Brackorna demaskerade

För det mesta har jag nog betraktat parvenyerna som huserar på tradition och fason som ganska oförargliga figurer: lite sorglustigt patetiska, kanske, i sin ängsliga hyllning till sådant som "bildning" och "tradition". Den töntiga anglofilin som ett tunt lager fernissa som inte förmår dölja vad det är fråga om: tarvliga massmänniskor som helt enkelt inte vet sin plats i den naturliga hierarkin. Den allra obehagligaste formen av uppkomlingar, alltså. Men i grunden alltså helt oförargliga och betydelselösa.

Men det kan inte hjälpas - ibland blir jag faktiskt en aning irriterad på den inskränkthet och den grötmyndiga ton (föreställ er en oerfaren predikant i en landsortsförsamling) som man där visar upp när man stöter på något som man inte är kapabel att förstå. Man önskar att småborgarna åtminstone hade vett att tiga. Men icke...

Nå, vi vet ju vilket öde brackorna går till mötes. Eller hur?