Vad ska man egentligen säga om Svenska Dagbladet?
Ingenting, egentligen. Det bästa vore förmodligen att tiga. Varför ödsla sin tid på att lamentera detta uppenbart liberalistiska avträde? Vi vet ju var tidningen står (eller, rättare sagt, vi vet alltför väl vilken häpnadsväckande hållningslöshet som utmärker den. Tidningen är konsekvent endast i sitt oavbrutna vacklande mellan inkomensurabla men alltid, utan undantag, liberala ståndpunkter).
Ändå finns det konservativa röster som emellanåt uttrycker sin frustration över vad de uppfattar som Svenska Dagbladets förfall och tilltagande vänsterorientering. Och det är svårt att inte sympatisera med dem, särskilt inte en morgon som idag, när man i kulturdelen först finner en insmickrande lovsång till ärke-liberalen Per Wästberg och sedan ett estetiskt karaktärsmord på akademiledamoten Sten Selander.
Även om vi har svårt att sympatisera med Selanders småborgerliga utgångspunkter, var han ändå ett i vårt land sällsynt exempel på rakryggad kritik mot den dekadenta, förvekligade ådran inom modernismen. För detta förtjänar han respekt, inte glåpord.
.jpg)
.jpg)
.jpg)
Kurt,
SvaraRaderaDu skäller om hållningslöshet och inkonsekvens - men varför illustrerar du med en Amerikansk affisch? Är du inte lika hållningslös själv då??
Anonym,
SvaraRaderaTack för din kommentar. Det är mig fullkomligt egalt att affischen är amrikansk. Dt kunde lika gärna ha varit en iransk eller nordkoreansk vad mg anbelangar. Det viktiga för mig, i detta sammanhang, var att den ställer liberalistisk ryggradslöshet och defaitism mot manlig, martialisk styrka.