige till en så förhatlig plats för honom. Fördomsfritt och med oförställd blick iakttar han Venedig. Tvärs igenom samtidens motbjudande fysionomier och massturism uppfattar han och levandegör ekon från det förflutna. Mats Sagns bilder är vackra och kongenialt fria från levande människor.

Att lämna det av schlagermusik och konsumism härjade landet i norr och besöka Venedig i detta kunniga och spirituella sällskap är en upplevelse alla borde unna sig. Helt visst är den oerhört mycket angenämare än att låta sig transporteras i sällskap med charterboskapen. Och hur mycket värdigare är det inte att stanna kvar hemma, in silvis cum libro?

Wered och Sagn väcker liv i det förflutna och anger samtidigt en färdriktning bort från dagens igenslammade verklighet. Det är en resa som går inåt och tillbaka, i takt med skenskarvarnas dunkande. Mot Roten och ursprunget snarare än via massturismens förödda allfarvägar som inte leder någon annanstans än till krämarliberalismens ödeland.

Så avboka redan nu den planerade redan till Thailand eller Turkiet. Skaffa istället Öden i Venedig och se fram emot en läsvärd och lärorik högtidsstund i läsfåtöljen. Det här är underhållning och folkbildning av allra bästa slag.
 
Kurt Wered (text)
Fredrik Sagn (fotografi)
Öden i Venedig
Omfång: 428 sidor, stort format
Bandtyp: Linneklotband
Pris: 498:-