En privatmans vedermödor

Si, det var väl en lustig synkronicitet: Jag hade tagit med mig ett exemplar av Gösta Oswalds bok ut till min eremithydda och hade länge sett fram emot att få återuppta bekantskapen med detta märkliga verk.

Och vad händer: Knappt hade jag med en tung suck stängt av radion efter den skändliga straffläggningen, så fann jag mig indragen i ännu en meningslös polemik där jag åter tvangs reda ut de mest självklara saker. Sådana är denne privatmans vedermödor; livet som avtalspensionär har sannerligen blivit betydligt mer arbetsamt än jag föreställde mig.

Helt visst är det inte värdigt att predika inför döva öron, i den hånfulla hopens mitt. Men sådant är nu en gång mitt kall.

Men nästa gång jag reser från Linköping ska jag bestämt lämna modemet hemma.