Verklig konservatism - och falsk

Vi är säkert många som under det senaste året kunnat notera att begrepp som "konservativ" och "kulturkonservativ" inte längre nyttjas uteslutande som invektiv. Detta gäller inte minst i den så kallade bloggosfären, där allt fler självutnämnda "konservativa" formulerar sig.

Är nu detta något att glädjas åt?

Jag tycker nog inte det. För vad finner vi om vi granskar dessa gossar närmare i sömmarna? (För några typiska exempel på genren, se här eller här.)

Kristdemokratiskt fromlande och ett hejdlöst flirtande med marknadsekonomins krämarmentalitet samt ett allmänt anammande av rådande pk-jargong. Symptomatiskt är, att läsaren ingenstans finner ett hyllande av traditionellt manliga dygder.

Låt oss kalla detta salongskonservatism - och konsttera att den inte på något avgörande sätt skiljer sig från vad man i vanliga fall kan läsa på ledarsidan i Dagens Nyheter.

Det finns inget som tyder på att de blott alltför välartade gossar som idag koketterar med sin "konservatism" ens har den ringaste aning om vad en verklig, en hård och manlig konservatism innebär.