Kurt Wered: Att planera för framtiden

Den västerländska kulturen står naturligtvis inför sitt snara sammanbrott. Den alltmer effeminerade homoerotiken och populärkulturens dundrande basgångar, stavgångarnas framfart och det myckna babblandet i mobiltelefoner... allt sådant är symptom på den röta som nu angripit själva kärnan i vår Occident. Själv vägrar jag att sälla mig till den växande skaran av gråtmilda, sentimentala och pseudokonservativa kommentatorer som beklagar denna utveckling. Västerlandet får den undergång det förtjänar. Måtte något annat, och bättre, växa fram ur dess ruiner.

All slags fatalism och defaitism är för mig ytterst motbjudande. Att förutse västerlandets snara undergång i ett hav av eld och blod är något helt annat; nämligen förmåga till klarsyn, Det krvs också ett visst mått av moralisk resning för att i en tid som denna se framtiden an med optimism och ett konstruktivt sinnelag.

Det vedervärdiga industriella jordbruket är naturligtvis dömt att gå under tillsammans med de dekadenta storstäderna. Jag är fullkomligt övertygad om att framtidens män kommer att vara självförsörjande bönder. Ve den som inte förmår leva av sina händers arbete.

Alltså begav jag mig i går till Linköping, denna Östgötaslättens babyloniska sköka, detta megalopolis, för att köpa en ny grepe och en försvarlig mängd fröpåsar. Naturgödsel hämtar jag från den egna komposthögen. På bussen hem skrockade jag åt ironin i alltsammans.

Kurt Wered: Ur MISANTROPIENS FÖRFALL

För att förstå en kultur och dess tidsanda, kan man studera dess främsta misantroper. Det är alltså föga förvånande att pajaser och mediehoror som Thomas Bernhard eller E.M. Cioran brukar nämnas som representanter för det slutande 1900-talets misantropi. Om de folkhemska epigonerna ska jag inte orda, så nedslående är anblicken av dessa koketterande clowner med sina puerila bekymmer. Tivoli- och gycklarkulturen har de misantroper den förtjänar.

Tivolikulturen har inte gjort sig förtjänt av något som ens liknar förakt.

Vi lever i en tid som alldeles förlorat kontakten med den stora Traditionen och därigenom all förståelse för tystnaden och allvaret. Det så kallade kulturlivet är sedan länge förvandlat till något som liknar ett tivoli eller en bingohall där gyckel och trivialiteternas brus pågår dygnet runt. Från de första morgontimmarna till långt in på natten drar horder av stavgångare fram och förhindrar med sitt öronbedövande dån allt allvarligt syftande arbete.

Den tänkande, reflekterande och kännande människan, hon vars sinne inte är fullständigt bedövat av skvalsamhällets aldrig sinande ström av audiovisuella opiater, tvingas lämna sitt hem för att kunna leva något som liknar ett anständigt liv. Hon som försöker bevara ett uns anständighet i detta dårhus skälls för att vara en bakåtsträvare, en stofil, en dåre.

Verklig misantropi måste ha ett mänskligt objekt. Jag ser omkring mig endast automater. Upplevelsen av leda och äckel i det 21:a århundradet kan alltså inte kallas misantropi.

Sedan jag slutade kommunicera med den så kallade omgivningen: en ro och en stilla förnöjsamhet av ett slag som massmänniskan, automaten, bloggerskan inte kan föreställa sig.

(Ur Misantropiens förfall, en samling essayer och aforismer som utkommer i juni på Edition Wered)

Små steg mot friheten

I går sade jag upp min prenumeration på Barometern och är nu fri från den alltmer nivellerade, kälkborgerliga pressens dagliga krämarpropaganda. Våra dagstidningar har alla, utan undantag, förvandlats till underhållningskulturens megafoner, inkastare till det horhus som är den svenska samtiden. Att slippa besudlas av deras skrän varje morgon är i sanning en lättnad.

I dag slängde jag brevlådan i sjön. Småskrattande såg jag den fyllas av vatten och sjunka till botten. Vad angår mig den reklam och de alltmer likgiltiga meddelanden som kommer från den onödiga samtiden? I en undergångstid som denna är det av yttersta vikt att sköta sin andliga hygien och därmed värna möjligheten till något som liknar en inre frihet. Varje handling i en sådan riktning är också ett uppror mot krämarnas och cirkusdirektörernas makt. Jag är övertygad om att de inte kommer att förbli ostraffade.

Jag ska göra mig av med telefonen också, och sedan ska jag sänka modemet i sjön. För varje sådant steg mot tystnaden och friheten känner jag hur ryggen rätas ut och andningen blir friare och lättare. Snart kommer jag inte längre att behöva lyssna på det debila pladdrandet och de impertinenta dumheter som kallas "kommunikation". Ensam, stolt och fri möter jag sommaren.

Kurt Wered: Frihetens dyrköpta sötma

Denna Kristi himmelsfärdshelg smakar jag frihetens välförtjänta sötma. Genom mitt beslut att vägra fortsatt deltagande i så kallade sociala medier har jag nu kapat ytterligare ett band till krämarnas och pöbelns avskyvärda o-kultur. Varje gång jag dragit mig tillbaka från tivolikulturens spektakel har jag känt något av en frihetens vind: en saltstänkt, styv kuling som fyller mina segel. Nu låter jag mig bäras av denna vind, fri från "dialogens" och "interaktivitetens" fjättrar.

Men denna dyrköpta frihet påminner också om att alla förtöjningar till den nivellerade masskulturen och dumhetens diktatur ännu ej är kapade. Det kräver en nära nog övermänsklig ansträngning att befria sig från dess förtryck, att rena sitt hjärta och sinne från "underhållningens" förlamande gift. Att stå oberörd av den samtida dumhetens ridikuliteter.

Mest förrädiskt är antagligen det pseudokonservativa anhanget på tidskriften Axess, detta monument över det krämarliberala hyckleriet och en brackighetens bastion i det massmediala ödelandet. För den som har smak för det barocka och det urartade kan förvisso kommentarsfältet på den famösa "axessbloggen" utgöra en stunds lika förskräckande som roande läsning. Det är i sanning ett egendomligt följe som utgör redaktör Lundbergs svans, en veritabel freakshow bestående av götiska obskurantister, debila provinslitteratörer, havererade underhållningsförfattare och annat slödder i skön förening. Att en och annan retrogardist tycks ha funnit sig väl tillrätta i detta anhang torde icke förvåna någon. Dessvärre kan stanken från denna dypöl och de träskvarelser som dväljs där, lätt sätta sig i kläderna och den som något månar om sin själsliga hygien gör nog bäst i att hålla sig därifrån.

Detsamma gäller ett forum som Facebook. På senare tid har jag haft åtskilliga tillfällen att förundras över de lynchmobbar som där drar fram, drivna av de hatiska stämningar som piskas upp av de masspsykosens manipulatörer och demagoger som finner sina offer på sådana platser. Tag till exempel alla de mer eller mindre namnkunniga journalister och redaktörer som byggt upp ett fullkomligt besinningslöst hat mot Tankesmedjan Wereds vådligheter och min egen person. Man får gå tillbaka till Palmehatets dagar, eller rentav kampanjerna mot Georg Heinrich von Görtz för att hitta något liknande. Det svenska ressentimentet är i sanning djupt rotat i folksjälen.

Jag vänder nu ryggen åt alltsammans. I den solitära tillvaron vid Roxen gör jag mig otillgänglig för lynchmobbarnas och pöbelhopens larm. Här, och endast här, kan jag odla en kreativ misantropi, oberörd av massmänniskornas hot och krav.

Linköping 1969

Bläddrar i gamla fotoalbum denna tisdag.

Demonstration i Linköping 1969. Som så många av mina kolleger på SAAB sveptes jag med av vänstervågen och Vietnamrörelsen. Här syns jag, snett bakom plakatbäraren. Till skillnad från många andra lyckades jag ändå behålla en viss måtta, metron, och betraktade det hela med en rejäl dos skepsis.

När man följande år smugglade ut en efterbrännkammare från SAAB-fabriken och skickade den till FNL hade jag fått nog. Jag gick med i SAP och inledde snart en spännande period som informatör åt IB. Med tiden kom Birger Elmér att bli en god vän.

Alexander Singh: I VATIKANENS KÄLLARE

Alexander Singhs I Vatikanens källare är ett skakande vittnesbörd om papistiska orgier och sodomitiska excesser, berättat av en frigiven sexslav som tillbringade sin ungdom i Roms underjordiska bordeller. Här skolades han i alla de österns och västerns mest diaboliska laster såsom de traderats och praktiserats av depraverade prelater sedan urminnes tid. Påvestolen framstår i denna skildring som den sanna arvtagaren till Caligulas, Neros och Heligobali hov.

Läs boken som skakat kurian i dess grundvalar.

Alexander Singh
I Vatikanens källare. En sexslavs berättelse
Omfång: 128 sidor
Bandtyp:Trådhäftad
Pris: 205:-

Kristian Lundberg: DOFTEN AV SVAVEL

Kristian Lundberg sa för något år sedan att kriminalromanens språk inte längre räcker till för att gestalta den vrede, uppgivenhet och sorg som drabbar den som ser sig omkring i den svenska samtiden.

Hur gärna man än håller med honom, och det är svårt att inte instämma i hans nedslående karakteristik av litteraturens vanmakt i en förfäad tid, är det ändå ytterst glädjande att Lundberg nu återkommer med en femte del i serien om kommisarien, katoliken och nyktre alkoholiste Nils Forsberg. Lika litet som de tidigare volymerna i serien är Doften av svavel någon spekulativ, lättläst berättelse om brott. Om möjligt är tonen snarare ännu mörkare och atmosfören än mer klaustrofobisk. Det hör till Lundbergs storhet att han förmår gestalta de undergångsstämningar som råder i dag, sent på jorden i ödelandet, på en prosa så klar och skön att läsningen är lika njutningsfull som plågsam.

Underhållningslitteratur är det alltså inte tal om och vi befinner oss så långt från det svenska deckareländet som det bara är möjligt. Det ser också ut som en tanke att Doften av svavel kommer ut på kvalitetsförlaget Anark som också publicerat en serie märkliga kriminalromaner av Karin Barbalander. Det finns faktiskt en del slående likheter mellan Lundbergs nya bok och Barbalanders serie om Konrad Werup - båda utspelar sig till exempel i det svenska kulturlivets sjabbiga halvvärld av författare, förläggare, redaktörer och bloggare.

I den nya romanen påträffas en mördad förläggare på en bordell i Rosengård. Därefter en brutalt avlivad poet bosatt i Hyby. Den svårt sargade kroppen av en tidskriftsredaktör hittas sedan begravd under skräp på Malmö central med ett nummer av Times Literary Supplement nedtryckt i halsen. Dessa tre, som kan gå under beteckningen statister i kulturcirkusen, hör givetvis ihop genom en rad kopplingar, de är alla kedjefångar på kulturens fält, offer för en dramatisk devalvering av sitt kulturella kapital.

Inför detta ställs nu Nils Forsberg, misstänkliggjord chef för EOU, den vid Malmöpolisen tillsatta enheten för extra ordinära utredningar, och det hade kunnat ta slut där. Nästan vilken annan roman som helst av det här slaget, svensk eller inte, tappar styrfarten i sörjan av kriminalitet, spaningsarbete och förhör. Men för Lundberg är den sammanfogande handlingen, brottet och upplösningen, av sekundär betydelse. På ett plan har detta att göra med att grymheten aldrig tar slut. Likt en bläckfisk ligger den fullkomligt blottad över Kultursverige och sveper tentaklerna om denna halvvärld och dess allt omänskligare människor, skillnaden mellan ond och god är hårfin och ingen äger förmågan att göra något åt det.

Jag skulle tro att man kan se skuggestalten Nils Forsberg som en uttolkare av Kristian Lundberg själv, om än i äldre upplaga. Betraktad så, som ett drömskt och dubbelbottnat självporträtt, är helheten, alltså alla dessa böcker, oerhört intressant. Det händer sällan att man får ta del av ett liknande utlämnande. Rent plågsam är till exempel beskrivningen av hur Forsberg utsätts för en infam ryktesspridning av en avundsjuk kollega. Men det stannar inte vid detta, för just de här romanerna innebär också att den mänskliga skröpligheten får sin främsta nutida skildrare. Som ett olycksbådande ledmotiv återkommer sålunda detaljerade beskrivningar av polismannens infekterade stortå, alltmer ohyggliga ju längre romanen framskrider.

Lundberg ställer sig, som vanligt, mitt i sin historia. Han är betraktaren som leder gestalterna in i och runt omkring det ondas boningar; man betvivlar inte att det är han själv som likt en återkommen ängel vandrar i dödsskuggans dal. Det handlar, som i det mesta denne författare ägnar sig åt, alltså om en formidabel och mental krigszon.

Malmö är en stad som successivt har glömt och glömmer bort sin egen historia i ett fyrverkeri av marknadsanpassning, vare sig det gäller galleriverksamhet, narkotikahantering, lyrikuppläsningar, integrationskollaps, trafficking, gängterror eller maniska pekoralister. Lundberg är i det här fallet kirurgen, det är han som drar snittet över Värnhemstorget, Limhamnsfältet, tågstationen och Öresund och låter maskarna krypa fram, och som ger röst åt de stumma utanför härbärgena och på redaktionerna.

Han väjer aldrig för de sanningar som är så obehagliga att nästan ingen vågar eller orkar tänka dem, formulerar visserligen inga förslag på lösningar eller ställer sig på någons sida - faktiskt inte ens Guds - men säger: Så här är det, exakt så här ser staden ut, höst- och vintermorgnar efter varandra, och jag beskriver den så som jag uppfattar den.

Med inre hopplösa monologer, ständiga omtagningar och med platsens själva ande skälvande i gryningsrusket, och genom att använda sig av den fortfarande märkligt expanderande men också i stort sett livlösa kriminalromanens ramar, lyckas han därmed sätta ord på den cyniska marknad där konstnären, poeten och kritikern är reducerad till stapelvara, och det på ett sätt som ytterst få svenska författare i dag mäktar med.

Inte vet jag om Kristian Lundberg någonsin kommer att finna en annan slutsats än att livet och döden obönhörligen vandrar hand i hand genom den sönderfallande kulturen men det är en stor upplevelse att få vara hans medresenär.

- Crister Enebär, SDS
 
Kristian Lundberg
Doften av svavel
Omfång: 248 sidor
Bandtyp: Linnetrådhäftad
Pris: 275:-

Måndag med Bach och curling, återställd och helad

Man förskräcks sannerligen av den tarvlighet och vulgaritet som utmärker det svenska, så kallade kulturlivet. Den ursvenska medelmåttighet som klibbar sig fast vid allt den kommer i kontakt med. Detta käbbel, detta infama skvaller. Är det annat än torgkäringarnas grälsjuka vi hör?

Led vid allt sådant detta beslöt jag mig för att vända alltsammans ryggen. Med detta deprimerande spektakel, allt detta trams, vill jag sannerligen inte ha något att skaffa.

Packade sålunda ryggsäcken med en kaffetermos, några böcker och mina två bästa curlingstenar (Blue Hone-granit med naturgummibelagda handtag) och cyklade iväg till inomhusbanan i Hjulsbro. Jag lät slipa om stenarna i vintras men har inte haft möjlighet att testa dem förrän nu.

Det är inget större fel på min kondition. Än kan jag cykla på treans växel längs Stångån och samtidigt vissla mig igenom de djävulskt besvärliga andningsfällorna i Bachs sonat för flöjt och harpsichord (BWV 1020) men jag kände mig ändå en aning nedstämd och out of shape.

Curling är ett precisionsspel, där kondition och råstyrka är av underordnad betydelse. Men det kräver mental fokusering och kontinuerlig träning för att inte förfalla till en meningslös förströelse. Försummar jag träningen två dagar i rad noterar jag en liten men märkbar försämring; låter jag mer än en vecka passera, märker mina motspelare det. Nu har jag inte satt min fot på isen sedan i januari.

Sju på morgonen var det bara de verkliga entusiasterna som är på plats. Jag nickade helt kort åt dem medan jag packade upp stenarna (och noterade att en av dem massakrerat mitt tummade och förstrukna arbetsexemplar av Weiningers Geschlecht und Charakter).

Jag kände de andras blickar när jag snörde på mig de italienska curlingskorna. Ingenting är så fruktansvärt avslöjande som att skjuta iväg en curlingsten. Det är en handling som avslöjar hur stort eller litet ens självförtroende är, ens styrka, ens koordinationsförmåga, ens koncentration - allt. Aldrig är man så naken, så exponerad som när stenen lämnar handen.

Min backhand var lika stenhård som den alltid brukar vara. Jag gled med stenen med hela min kroppstyngd och kände den svaga vibrationen i graniten fortplanta sig genom armen. Isen sjöng på det där verkligt behagliga sättet. Kroppen mindes hur man skjuter iväg en sten. Triumf!

Axelsson, som är förtidspensionerad kakelsättare, och Göran, doktorand i litteraturhistoria med oceaner av tid tillgängliga för curling, sopade. De är duktiga spelare och vi har tillbringat många timmar tillsammans på isen. Axelsson använder konsekvent ett tvåhandsgrepp som ser lite lustigt ut. Det verkar darrigt men nu gav det alldeles lagom fart åt stenen som gled in i boet som styrdes den av en osynlig hand.

Jag mindes vad min första curlinglärare brukade säga: "En sten som har gått in i boet skall du aldrig grubbla över. Den är borta, vare sig den var bra eller dålig är den verkligen borta. Det finns aldrig någon annan sten än den som du just har framför dig." Han var i själva verket en vishetslärare som använde curlingen som ett medium, en släkting till de japanska zenmunkarna, de uråldriga bågskyttarna, de autraliska medicinmännen. Det slags curling som han lärde ut var en form av andlig disciplin av samma slag som bushidō eller genuin Hockey. Sten efter sten gled över isen i ett tidlöst nu denna morgon.

Efter några timmars tyst, koncentrerat spel återvände jag till stugan. Återställd och helad, redo för ännu en vecka.

Bengt Fram: STYVE ORM. BÖGERIER I VÄSTERLED OCH ÖSTERLED

Bengt Fram är inte endast en framstående representant för den så kallade östgötaskolan som revolutionerat vår syn på östergötlands äldsta historia och det östgotiska folkets ursprung. Han är också en berättare och krönikör av rang, något som läsare av Folkbladet Östgöten och hans blogg Östra Götalands fria vidder väl känner till.

Dessa två sidor, historikerns och historieberättarens, kommer till ett fullödigt och väl integrerat uttryck i den "romandiptyk" om den östgötske vikingen Styve Orms äventyr under det stormiga 800-talet som Anark förlag nu har glädjen att presentera.

Som den minnesgode läsaren av denna blogg känner till, har Fram redan tidigare gjort en betydelsefull insats för den senare järnålderns historia genom att lyfta fram den polyamorösa homoerotik som var en så betydelsefull drivkraft bakom vikingarnas härnadståg i Occident och Orient. Med berättelsen om Styve Orm ger han nu prov på den borne historieberättarens förmåga att levandegöra det förflutna på ett sätt som talar till samtiden.

Styve Orm
Bögerier i västerled
Omfång: 228 sidor
Bandtyp: Linneklotband
Pris: 249:-

Styve Orm
Bögerier i Österled
Omfång: 228 sidor
Bandtyp: Linneklotband
Pris: 249:-












"Historien om Styve Orm kommer med all sannolikhet att räknas till de odödliga verken i den svenskspråkiga ungdomslitteraturens kanon, tillsammans med Zacharias Topelius', Frans G Bengtssons och Sven Wernströms främsta berättelser."
Göran Hägg, Vi

MECKAS VISES PROTOKOLL

Den som verkligen vill kämpa för yttrande- och tryckfriheten och inte nöjer sig med till intet förpliktigande "utspel" och piruetter i PEN-klubbens hägn eller på Dagens Nyheters debila debattsida, tvingas ibland befatta sig med idéer och personer man helst skulle vilja tiga ihjäl.

Aktuella exempel på detta är Anarks utgivning av David Irvings biografi över Ingvar Kamprad och nu den famösa Meckas vises protokoll, en skrift som sägs vara en autentisk dokumentation från den jihadistiska världskongressen i Alexandira 1988 men som troligen är ett serbiskt falsifikat från mitten av 1990-talet.

Svenska översättningar av den famösa skriften har på senare tid spridits i Sydsverige men dessa är i regel av undermålig kvalitet och är dessutom svåröverkomlliga för den som inte vill befatta sig med diverse xenofobiska nätverk. Meckas vises protokoll är därför en skrift som är betydligt mer diskuterad än läst, vilket givetvis är en dålig utgångspunkt för en meningsfull debatt.

Vår edition av Meckas vises protokoll är en översättning från den serbiska "standardeditionen" (Banja Luka 1997) och är försedd med inledning och kommentarer av Torvald Axemyr.
 
Meckas vises protokoll
Översättning, inledning och kommentarer av Torvald Axemyr
Omfång: 198 sidor
Bandtyp: Trådhäftad
Pris: 200:-

Kurt Wered: Tankar om den östgötska egenarten i en nivellerad tid

I min ungdom befann jag mig ofta på resande fot. I slutet av 1950-talet ställde jag kosan till Paris och Rom. Studieåren vid Åbo Akademi och vänskapen med finska kommunister möjliggjorde många lärorika resor i Sovjetunionen och Östeuropa. Hotellen och krogborden i Moskva och St. Petersburg, Prag och Rostock var länge mitt verkliga hem. Under de långa åren vid SAAB ägnade jag ofta ferierna åt resor i Orienten, på jakt efter spår av den stora Traditionen. Bland mina vänner fanns dekadenta poeter, excentriska diplomater, sovjetiska dissidenter, sufier och yogier. Föga anade tullinspektörerna vilka subversiva traktater som fanns i min slitna, moderliga portfölj.

Senare blev jag alltmer trött på resandet och idag tillbringar jag helst mina dagar i stugan vid Roxen. En tur in till Linköping inger mig så intensiva känslor av äckel och leda att det förefaller helt orimligt att företa någon längre resa. Och vad skulle en sådan tjäna till? Den värld jag en gång kände som min egen ficka har förvandlats till ett internationellt Disneyland. Ett enda stort köpcentrum där den materialistiska och andligt döda tivoli- och konsumtionskulturens bodbetjänter bjuder ut sitt värdelösa tingel-tangel.

Samma nivellerande, förfäade krafter som härjat och förstört världen är förstås märkbara också här, runt mitt eget Övralid. Varje morgon störs jag av stavgångarnas taktfasta klapprande och mobiltelefonisternas skrän. Det krävs sannerligen en förfinad känslighet för att kunna uppfatta något av Östgötaslättens själ. Men den finns här. Det bubblar och jäser under dess ännu fertila mylla. Här och där spirar en livskraftig planta av östgötsk särart. Minn uppgift är idag att vårda dessa plantor, att kultivera dessa skott på fädernas och bygdens rot.

Andra må flänga runt bland alltmer förfäade metropoler och vränga ut och in på sina så kallade själsliv i det elektroniska nätets ”sociala medier”. Själv vänder jag ryggen åt alltsammans och riktar blicken mot den mark jag beträder.

Augustin Löfvendahl: Diplomat, gymnopedist, traditionalist

Den svenske diplomaten Augustin Löfvendahl (1905-1991) var under sin livstid mest känd som språkman och sällskapsmänniska. Sina förpliktelser inom diplomatkåren tycktes den evige ungkarlen och gudabenådade sagoberättaren sköta med vänster hand, vilket troligen var till förfång för hans karriär men utan tvekan också bidrog till hans popularitet inom sällskapslivet. Den charmerande (men litet pladdriga) memarbok som han gav ut i början av 1970-talet, "Bland stråtrövare och yogier" gjorde litet för att rucka på hans rykte som en excentrisk men ganska oförarglig figur i otakt med samtiden.

Vad få känner till är att ceremonimästaren vid Gustav VI Adolfs hov, ledamoten av operatyrelsen och suppleanten i Kung Gustav VI Adolfs Fond för svensk kultur och Stora Sällskapets styrelse ända sedan mitten av 1930-talet levde ett slags dubbelliv. Under en resa i Centralasien kom Löfvendahl första gången i kontakt med ett hemligt gymnosofistiskt brödraskap i Afghanistan i vilket han några år senare, mitt under brinnande krig, kom att initieras.

Av sin andlige vägledare utsågs Löfvendahl 1946 till "Shaik av Occidenten" och vid hemkomsten till Sverige organiserade han snart en gymnosofistisk loge. Ända fram till året innan hans bortgång samlades en liten men mycket hängiven skara lärjungar varje tisdag i Löfvendahls magnifika våning på Storgatan för yogiska övningar, rituell dans och personlig undervisning. Vid hans bortgång 1991 splittrades den lilla gruppen och Löfvendahl är idag så gott som bortglömd.

Som helt ung man hade jag själv glädjen att möta Löfvendahl under en resa till Rom vid 1950-talets slut. Han hade då en underordnad position vid den svenska legationen och ägnade det mesta av sin tid åt att odla sina kontakter bland ledande italienska intellektuella av den traditionalistiska skolan och det var genom Löfvendahls förmedling som jag kom att orientera mig mot Philosophia Perennis. Men han hade också en kolossal aptit på estetiska upplevelser av alla de slag och fungerade som ett slags mecentat åt, bland andra, Paul Andersson och Lasse Söderberg. Löfvendahl var i sanning en egendomlig blandning av korrekt ämbetsman och älskvärd bohem men få av oss som hade förmånen att lära känna honom anade var verkligen han hade sitt hjärta.

Desto mer glädjande är det att Magnus Lööf, religionsvetare verksam vid Stockholms universitet, nu ger ut sin stora biografi: Augustin Löfvendahl: diplomat, gymnopedist, traditionalist. För första gången framträder nu Löfvendahl i rollen som den andlige vägledaren och framstående traditionalisten. Det är min övertygelse att han snart kommer att räknas som en like till René Guénon, Frithjof Schuon och Julius Evola. Anark förlag ger samtidigt ut en volym med exempel på Löfvendahls andliga undervisning, Compendium Gymnopedica, sammanställd av Magnus Lööf.

Magnus Lööf
Augustin Löfvendahl: diplomat, gymnopedist, traditionalist
Omfång: 598 sidor
Bandtyp: Linneklotband
Pris: 395:-

Augustin Löfvendahl
Compendium Gymnopedica
Omfång: 298 sidor
Bandtyp: Trådhäftad
Pris: 225:-

Rom 1958

Sent 1950-tal. Roms fontäner. Där samlades vi, poètes maudits från hela Europa, för att fira den frihet som inte fanns någon annastans än just där, just då. Det var ungdomens sprittande kättja och poetiska ingivelser, drivna av Strega, preludin, haschish... I dag är Rom förvandlat till ännu ett av de Disneyland som erbjuder "förströelser" överallt i den västerländska kulturens ödeland. Men då, då var det något annorlunda, något stort.

Jag fick den här bilden tillsänd mig från en yngre läsare. Jag vet inte var eller hur han kommit över den men när jag nu betraktar den, minns jag så väl det ögonblick den togs. Bakom kameran stod Paul Andersson. Vid min sida står Augustin Löfvendahl som vid den tiden inehade en tjänst vid det svenska konsulatet.

Det är något rörande att se sig själv i denne unge mans kropp. Så oskuldsfull och obefläckad, också i mitt i den hedonistiska malström som den tidens Rom utgjorde. För några år sedan återvände jag till den eviga staden och det gjorde mig nedstämd. Min ungdoms marker förstörda av den amerikanska ockupationsmakten. I dag är Stångån min Tiber, här - och endast här - kan jag uppleva något av ungdomens vitalitet.

David Irving: MIN KAMPRAD. EN STUDIE I SNICKERI

Mot bakgrund av de återkommande försöken från det politiskt korrekta etablissemanet att tysta Tankesmedjan Wereds vådligheter finns det anledning att säga några ord om vår utgivning av David Irvings "Min Kamprad". David Irving är i våra ögon en motbjudande man. Men, hävdar vi, det är samtidigt vår plikt att försvara hans yttrande- och tryckfrihet. Och det bästa sättet att göra det, är att publicera den bok som andra svenska förlag inte velat befatta sig med: Min Kamprad. En studie i snickeri.

Den bild av Kamprad som här presenteras är Irvings egen. Vi sympatiserar inte med den, eller med de paralleller som här dras mellan IKEA och Tredje riket. Likväl är vi beredda att kämpa för Irvings rätt att lägga fram den och förnekar heller inte att denna bild utgör ett intressant alternativ eller komplement till den officiella historieskrivningen.

Boken utger sig för att skildra IKEA-imperiets framväxt ur Kamprads synvinkel. Dess mest uppseendeväckande uppgift är att Kamprad skulle ha saknat kännedom om IKEA-möblernas undermåliga kvalitet och företagets systematiska idé- och designstölder. Ansvaret för dessa mörka sidor av företaget lägger Irving istället helt på den nederländska dubbelstiftelsen Stichting INGKA Foundation. Kamprad framstår i Irvings skildring som en i grunden välvillig patriark vars naiva godtrogenhet gjort honom till ett offer för omgivningens manipulativa krafter.

Efter utgivningen i England har Irvings bok om Ingvar Kamprad belagts med publiceringsförbud i ett flertal EU-länder.

David Irving
Min Kamprad. En studie i snickeri
Omfång: 598 sidor
Bandyp: Linneklotband
Pris: 375:-

PEPPAR, PEPPAR!

Pepparpaketet

Samtidsmagasinet PEPPAR, redigerat av Karin Barbalander, utkom med sju nummer mellan 2005 och 2010. Tidskriften etablerade sig snabbt som ett forum för ledande anarkiska och libertinska skribenter. De sex årgångarna utgör därför en lika unik som fascinerande dokumentation av den svenska radikalkonservatismens utveckling under denna dynamiska period. Samtidsmagasinet PEPPAR var dessutom en unik och sant libertinsk mötsplats för idépolitisk debatt och högklassig, smakfull erotika Varje rikt illustrerat nummer omfattar cirka 200 sidor.

Tankesmedjan Wereds vådligheter erbjuder nu sina läsare att köpa samtliga sju nummer för paketpriset 750:-

Peppar 1: PREUSSISK REVOLT

Peppar 2: UNIVERSITETETS IDÉ

Peppar 3: MENS SANA IN CORPORE SANO

Peppar4: ANDENS ARISTOKRATI

Peppar 5: MASQUES ET BERGAMASQUES

Peppar: 6/7: TEMA TOMAS TIBERN

Anonym: JIHAD-JANE OCH JAG

Han: En framgångsrik, väletablerad ledarskribent på en av Sveriges största morgontidningar, känd för sin kritiska inställning till islamismen.

Hon: En tio år äldre, texansk islamist med ett brokigt förflutet, häktad som misstänkt för stämplingar mot den svenske konstnären Lars Vilks.

Det här är den svenske journalistens egen berättelse om den lika osannolika som gripande kärlekshistoria som inleddes med ett slumpartat möte på Irland sommaren 2009 och kom till ett abrupt slut då "Jihad-Jane" arresterades av federal polis i oktober.

Det är en berättelse om kärlekens obändiga kraft, om makten att begära och tvånget att försaka. Det är en berättelse som inte liknar någon annan. Skriven med en förtvivlan och passion som är märkbar i varje mening.

Med ett inkännande förord av Dilsa Demirbag-Sten.

Anonym
Jihad-Jane och jag
Omfång: 328 sidor
Pris: 98:-
En originalpocket från Anark förlag

Utkommer 25 maj

Äntligen! Årets Kurt Weredpristagare utsedd

Spänningen var på topp bland den tusenhövdade publik som samlats på Gasverkets fria scen i Linköping inför tillkännagivandet av årets Kurt Weredpristagare. Så, på slaget 14.00 klev prisnämnden, i vilken förutom Wered själv, ingår författarinnan Karin Barbalander samt kritikerna Crister Enebär och Erik Löwenadler. En märkbart rörd Enebär tillkännagav helt kort att:

"Årets mottagare av Kurt Weredsamfundets stora medalj är Kristian Lundberg."

”Äntligen!” ropades det från någon av de svärmande åhörarna nedanför scenkanten, och sedan utbröt det stora jublet. Det tog åtskilliga minuter innan Enebär kunde fortsätta med att läsa upp prisnämndens motivering, först på svenska, sedan franska, engelska, tyska och, som en hyllning till årets pristagare, Hybydialekt.


"Kristian Lundberg tilldelas Kurt Weredsamfundets stora medalj för år 2010 jämte en prissumma om 25.000 kronor för ett författarskap som på ett föredömligt sätt exemplifierar den idealiska misogyniens och anarkiska jihadismens högsta principer genom poesins förtätning och prosans klarhet. Han är också en uppbrottets, det poetiska äventyrets och den sinnliga extasens författare; en utforskare av mänsklig storhet i en period av kulturellt och samhällelig upplösning som i talrika och sinnrika förklädnader framställer utanförskapets överrumplande delaktighet. På spaning efter sin hemstads melankoliska själ har Lundberg funnit nya sinnebilder för kulturernas strid och sammanflätning. I hans författarskap möts det skånska och det östgotiska i en sällsam syntes. I sin samtidskritik frilägger han avgrunden under vardagspratet och bryter sig in i förtryckets slutna rum som han med  skepsis, hetta och visionär kraft gjort till sitt speciella motiv i en splittrad civilisation."

Det är svårt att tänka sig en värdigare mottagare av detta nyinstiftade men redan ytterst prestigefyllda pris. I hela sitt författarskap har Lundberg givit uttryck för ett slags idealisk misogyni avant la lettre och även på andra sätt verkat i Kurt Wereds anda. På senare tid har han också utmärkt sig som en svuren motståndare till den retrogardism som haft ett så förödande inflytande på det samtida kulturlivet.

Det Kristian Lundberg gjort i och med sitt engagemang i denna ödesfråga är att han skrivit in sig i den tradition där Kurt Wered så länge kämpat ensam: de kämpande solitärernas och andliga aristokraternas kantstötta och misshandlade skara. Det är den självupplevda kampen mot den parfymerade okulturen som ger Lundbergs ord dess tyngd. Det är så lite av medelklassens onanistiskt polerade yta att verkligheten nästan ter sig uppdiktad i jämförelse. Lundbergs skildring av livet som dagtingande kulturarbetare i den gråzon som konkurrensen med det retrogardistiska etablissemanget innebär är så oerhört stark att jag vill påstå att hans kommande bok kommer att bli en av årets i särklass viktigaste. Kanske också en av de viktigaste böcker som har skrivits under detta reaktionära 00-tal.

Jag gläds åt att kunna utropa ett Äntligen! här hemma. Äntligen  har någon sorts rättvisa skipats i de litterära kretsarna. Grattis Kristian Lundberg, det här var du värd.

Jag vill påstå att det här är ett pris som är så mycket mer värt än de andra priser som vräks ut under året. Måhända pengar inte luktar men nog är de 25.000 kronor som åtföljer den 50 gram tunga silvermedaljen av en annan, mer förandligad och innerligare valuta än de 320 000 kronor som delas ut av Stiftelsen Ivar Lo-Johanssons Författarfond där bland annat Sveriges Författarförbund, ABF och Svenska Akademien ingår. Pengarna från Weredsamfundet är inte besudlade.

Laura Larefalk

Kristian Lundbergs författarskap inbegriper även lyrik, kriminalromaner och litteraturkritik. De flesta av hans böcker går med fördel att beställa från bokhandeln Minibok.

Gustaf Gauffin: Den svenska socialdemokratin - medlemmar och sympatisörer 1889-2010

Anark Akademi presenterar vad som sannolikt kommer att räknas som ett av den svenska historieforskningens tyngsta och mest betydelsefulla dokument någonsin. Första volymen av Gustaf Gauffins länge emotsedda Den svenska socialdemokratin - medlemmar och sympatisörer 1889-2010 utkommer i slutet av maj och har redan väckt berättigad uppmärksamhet.

Syftet med denna kommenterade matrikel är att lista samtliga svenskar som antingen varit medlemmar av eller sympatiserat med SAP (Socialdemokratiska arbetarpartiet) sedan grundandet 1889. Matrikeln är resultatet av tio års intensiv forskning och beräknas omfatta sammanlagt tio volymer. För ett arbete av denna omfattning är fullständighet givetvis ett ouppnåeligt mål och hela innehållet kommer därför inom kort att göras tillgängligt också i form av en databas som kontinuerligt kommer att uppdateras.

Förutom medlemmar, sympatisörer och välkända medlöpare till SAP kommer matrikeln att innehålla namn på personer med anknytning till följande organisationer:

LO
SAC
Konsumentkooperationen
ABF
Fonus
Rättvisepartiet Socialisterna (Arbetarförbundet Offensiv)

Gustaf Gauffin är medveten om att hans arbete kommer att orsaka åtskillig upprördhet. "Jag förstår att många kommer att bli förkrossade av att få sitt familjenamn nedsolkat. Men förhoppningsvis kommer det också att leda till att folk börjar prata om vad som hände. Att myten om den svenska oskulden, som vi fått serverad i skolan, nu kan avlivas."

Redan innan utgivningen har det från olika håll påpekats att medlemskap i till exempel Konsum inte betyder att man är socialdemokrat. "Att enstaka individer, måhända med rätta, tycker att de blivit orättvist utpekade är ofrånkomligt när det gäller ett arbete av den här storleksordningen", svarar Gauffin. "Det viktiga är inte om just X eller Y var medlem av SAP. Det här är en fråga om kollektiv skuld." Han tillägger: "Man kan ju också ifrågasätta om de som protesterar högst verkligen har rent mjöl i (Konsum)påsen."

Det behöver väl knappast tilläggas av förlaget Anark helhjärtat stödjer Gustaf Gauffin i hans viktiga arbete och att vi kommer att göra vårt yttersta för att skydda honom mot de kraftiga reaktioner som Den svenska socialdemokratin - medlemmar och sympatisörer 1889-2010 otvivelaktigt kommer att ge upphov till.

Gustaf Gauffin
Den svenska socialdemokratin - medlemmar och sympatisörer 1889-2010
Omfång: 1998 sidor
Bandtyp: Laminerat pappband
Pris: 1050:-

Gustaf Gauffin FD är forskare vid Mångnormativt centrum på Södertörns högskola. Hans avhandling i statsvetenskap från 2004, Ett svenskt (S)odom, behandlar obskyra nätverk inom den tidiga socialdemokratiska rörelsen. I sin senare forskning har han undersökt begreppet transideologi och den transideologiska erfarenheten som den manifesterat sig i massavhoppen från SAP under senare tid. Vid sidan om sin akademiska verksamhet har Gauffin gjort sig känd som en stridbar debattör och aktivist inom den anarko-jihadistiska rörelsen.

Ny bok om hatet mot konservatismen och weredofobin

Inom kort utkommer Martin Qvalms Hatet mot konservatismen, en diger genomgång av de mäktiga krafter som i dessa dagar gör sitt yttersta för att tysta - ytterst utplåna - de radikalkonservativa rörelser som utgör isolerade motståndsfickor i kampen mot den krämarliberala hegemonin. Det är en ytterst grundlig, 747-sidiga redogörelse för den oheliga allians mellan socialistiska och liberala grupperingar som inte har annat syfte än att kväsa opposition mot deras gemensamma mål: det materialistiska och nivellerade samhället behärskat av demokratins pöbelvälde. Om boken kommer att slaktas på landets kultursidor, eller om den tvärtom kommer att tigas ihjäl är ännu en öppen fråga. Vi som arbetat med att förverkliga Hatet mot konservatismen är ändå övertygade att det är en bok som kommer att verka som en tidsinställd bomb i källaren på det krämarliberala varutemplet.

Martin Qvalm
Hatet mot konservatismen
Omfång: 747 sidor
Bandtyp: Linneklotband
Pris: 395:-


En förhandskommentar:

Det senaste årets upprepade försök till karaktärsmord på Kurt Wered, den frihetliga reaktionens mest omtalade representant i Sverige, visar hur den politiska agendan på vår kontinent kommit att vrida sig mot konservatismen. En tilltagande besatthet vid radikalkonservativa röster präglar sedan en tid tillbaka den europeiska debatten och den utbredda fientligheten utgör ett hot mot det öppna samhället. Den svenska fixeringen vid Wered bör ses som en del av en bredare, antireaktionär reaktion som griper om sig inom hela den kapitalistiska västvärlden. På kort tid har debattklimatet blivit råare och kallare. Uppenbarligen håller solen på att gå ned över den västerländska kulturen.


Skymningen kan vi aldrig precisera till ett visst klockslag. Den smyger sig långsamt på oss och det enda vi vet är att mörkret tätnar. Så är det också med kulturskymningar. Vi kan inte säga exakt när de inträder, bara i efterhand konstatera att de faktiskt sänkt sig över kultur och samhälle. När ledde liberalism och pöbelvälde till den stora katastrofen: 1789 eller 1848 eller 1917? När övergick den demokrati som historiskt sett varit en välvillig irrlära till att bli en nihilistisk förintelselära? Ingen vet exakt.

Nu går en ny farsot över Västerlandet. Det är föraktet mot radikalkonservativa. Många vill kanske snarare (med anglosaxisk förebild) använda ordet hat, men terminologin kan kanske kvitta. Hatet är en känsla som är lättare att identifiera och lättare att bekämpa. Föraktet är mer förrädiskt. Det låter sig försåtligt döljas i omskrivningar och politisk retorik eller i brist på motstånd. Men egentligen är det farligare.

Martin Qvalm har valt att kalla sin bok Hatet mot konservatismen. Det är också vad den beskriver. Men den handlar lika mycket om föraktet, det som så ofta uttryckts indirekt, i mediala schabloner eller brist på medkänsla när just de genuint konservativa råkar bli offer. Det är ett förakt som fortfarande är rumsrent därför att det så lätt kan döljas i diskussioner om terrorism och "högerextremism" på ledarredaktioner och debattsidor. Det kan ta sig subtila former som när någon indirekt väger människovärdet och ”gråter blod” över demonstrationer i Malmö men uppenbarligen utan tårar konstaterar att ”man kan uppröras” av vänsterhegemonin på kultursidorna och krämarliberalismens totala, totalitära dominans.

Kan man uppröras?

Verkligen?

Qvalms bok är vit men den kunde också efter känd förebild kallas för ”weredofobins svarta bok”. Jag ser att Kommunismens svarta bok var på 778 sidor medan Martin Qvalm kommer upp i 747. Omfånget är förstås både en svaghet och en styrka. Styrkan ligger i den överväldigande dokumentationen och den globala beläsenheten. Svagheten ligger i myllret av fakta från historia och nutid som hotar att bli oöverskådligt.

Det viktigaste är ändå att den har kommit ut. Här finns belagt med svart på vitt, med mer än två tusen fotnoter, att anständighetens gräns om och om igen har passerats i kritiken av en politisk hållning som likt socialism och liberalism varit både kulturskapande och förtryckande, men ändå en ideologi som miljoner fredliga människor runt om i världen bekänner sig till.

Eller är den inte en ideologi? Lars Hedegaard, ledande gestalt i det danska Trykkefrihedsselskabet, förnekar det. Han säger ”Radikalkonservatismen, särskilt när den lierar sig med anarkisk jihadism, är INTE en ideologi som andra. Det är en totalitär världsuppfattning. Det är en politisk filosofi som är jämförbar med nazism, stalinism och andra kända totalitärer.”

Som idéhistoriker är Hedegaard förstås en charlatan men det hindrar inte att han bjuds in till det prestigefyllda ”Engelsbergsseminariet” som arrangeras av familjen Ax:son Johnssons stiftelse som även bekostar tidningen Axess. Den senare ör ju också, som bekant, ett ökänt tillhåll för några av den svenska låtsaskonservatismens mest framstående och skamlösa hycklare.

Citatet ovan älskas dessutom av svenska pseudokonservativa och är likt ett bibelord återgivet i högerspalten på den weredofobiska sajten Tradition och Fason. Det är ett forum som bland mycket annat hjälper omvärlden att veta vilka individer som medverkat i Tankesmedjan Wereds vådligheter. Erica Sagn, Bengt Fram och Karin Barbalander (just precis!), utpekas som vore de något slags gangsters. Kommentatorer på sajten är glada över att ha fått en vägledning i hur man undviker debattörer som inte kröker rygg för sjuklöverns handgångna män.

Martin Qvalm får mig att surfa omkring inne i denna pseudokonservativa skuggvärld som dagligen har många tusen besökare i Sverige och mångdubbelt fler ute i Europa. Ser man där inte genuina reaktionärer som råttor, så finns det ju andra djur att likna dem vid. En skribent har ett radikalt förslag om att anarkokonservativa borde fråntas rösträtt och fortsätter: ”Så länge dessa apor hellre väljer att hänge sig åt sjukdomen anarkokonservatism bör man sätta dom i en geografiskt begränsad karantän”. Jo, det står så! Koncentrera denna smitthärd i ett läger alltså. Har vi hört det förut?

Martin Qvalms granskning av den kryptoliberalistiska undervegetationen är chockerande, men verkligheten är ännu mer upprörande. Han ägnar inte särskilt mycket utrymme åt dagens kristna antiweredianer men de är flera än man tror.

Man kan tycka att allt detta är exempel på en lunatic fringe i samtidens politiska debatt men det allvarliga är att denna uppsjö av hat och fördomar tillåts grassera opåtalat av medier och en opinionsbildande elit. Vi ser nästan aldrig någon hårdgranskning av liberala ledarskribenter i DN, Expressen eller Sydsvenskan. Konservatismhatarna bråkar ju sällan på gatan. De kastar kanske ett och annat grishuvud omkring sig, men låt dem i övrigt hållas med sina fobier. Och tack och lov är de numera inte antisemiter!

Det uppstår till och med ett slags symbios mellan vissa ledarskribenter och den blekblåa låtsashögern. Weredofoberna länkar ofta och gärna till inlägg från medarbetare i Svenska Dagbladet och Axess.

Men, om man nu bortser från de mest extrema uttrycken, utgör hatet mot den radikala konservatismen och weredofobin fara för liv och lem? Här påminner Martin Qvalm om mörka fakta. Det kontor där Tankesmedjan Wereds vådligheter har sina lokaler har utsatts för upprepade angrepp under det senaste året. Byggnaden ligger i centrala Linköping. Flera av angreppen har skett på dagtid. Polisen ingriper inte.

En smygande hetspropaganda av den typ som vi nu ser i Sverige omsattes, när omständigheterna så medgav, i handling. Är vi säkra på att man i motsvarande situation inte skulle kunna uppbåda ett antal svenska män som också ställde upp för att minska obehaget av ”de sjuka reaktionärerna” i vår mitt?

Martin Qvalm kommer naturligtvis att utsättas för otaliga försök till karaktärsmord för sin bok. Skriver man över 700 sidor så är det klart att det finns saker att anmärka på. Själv tycker jag att den borde ha skurits ned. Särskilt de idéhistoriska avsnitt som handlar om bysantinsk homoerotik och förhållandena i patriarkala stamsamhällen är läsefrukter som kanske inte är helt smälta. Och visst finns det många problem kring radikalkonservatism och anarkisk jihadism: terrorism och ett slags våldsförhärligande retorik som onekligen är problematiska och just dörför bort diskuteras i mer analytiskt lugna termer. Men återigen: Det viktiga är att den över huvud taget har kommit ut som en varningsklocka för en kulturskymning som många vill negligera bara därför att den stör deras ohämmat liberala världsbild.

Tänk om någon på 30-talet hade gett ut en liknande bok om den smygande rasistiska faran. Då hade vi kanske sluppit Uppsalastudenternas främlingsfientliga resolutioner och en rasistisk asylpolitik. Då hade kanske Torgny Segerstedt inte stått så ensam på barrikaderna medan de flesta ledarskribenter teg.

Vad är egentligen levande historia? Är det inte att lära av gårdagens skamliga misstag?

Siegfried Wagner, Tidskriften Traditio

Kurt Wered: Tankar om den stundande valrörelsen

Valår. Den bedrövliga demokratin slukar sina undersåtar. Snart sätter Almedalsspektaklet igång. Sedan fylls brevlådan av sjuklöverns propaganda.

Jag avstår från allt deltagande i spektaklet. Innan det finns någon stark man som kan vända utvecklingen åt rätt håll finns ingen anledning att ställa ifrån sig sin maltwhisky och sälla sig till de horder av valboskap som köar för att lägga sina röster på någon av krämarlakejerna.
 
Jag har litet hopp om att få se en sådan kraft under min livstid. Den västerländska civilisationen har nåtts vägs ände. Måtte något annat och bättre byggas på dess ruiner.
 
Ritningarna dras upp i det tysta. Vi bidar vår tid och hukar under denna kaliyuga. Vi odlar vår kål och ser efter trädgården, läser en god bok och väntar. Vad angår oss det demokratiska pöbelväldets slammer?

Erica Sagn utmanar Dilsa Demirbag

Dilsa Demirbag-Sten har, vid sidan av Erica Sagn och Karin Barbalander, framstått som en av samtidens ledande kvinnliga debattörer.

Men på senare tid har Dilsa Demirbag vid upprepade tillfällen på ett lömskt och indirekt sätt kritiserat sina tidigare åsiktsfränder utan att dessa fått möjlighet att försvara sig. Via Tankesmedjan Wereds vådligheter framför därför Erica Sagn följande offentliga erbjudande:

"Jag har förstått att Dilsa Demirbag i svenska medier flera gånger har motsatt sig de idéer jag framförde i min bok Mellan Sodom och Mecka. Jag har inget emot denna kritik så länge jag får en chans att besvara den.

Eftersom vi båda publiceras av ledande svenska förlag och vi båda kommer att närvara vid bokmässan i Göteborg i september 2010 utmanar jag Dilsa Demirbag på en offentlig debatt på bokmässan, om islam i vår tid. Jag kommer att ta upp hennes, vad jag anser vara, missförstånd av det hot som fundamentalistisk islam utgör mot vår civilisation.

Jag ser fram emot ett snabbt och modigt svar i form av ett entusiastiskt ja till Tankesmedjan Wereds vådligheters direktor Karin Barbalander.”

Ashanti Quisling: DEN NORDISKA YOGANS VÄG

Sri Ashanti Quisling, grundare av Nasjonal Yoga Senter i Oslo, framstår alltmer som en av vår tids främsta andliga vägledare. Under de senaste tio åren har han med outtröttlig yogisk energi ägnat sig åt att vägleda män i alla åldrar på den väg som för individen närmare sig själv och den maskulina Roten, ur vilken den sanna Traditionen är sprungen.

Hans metod är en unik kombination av uråldrig indisk visdomslära och tekniker hämtade från vikingarnas kämpalek och andra traditioner. Denna Yoga handlar om kvalitativ träning för hela kroppen, inte bara den fysiska, och är en metodlära som har enormt mycket att erbjuda mannen i hans utveckling på många plan när den framförs på det respektfulla, ärliga och seriösa sätt som är utmärkande för Sri Ashanti.

Sri Ashanti initierades i ett traditionellt yogiskt brödraskap under sina långa resor i Österlandet under 1980-talet. Sedan han återvänt till Norge fördjupade han sig under många år i vikingarnas kultur och religion. Under ett besök i Sverige 1995 erkändes han också som schamansk mästare av den östgötske vismannen Bengt Ögnesvärd. På senare tid har Sri Ashanti också mottagit ett flertal tantriska initiationer vid Sodom Yoga-Tantra Center i Santa Barbara. I sin undervisning integrerar han element från alla dessa traditioner till en unik, nordisk yoga på asateologisk grund.

I sin första bok berättar Sri Ashanti livfullt och medryckande om sin andliga väg och inbjuder samtidigt läsaren att slå följe med honom.

"Den nordiska yogan är det kraftfullaste och mest genuint manliga alternativ till krämarsamhällets konsumism som jag sett på mycket länge"
- Kurt Wered

Ashanti Quisling
Den nordiska yogans väg
Omfång: 428 sidor
Bandtyp: Danskt band
Pris: 395:-

Kurt Wered: EN TALANDE TYSTNAD

Att delta i det "offentliga samtalet" innebär alltid att man samtidigt låter sig förvandlas till en apa, en clown och en gycklare. Sådana är, helt enkelt, villkoren i krämarsamhället. Den som inte medger detta är antingen en hycklare eller en idiot. (Somliga av de mer aktiva deltagarna i detta "samtal" är både-och, givetvis.)

Jag var någorlunda medveten om dessa spelregler när jag inledde min verksamhet som debattör och kulturkritiker. Ändå blev jag förskräckt över den pöbelmentalitet som mina ord tycktes provocera fram. Inte heller var jag immun mot dess verkningar. Ofta fann jag mig balansera på förtvivlans krön med en larmande publik nedanför.

Sedan jag beslöt mig för att inte längre delta i så kallade sociala medier och inledde en period av tystnad i mitt eremtiage vid Roxens strand har jag återfunnit min balans och sinnesfrid. Dimman lättar, smogen klarnar upp. Den raka Vägen breder ånyo ut sig framför mig.

Under en tid levde jag som en sentida ökenfader, värjde mig för samtidens liberala dämoner och massmänniskornas larm samtidigt som jag odlade den inte tystnaden. Jag avstod från snabbköpets massproducerade produkter och livnärde mig på naturens gåvor, unnade mig någon enstaka cigarr mellan de andliga övningarna.

Ur denna Tystnad föds ord av en större klarhet och lyskraft än förr. Jag är inte längre en debattör och kritiker utan ett språkrör för denna Tystnad. Att kritisera samtidens urartade och degenererade yttringar framstår här som futilt om inte rent kontraproduktivt. Jag försöker inte längre hugga av hydrans huvuden - utan svälta ihjäl henne.

Denna bok består av anteckningar jag förde under min solitära tillvaro vid Roxen. Jag håller den för mitt bästa arbete hittills.

Kurt Wered
En talande tystnad
Omfång: 102 sidor
Bandtyp: Linneklotband
Pris: 225:-

Martin Ohms: I HUVUDET PÅ EN RETROGARDIST

Ur Crister Enebärs förord:

Martin Ohms är något så ovanligt som professor i klinisk estetik och har under de senaste två decennierna medverkat som sakkunnig i en mängd uppmärksammade kulturdebatter i Sverige, bland annat om de senaste årens många besynnerliga nyckelromaner. Genom dessa utredningar har Ohms utvecklat kontakter med ett tjugotal grovt urartade konstnärer, musiker och författare, som efter debatterna fördjupats i mångåriga samtal och intervjuer. Parallellt har han forskat om patologisk avsaknad av smak, och bland annat studerat fallbeskrivningar om såväl kända konceptkonstnärer som nyromantiska målare.

I sin nya bok  I huvudet på en retrogardist gör han nu ett ambitiöst försök att sammanfatta sina erfarenheter i något som närmast kan beskrivas som en populärvetenskaplig betraktelse över den urartade estetens psykologi. Syftet är, enligt Ohms, att komma bakom kultursidornas, tidskrifternas och bloggvärldens schablonbilder. Han vill förstå människan bakom myten om monstret, bland annat i avsikt att bidra med kunskap om hur samhället kan ingripa och förhindra att unga människor med riskbeteenden utvecklas till kronisk parasitism, estetisk blindhet och kompulsiv försumpning av kulturlivet.

Ohms konstaterar att det finns mängder av teorier och diagnoser om retrogardism men förespråkar själv den bestämda uppfattningen att alla retrogardister utvecklat ett utagerande av sexuella våldsfantasier och en urartad skönhetsuppfattning utifrån en känslomässig isolering under uppväxten. Alla symbolister och nyromantiker har enligt Ohms saknat en kärleksfull och trygg anknytning till båda föräldrarna. Detta har i sin tur lett till att de inte kunnat utveckla normala kontakter med andra människor. I sin ensamhet utvecklar de och när perverterade sexuella fantasier som ofta kan börja ta sig olika uttryck redan under tonåren. Tidiga tecken är ofta djurplågeri och fascination för allt som är övermoget eller statt i förfall och upplösning.

Ohms menar att vuxna i barnets närhet ofta kan uppmärksamma onormala beteenden, men att man mycket sällan tar dem på tillräckligt stort allvar. Fantasierna kan därmed utvecklas, och börjar ofta i tonåren ta sig uttryck i blottning och andra former av sexuellt ofredande. De personer som sedermera utvecklar mer aggressiva beteenden är emellertid ofta skickliga på att manipulera sin omgivning, och uppfattas utåt som trevliga och normalt kulturintresserade. Därför tas heller inte det estetiska utåtagerandet på allvar. Risken finns då att personen senare börjar realisera sina grövsta estetiska fantasier i en eskalerande destruktiv spiral.

Ohms utvecklar inte resonemangen om alternativa teorier, och det blir inte klart för läsaren om hans teori är allmänt omfattad eller inte. Däremot exemplifierar han sina teser med rikliga citat från de intervjuer han gjort med svenska retrogardister, och exempel från internationellt uppmärksammade figurativa målare.

Att på detta sätt verkligen få ta del av vad som försiggår i huvudet på en retrogardist är intressant, men också rent vetenskapligt motsvarar Ohms metod de strängaste krav. Han undviker frestelsen att välja exempel som bekräftar den egna teorin och ignorera sådant som talar emot den. Det är ändå skrämmande och upprörande läsning. Ohms kliver så djupt in i retrogardisternas tankevärld genom att på hundratals sidor illustrera deras perversioner och moraliska och psykologiska förfall, att läsaren av ren självbevarelsedrift uppreser ett motstånd som skapar mer distans än förståelse. Själv lägger jag  ifrån mig I huvudet på en retrogardist med lika delar vämjelse och fascination. Det är en nödvändig bok som inbjuder sina läsare till ett hårt arbete.

Martin Ohms
I huvudet på en retrogardist
Omfång: 228 sidor
Bandtyp: Trådbunden
Pris: 225:-

Kurt Wered: Ud vil jeg, ud, o saa langt langt langt

Efter mindre än ett dygn i den norska huvudstaden, står det klart att något är ruttet i vårt grannland. Här finns förvisso sådant som Nasjonal Yoga Sentrum och en livaktig Wotankult, en stark och aggressiv radikalkonservativ rörelse samt, inte minst, ett växande intresse för den anarkiska jihadismen. Samtidigt har det blivit skrämmande tydligt för mig vilket genomgripande och destruktivt inflytande de retrogardistiska strömningarna haft på det norska kulturlivet.

Här råder en osund budoiratmosfär, parfymerad och instängd. En förverkligad, dekadent symbolism som man trott städats bort i Flanderns skyttegravar har här återuppstått som en annan hydra. Om man på Yogahirden dricker skummande mjöd, är det absinten som flödar hos den alltmer depraverade "kultureliten". Detta är i sanning förskräckligt.

De som vänder sig mot detta slags urartade, dekadenta och effeminerade budoirestetik möts med förakt, spott och spe. Lömska personangrepp och svekfulla ränker hör till vardagligheterna i den incestuösa ormgrop som utgörs av de svensk-norska kotterierna. Situationen är, om möjligt, än värre än i Sverige.

Det är med en känsla av lättnad jag lämnar Norge. Rikare på erfarenheter, utan tvekan, men också fast besluten att aldrig mer sätta min fot i detta land.

Kurt Wered om norsk yoga

Jag har naturligtvis aldrig brytt mig om New Age-flum men när en bekant rekommenderade ett besök på Nasjonal Yoga Sentrum i Oslo, begav jag mig dit. Det här sades nämligen vara en plats där man medvetet anknyter till den stora Traditionen genom fysisk fostran och dessutom kultiverar en exklusivt manlig miljö. Jag blev inte besviken, måhända en smula förbryllad men ännu mer imponerad.

Instruktören Ashanti Quisling var vänlig nog att förklara filsofin bakom Nasjonal Yoga Sentrum. Det är Norges och kanske Skandinaviens enda sant Traditionalistiska Yogaskola, helgad åt Wotan/Odin. Genom att kombinera indisk askes med vikingarnas kämpalek fostrar man här en manlig kropp och ett manligt sinne, starka nog att stå emot krämarliberalismen med dess konsumtionskultur. Sentrumet har funnits i tio år och har hunnit samla ett hundratal hängivna medlemmar: "Yogahirdens vännir", som man kallar sig.

Särskilt imponerad blev jag av den fromhet som genomsyrar Nasjonal Yoga Sentrum och som är märkbar också för den tillfällige besökaren. Det här handlar inte om "fitness" utan om radikal underkastelse. Den traditionalistiska yogan är, i sanning, en krigarnas och vikingarnas väg och dess dygder syntes mig förkroppsligade hos den muskulöse Ashanti. Efter att ha demonstrerat några av skolans specifika asanas visade han mig också den stavmoské som man låtit uppföra bakom sentret. En enastående vacker byggnad, dominerad av en fem meter hög Odinfigur i stål och granit.

Jag hann också delta i den raffinerade mjödceremoni för vilken Yogahirdens vännir blivit bekanta för en större allmänhet. Jag satt länge fascinerad av den elegans med vilken min värd förberedde och serverade det skummande mjödet i utsökta dryckeshorn. Min entusiasm måste ha synts, för innan jag gick erbjöds jag också en darshan med Ashanti vid vilken jag tog emot namnet Vidkun.

Förnyad, föryngrad till kropp och själ steg jag åter ut på Oslos larmande gator. Stolt och reslig som en sann viking promenerade jag tillbaks till mitt hotell. Även om Hockeyn förblir min väg, är jag övertygad om att detta slags yoga på asateologisk grund har framtiden för sig.

Lepidus Larsson: 14 DRÖMDA DIKTER

Lepidus Larsson är något av en det sydsvenska kulturlivets grå eminens. Sedan 1980-talets början har han haft ett finger med i otaliga utställningar, uppläsningar och konserter i Malmö med omnejd. Han har varit verksam som regissör, skådespelare och koreograf - men även, och inte minst, som krögare (vem minns inte den osvenskt gemytliga atmosfären på Gomorra Grill). Under många år drev han också förlaget Theofrastos, vars inriktning på "konceptuell kink och kritisk teori" gjorde det till ett omistligt inslag i det svenska kulturlivets i övrigt alltmer nivellerade ödeland.

Mindre känt är att Lepidus också är en poet att räkna med. Sedan de svenska fackföreningarnas korporativa maskineri tvingade såväl restaurangverksamhet som förlag i konkurs har han haft mer tid att ägna åt det egna författarskapet. Särskilt den åtta månader långa vistelse på anstalten i Kristianstad som han dömdes till vid en skandalbetonad rättegång 2008 var en produktiv tid. Anark förlag har nu glädjen att presentera en samling med titeln 14 drömda dikter. Hur underligt det än låter, är detta den 54-årige poetens debutbok. Vi är övertygade om att den kommer att följas av många fler.

Efter frigivningen är Lepidus bosatt i Oslo där han ägnar sig åt att skriva på heltid.

Lepidus Larsson
14 Drömda dikter
Omfång: 52 sidor
Bandtyp: Trådhäftad
Pris: 198:-

Leo Lewenhaupt om Tomas Tibern

 
Lundasonen Tomas Tibern hyllas och presenteras postumt i det nya och därtill sista numret av Karin Barbalanders fina, högerradikala tidskrift PEPPAR (nr 6/7). Tibern, född 1963, avled förra året och efterlämnade åtskilliga manus ur vilka Crister Enebär och Lepidus Larsson, som redigerat minnesnumret, gjort ett generöst urval.

Det var som poet och översättare Tibern slog igenom på den under 80-talet vitala, skånska kulturscenen. Självlärd i flera stora språk översatte han så mycket och med en sådan flyhänthet att hans kunskaper emellanåt ifrågasattes. Jag satte mig själv en gång med lexikon i ena handen och några gamla nummer av Eric Fylkesons tidskrift Janus i den andra och granskade Tiberns tolkningar från ryskan. Sant är, otvivelaktigt, att en filologisk petimäter kunnat finna brister - men dessa kompenserades med råge av Tiberns inlevelse och kreativa fantasi.

Tiberns bortgång var kanske inte oväntad. Som så många andra i hans generation levde han ett självförbrännande och destruktivt liv. Både som poet och översättare tystnade han tidigt och de senaste decennierna hankade han sig fram i Köpenhamn, Oslo och Stockholm. Ibland lyckades han ta sig samman och den handfull texter han lät publicera efter millenieskiftet håller en förvånansvärt hög och jämn kvalitet. För varje gång jag träffade honom såg han lite magrare, lite mer skugglik ut. Sista gången var vid Malmöligans lika tumultariska som nostalgiska återträff på Inkonst i Malmö för några år sedan. Mest tumultarisk var utan tvekan Tomas, som snart fick ledas ut. Jag vet inte vilken syn som var sorgligast: Det mumieliknande vrak som var Tomas Tibern och som (bokstavligen) spydde sitt förakt över sina gamla vänner, eller dessa "vänner" som så väl funnit sig tillrätta vid parnassens middagsbord och vars en gång så produktiva "hat" nu inte framstod som annat än spleen och dålig matsmältning.

Tomas Tibern stötte jag första gången på när jag var bara 20 år, 1988. Då fick jag nämligen av min flickvän den fascinerande samlingen Panisk antologi som nyss utkommit på Bakhåll förlag. Hans bidrag, med den karakteristiska titeln "Mescalito i Malmö" läste jag om och om igen. Medan så mycket annat försvunnit ur mitt bibliotek sedan dess, har denna bok följt mig genom åren, och jag har ofta återvänt till den, för att se hur Tiberns febriga visioner gripit in i vår samtid. Kanske säger det något om tyngden i hans gärning, hur han tog sig an helt andra verk än dagsländorna. I hans cv återfinns översättningar av Stendhal, De Quincey, Baudelaire, Rimbaud, Artaud, Fassbinder, Jim Morrison, William S. Burroughs och en rad andra klassiker. Med osviklig känsla för den egna personlighetens fallenhet och behov fann han sina teman och valfrändskaper och gjorde av dem något av kvarstående värde. Häri skilde han sig från sina mer kompromissvilliga omgivningar. Tiberns bidrag i den kortlivade tidskriften Katakomb höjde sig också över mängden trötta och ytterst förutsägbara "provokationer".

Kanske är det också här man kan finna roten till Tomas' undergång: han lät sig alltför ofta dras ned till omgivningens nivå. Med hans briljanta texter i handen är det, hur underligt det än kan låta, frestande att undra vilka storverk han kunnat prestera i en mer kongenial omgivning. Tanken svindlar!

Det som kanske gör mig allra gladast med detta temanummer av PEPPAR – vid sidan av fina minnesord av Kristian Lundberg, Crister Enebär och Erik Löfvendahl - är förstås Tiberns egna texter, såväl översättningar, dagböcker och brev som dikter och prosatexter. Jag vill – med tacksamhet över det livsverk Tomas Tibern skänkt oss - avsluta med några ord ur hans Artaud-översättning, publicerad i antologin Opium, mon amour, (Retro Förlag 2002). Stycket är så typiskt för Tomas Tiberns kreativa, generösa narcissism. Också när han översatte, talade han alltid om sig själv:

"Vi är alla födda ruttna till kropp och själ, vi är medfött odugliga; om ni undertrycker opium, så kan ni dock inte undertrycka behovet av brott, kräftan i kropp och sinne, benägenheten att förtvivla, medfödd imbecillitet, ärftlig syfilis, instinkternas bräcklighet, ni kan inte förhindra att det finns själar som är bestämda för gift, av vad slag det vara må, morfinets gift, läsningens gift, isoleringens gift, onanins gift, de upprepade samlagens gift, giftet i själens djupt rotade svaghet, alkoholens gift, tobakens gift, samhällsfientlighetens gift. Det finns själar som är obotliga och förlorade för resten av samhället. Undertryck en möjlighet till galenskap för dem, så kommer de ändå att finna på tiotusen nya. De kommer att skapa de mest subtila, de mest rasande utvägar, utvägar som är helt och hållet desperata. Naturen själv är antisocial i själen, och det är bara genom att tillvälla sig makten som den organiserade samhällskroppen reagerar mot mänsklighetens naturliga böjelse."

En morgonpigg icthyofils betraktelser

Sebastian Fylke gästbloggar idag om en ny bok av Kurt Wered.

När han inte debatterar och polemiserar, eller ger ut egna och andras böcker på något av de två förlag han grundat, betraktar han fiskarna i Roxen med uppmärksam och kärleksfull blick. Kurt Wered gav för en tid sedan ut den maginfika och mångfaldigt prisbelönta fotoboken Svensk insjöfisk: Personligheter och relationer under ytan  ch han återkommer nu med den till det yttre mer blygsamma En morgonpigg ichtyofils betraktelser.

Boken tillägnar han sin före detta hustru och alla de som lever med fiskskådare eller är nyfikna på vad det är som driver dem. Helheten är en välkomponerad och fascinerande kombination av essä och dagboksanteckningarnas fria associationer och reflektioner, där läst och lärt varvas med minnen och dagsfärska upplevelser.

Jag tillhör kategorin måttlighetsskådare och de människor som i decennier levt med passionerade amatörichtyologer och känner mig genast direkt tilltalad, men det är knappast en förutsättning för att man ska kunna läsa boken med förtjusning. Det räcker väl med en gnutta intresse för djur och natur och/eller för livfull prosa, som utmärks av humor och skarp iakttagelseförmåga. Det ska erkännas, jag inledde läsningen med en viss skepsis. Det kan inte vara möjligt, tänkte jag, att skriva långt över trehundra sidor om fiskskådning så att också en icke inbiten ichtyofil har behålling av det. Tji fick jag genast efter de första sidorna. Det är verkligen möjligt.

Kurt Wered håller sig i sitt insöfiskskådande huvudsakligen till Östergötland och sjön Roxen i närheten av det som sedan länge är hans hemstad. Han reser inte land och rike kring för att kunna kryssa för sällsynta arter så som många gör. Det är rent omöjligt att tänka honom snorklandes vid ett tropiskt rev. Han inväntar i stället fiskarna när de rastar i närheten av den egna bryggan eller när de vänder om för att åter söka sig till Roxens hemlighetsfulla norra sida. Här är en man som i sant epikureisk anda finner den djupaste tillfredsställelse i det allra närmaste och mest välbekanta.

"Dagens barn ser inte skillnad på gädda och mört", skriver Kurt Wered någonstans i boken. Det är inte bara barnen som inte kan det. De flesta människor har också ett förhållningssätt till naturen och djuren precis så som han säger. De fyller sina nät utan att drabbas av det mirakel som manifesteras i de fjälliga kropparna. De ser inte djupet och erfarenheten i gammelgäddans blick.

Förutom om ichtyofilens lycka, strapatser och ibland besvikelser skriver Wered om såväl amatörforskares och vetenskapsmäns rön genom tiderna, om folktrons fiskar, skrock och benämningar och allt är väl integrerat  i de daterade texterna, som aldrig blir tråkig läsning, utan, tvärtom, rentav spännande och lärorik. En del samhällskritiska synpunkter serveras läsaren därtill, sakligt och skarpsynt framförda. Just häri ligger det kanske märkligaste med Wereds författarskap: här talar en pessimist av gammaltestamentliga dimensioner, men det finns ändå inte ett spår av predikan i hans texter. Men i den nya boken är det ändå fiskarna som ät huvudsaken. De presenteras både utförligt i egna avsnitt och mindre utförligt, ibland i förbifarten.Kurt Wered skriver lika inlevelsefullt om gäddor, mört och abborre som om gästande rariteter i hans trakter som gös och asp. Den sistnämnda, insjöarnas vita val, är han (liksom jag) särskilt svag för.

Han försöker också gå till grunderna med frågan om varför och hur ichtyofilin blir närmast ett beroende, en flykt både till och från. Intressant är att fiskskådandet är en så genommanlig hobby och passion. Det är kanske så som zoologen Nikolaas Tinbergen, som citeras, ansåg, att fiskskådning i grunden är ett uttryck för en manlig, nedärvd jakt- och krigarinstinkt. ”Man tog Gud i hågen och drog upp allt som simmade i havet.” Med  bytena markerade fiskaren sin maskulinitet. I herrummen skulle det hänga uppstoppade fiskkroppar jämte älg- och rådjurshorn. De tidiga fiskforskarna drog upp de objekt de ville undersöka. Detta är naturligtvis en tanke som tilltalar Wered, denne outtröttlige talesman för den manliga homoerotiska gemnenskapen som karaktärsdaning.

För Kurt Wered har fiskskådandet, åtminstone ibland, att göra med en ikarisk längtan. ”Den har någonting att göra med djup och rymder och tystnad.” Och tystnad är en bristvara numera, nästan överallt på jorden.

”Vårkvällar som dessa, när plasket från den lekande aspen ekar över hustaken och norrhimlen lyser vit ännu efter midnatt, påminns jag starkare än annars om allt jag lämnade när jag flyttade bort från den plats i världen jag lika länge som självklart tanklöst kallade ´hemma´. Ett hål sitter kvar i utvandrarens bröst, och det har plats för mycket aspspel.”
 
Sebastian Fylke är litteraturvetare och disputerade häromåret på en avhandling om Konstantin Nordbergs inflytande på samtida nyromantisk lyrik i Sverige och Norge. Han är verksam vid Åbo Akademi.
 
Kurt Wered
En morgonpigg ichtyofils betraktelser
Omfång: 332 sidor
Bandyp: Linneklotband
Pris: 395:-